Juluppvärmning på tu man

För första gången sedan vi fick barn har vi vuxna fått vara iväg för oss själva över en helg. Första gången vi åkte iväg på julmarknad över en förlängd helg var för 4 år sedan när gossen var i magen. Då åkte vi till Rostock över första advent och njöt av julmarknad och hotell med hotellfrukost. Vi höll på att inte komma hem med båten eftersom det bövel storm och för lågt vattenstånd i Trelleborgs hamn. Tur att vi då fick tag på en hytt till ockerpris och kunde vila forglossningsöm rygg i en vaggande säng.

Den här gången gick tankarna först till Lübeck, London eller Prag, men de slutade i Köpenhamn. Lagom långt bort, tyckte vi. På fredagen åkte vi och lämnade barnen hos min syster och satte oss sedan på tåget mot Köpenhamn. En välbehövlig julig överdos fick vi på Tivoli och på Ströget. Tivoli bjöd på ordentligt med ljus, gløgg, glühwein, lumumba, æbleskiver och kling-klingmusik. På Ströget vimlade människor och i fönstren fanns levande "skyltdockor" som visade upp underkläder. Här och där fanns en julmarknad att beta av.

På lördagen såg vi Nötknäpparen på Konglige på Kongens Nytorv. Det var fantastiskt. Och så fick vi gjort de sista julklappsinköpen. Den svåraste klappen är dock kvar - den till maken.

Onda människor

För ett tag sedan läste jag en text som handlade om en kvinna som längtade efter ett barn. Hon genomled missfall på missfall och önskade inget hellre än att få hålla ett eget barn intill sitt hjärta och älska det gränslöst. Självklart väckte hon genast mitt medlidande och när texten berättade att hon äntligen blivit gravid och att barnet snart var på väg att födas kom en tår av rördhet och glädje hos mig. Så föddes det österrikiska barnet och fick namnet Adolf. Adolf Hitler, alltså.

Nu var det här en skönlitterär text, men ändå. Var han kanske en gång ett efterlängtat och oändligt älskat barn? Var Anton Lundin Pettersson, som stack ner mörkhyade elever och personal på en skola i Trollhättan för några veckor sedan, också det? Och terroristerna i Paris i fredags?

Många troende har nog frågat sig hur Gud kunde låta Hitler födas. Varför blev inte det barnet ett missfall istället? En blodig fläck på ett lakan och för mamman en ängel i de ofödda barnens himmel?

Jag har ofta tänkt på Antons mamma (och familj och släkt). De förlorade ju faktiskt också en kär anhörig den där dagen. Jag föreställer mig att det värsta som kan hända en förälder är att förlora sitt barn. Antons mamma förlorade inte bara sitt älskade barn, hon förlorade ett barn som hela Sverige hatar. Ett barn som har begått ett fasansfullt och oförlåtligt brott. Denna mamma måste vara fruktansvärt trasig inombords.

Kanske funderar hon, liksom jag, på var det gick snett någonstans. Hur kunde det bli så här? Ett en gång så efterlängtat barn som suttat och hjälplöst somnat vid bröstet, ett barn som vaggats och vyssjats, som byggt torn av klossar, kladdat med maten, som slagit sig och blivit blåst på... Ett sånt barn - hur kommer det sig att ett sådant barn en dag systematiskt börjar döda andra? Varifrån kommer det onda och vem drabbar det?

Jag tror på Gud som är god och förlåtande. Gud slutar aldrig att älska oss fast vi gör fel. Antons mamma älskar nog Anton lika mycket idag som för några veckor sedan även om hon avskyr det han gjort. Jag tror inte på ett helvete, utan tror att vi alla kommer till himlen när vi dör. Så måste det ju vara när Gud älskar oss alla lika gränslöst trots våra fel och brister. Men när det gäller dessa terrorister som påstår sig döda i Guds namn, kan jag bara inte finna mig i den tanken. Finns det kanske grader i himmelriket, åtminstone? Nej, det säger också emot sig själv. Som levande människa kan jag bara inte förlika mig med tanken på att Hitler och alla terrorister ska få dela himmelriket med sina offer. Ska det inte finnas några som helst repressalier för någon som dödat för sin övertygelse eller "i Guds namn"?

