Alloween

Ibland blir man ju lite skrämd av en själv. För bara några år sedan tyckte jag att halloween var en kommersialistisk skittradition som kommit från USA. Jag begrep inte poängen med att småglin i scream-masker skulle terrorisera ringklockorna i trappuppgångarna och sen dessutom kräva godis. Jag kikade på dem genom spionen i lägenhetsdörren och käkade belåtet upp godiset själv när de lämnat dörrklockan i fred. Så här i efterhand undrar jag vem som var barnsligast - barnen som levde ut känslan av det mörka, skrämmande och "dödiga" eller jag som käkade upp deras godis.

Nu har jag egna barn, som visserligen ännu är alltför små för att tigga godis av grannarna, men som gärna går in i olika rollekar för att utforska och testa. Vår snart 4-årige son har minnen från i somras när vi begravde min mormor och vår snart 2-åriga dotter satt härom dagen bland löven i skogen och betraktade en död mullvad. Varken mina barn eller jag har egentligen någon aning om döden, men vi har nog våra föreställningar. Döden är ett frågetecken, kanske något mystiskt, något mytiskt, något konstigt, något befriande eller något skrämmande. Kanske kan man finna något svar genom halloweenförklädnaden?

Ja, döden är nära så här års. Det kan vi se i naturen som sakta dör inför vintern. Vi kan känna av det i den höstliga melankolin som så här års tränger in genom huden. Vi hade behövt dem just nu - våra vänner och släktingar som vi begravt. Vi tänder ljus och minns. Ljusen på gravarna blir som en brygga mellan oss och dem: vi minns er, vi saknar er, se så fint vi gör på era gravar, glöm inte oss heller och skräm bort våra spöken och monster.

Och detta mörker som den senaste veckan, sedan tidsomställningen, höljt in oss. Det skrämmer också. Vad finns det i mörkret? Finns det spöken och monster där? Alfons Åberg tror i alla fall att spöken och monster kommer mest när det är mörkt - OM dom finns. Bäst att vi sätter ut en halloweenpumpa med läskigt ansikte för att skrämma bort de onda spökena. Bäst att vi leker bort det läskiga. Och tänk så praktiskt när 4-åringen som så ofta frågar om spöken och oroligt frågar om de äter upp människor gladeligen öppnar dörren för dem och storögt betraktar dem medan de får godis och småpratar med mamma. Nej, spöken äter ju godis och inte människor. De bjuder till och med 4-åringen på lite av sitt godis. Och så gapskrattar han när mamma säger att det nog får plats mycket godis i den stora munnen på scream-masken och frågar om häxan kanske bitit sig i läppen eftersom det rinner blod ur mungipan.

Så min barnsliga oro för halloween vill jag nu mest skämmas över. Så lyckosamt att det är både halloween och alla helgons dag på samma dag i år!

Barnens pumpor. Till vänster är lillasysters och till höger är storebrors.

Frost

Den här helgen har gått i frostens tecken. Det handlar inte bara om att grannarna skrapade bilrutorna i morse under hurtiga suckanden över häckarna, utan också om konsumtionen av Frost. Jo, jag har förstått att Disneys senaste film heter Frost och handlar om Elsa. Så långt har jag hängt med, men inte längre. Tills jag var på Ullared i lördags. Jag kan inte annat än att använda M:s senaste uttryck: "Å Maj Gad!" Inte för att jag trodde att Disney inte kunde marknadsföra sig - det vet man ju att de kan. Men alltså: det finns verkligen ingenting som inte finns i frostutförande! Jag tror bestämt att Elsa till och med har överträffat Hello Kitty nu! Och jag vet inte vad som är värst - Hello Kitty som inte alls ser ut som någon katt, eller Elsa som har alldeles för stora ögon. Tilläggas bör att jag ännu inte sett filmen Frost och att Hello Kitty inte heller existerar i vårt hem (ännu?), så det är kanske bäst att jag återgår till det jag har någon aning om...

...höstkrukan! Jag måste säga att jag är rätt nöjd med kombinationen i årets höstkruka. Det är extra kul med tanke på att sommarplanteringen aldrig blev som jag hade tänkt. Nejlikorna växte ur sina former, lobeliorna dog direkt och sommardahlian i mitten hade mest vissna blommor.

Men här är allt liksom gjutet - både färg och form. Och den är lika vacker nu som för några veckor sedan när jag planterade den. Jag hade ingen aning om att kärleksört fanns i krypvariant innan jag såg den. Och då tänkte jag att den skulle bli perfekt när den hänger så här över kanten. Och det höstiga lila är så snyggt i kärleksörten, prydnadskålen, murgrönan och stjälkarna till plättarna. Och kålens blad är ju lite silvriga och matchar den silvriga bakgrunden. När frosten slår till ordentligt kommer kålen också att se sådär vintrigt frostnypen ut - vackert! (Tills det töar, för då kommer kålen att bli en gleggig hög som måste bytas ut till en ljung).

Ring-ring!

En av mina facebookkompisar la härom dagen upp en bild på en urcool strålningsfri mobiltelefon tillverkad av trä. Jag gick igång direkt, så vid första bästa chans i helgen så rotade jag fram min täljkniv och en liten stubbit och satte igång. M hjälpte mig att såga till träbiten med hjälp av fogsvansen (mestadels genom att hålla sig undan). Han fick i uppdrag att plocka fram en av sina insamlade pinnar som vi kunde använda för att göra knappar till telefonen. Lagom till kvällsmaten var alla delar fixade och skulle bara monteras. Det gjorde mannen och jag tillsammans när kottarna somnat. Till sist stod jag med lödkolven under spisfläkten som en tjuvrökare och brände in siffrorna på knapparna.

Direkt på morgonen när sonen vaknade och upptäckte telefonen började den ringa. Det var visst kusinen som ringde. Telefonen blev så uppskattad att den fick följa med till kyrkan på morgonen också.

Förutom att jag är rätt nöjd själv med vad jag åstadkommit alldeles gratis och med naturligt material så är jag utomordentligt lycklig över att barnen tycker om att leka med sådana här naturliga leksaker. Det behövs verkligen inga plastiga leksaker som plingar och tutar och väsnas. Jag ser ju också på förskolan att barnen ofta väljer att leka med de simpla träklossarna eftersom man kan göra så mycket med dem - garage, biltvättar, docksängar, staket, bondgårdar, vägar... Sonen är dessutom stolt över att jag har gjort den här telefonen åt honom. Han har sett arbetsprocessen och värderar den på ett annat sätt än prylar som är köpta.

En liten guide till hur jag gjorde telefonen: En bit trästubbe i lagom storlek sågades till. Jag hittade körsbärsträ, vilket inte är det smidigaste att tälja i (men med envishet och en bra kniv kommer man långt också i det segaste virke). Sedan täljde jag till framsidan på stubben så att den blev hyfsat platt, medan högtalaren och mikrofonen fortfarande är rundade (bara avbarkade). Alla kanter är täljda så att de känns mjuka. Knapparna är gjorda av en "skivad" träpinne och fastsatta med nubb och lim. Siffrorna är brända med hjälp av en lödkolv.