Jag måste medge att jag är lite chockad över fynden. Jag har knappt fattat att vi skriver nytt år igen. Jag lever visserligen i en bubbla där nätter och dagar hakar i varandra och ibland tycks flyta ihop.
Så fort man glömmer hur jobbigt det var med sömnbristen när man har en nyfödd. Samtidigt är jag ganska impad av hur bra jag kan hantera det. Hormonerna är grymma! Det är ju faktiskt inte många timmar per dygn som jag sover och dessutom är sömnen - när den väl får linda in min kropp - ytlig och uppdelad i korta pass. Det är detta som man kallar tortyr. Jag säger bara en gång till: hormonerna är grymma!
Nu är lilla L två veckor gammal och har börjat få ont i magen. Enligt BVC ska ontet toppa vid 6-8 veckor och sedan avta till 3 månader. Nu är hon som sagt 2 veckor gammal... Jag minns att det var väldigt jobbigt när vi var i den fasen med M. Det gör ohyggligt ont i hjärtat att se ett så litet barn som skriker så av smärta utan att man kan göra något. Kan det verkligen vara sant att alla (eller nästan alla) spädbarn måste ha det så här jobbigt? Varför???
När jag ser M och hör allt han säger, berättar och leker med så kan jag längta tills L också är så stor. Tänk bara att slippa amma och byta blöja på natten! Tänk att få ha två lediga händer! Det sägs att tiden går fort och att barnen växer så fort. Och det ser jag ju hos andras barn som nästan tycks ha gått från bebis till skolåldern på bara något år... Men jag kan inte låta bli att känna att det är långt kvar när jag sitter i ett mörkt sovrum någonstans mellan 02 och 04 och ögonlocken och huvudet lider att tyngdlagen. Och så är det så många ont-i-magen-veckor kvar...