Alloween

Ibland blir man ju lite skrämd av en själv. För bara några år sedan tyckte jag att halloween var en kommersialistisk skittradition som kommit från USA. Jag begrep inte poängen med att småglin i scream-masker skulle terrorisera ringklockorna i trappuppgångarna och sen dessutom kräva godis. Jag kikade på dem genom spionen i lägenhetsdörren och käkade belåtet upp godiset själv när de lämnat dörrklockan i fred. Så här i efterhand undrar jag vem som var barnsligast - barnen som levde ut känslan av det mörka, skrämmande och "dödiga" eller jag som käkade upp deras godis.

Nu har jag egna barn, som visserligen ännu är alltför små för att tigga godis av grannarna, men som gärna går in i olika rollekar för att utforska och testa. Vår snart 4-årige son har minnen från i somras när vi begravde min mormor och vår snart 2-åriga dotter satt härom dagen bland löven i skogen och betraktade en död mullvad. Varken mina barn eller jag har egentligen någon aning om döden, men vi har nog våra föreställningar. Döden är ett frågetecken, kanske något mystiskt, något mytiskt, något konstigt, något befriande eller något skrämmande. Kanske kan man finna något svar genom halloweenförklädnaden?

Ja, döden är nära så här års. Det kan vi se i naturen som sakta dör inför vintern. Vi kan känna av det i den höstliga melankolin som så här års tränger in genom huden. Vi hade behövt dem just nu - våra vänner och släktingar som vi begravt. Vi tänder ljus och minns. Ljusen på gravarna blir som en brygga mellan oss och dem: vi minns er, vi saknar er, se så fint vi gör på era gravar, glöm inte oss heller och skräm bort våra spöken och monster.

Och detta mörker som den senaste veckan, sedan tidsomställningen, höljt in oss. Det skrämmer också. Vad finns det i mörkret? Finns det spöken och monster där? Alfons Åberg tror i alla fall att spöken och monster kommer mest när det är mörkt - OM dom finns. Bäst att vi sätter ut en halloweenpumpa med läskigt ansikte för att skrämma bort de onda spökena. Bäst att vi leker bort det läskiga. Och tänk så praktiskt när 4-åringen som så ofta frågar om spöken och oroligt frågar om de äter upp människor gladeligen öppnar dörren för dem och storögt betraktar dem medan de får godis och småpratar med mamma. Nej, spöken äter ju godis och inte människor. De bjuder till och med 4-åringen på lite av sitt godis. Och så gapskrattar han när mamma säger att det nog får plats mycket godis i den stora munnen på scream-masken och frågar om häxan kanske bitit sig i läppen eftersom det rinner blod ur mungipan.

Så min barnsliga oro för halloween vill jag nu mest skämmas över. Så lyckosamt att det är både halloween och alla helgons dag på samma dag i år!

Barnens pumpor. Till vänster är lillasysters och till höger är storebrors.

Frost

Den här helgen har gått i frostens tecken. Det handlar inte bara om att grannarna skrapade bilrutorna i morse under hurtiga suckanden över häckarna, utan också om konsumtionen av Frost. Jo, jag har förstått att Disneys senaste film heter Frost och handlar om Elsa. Så långt har jag hängt med, men inte längre. Tills jag var på Ullared i lördags. Jag kan inte annat än att använda M:s senaste uttryck: "Å Maj Gad!" Inte för att jag trodde att Disney inte kunde marknadsföra sig - det vet man ju att de kan. Men alltså: det finns verkligen ingenting som inte finns i frostutförande! Jag tror bestämt att Elsa till och med har överträffat Hello Kitty nu! Och jag vet inte vad som är värst - Hello Kitty som inte alls ser ut som någon katt, eller Elsa som har alldeles för stora ögon. Tilläggas bör att jag ännu inte sett filmen Frost och att Hello Kitty inte heller existerar i vårt hem (ännu?), så det är kanske bäst att jag återgår till det jag har någon aning om...

...höstkrukan! Jag måste säga att jag är rätt nöjd med kombinationen i årets höstkruka. Det är extra kul med tanke på att sommarplanteringen aldrig blev som jag hade tänkt. Nejlikorna växte ur sina former, lobeliorna dog direkt och sommardahlian i mitten hade mest vissna blommor.

Men här är allt liksom gjutet - både färg och form. Och den är lika vacker nu som för några veckor sedan när jag planterade den. Jag hade ingen aning om att kärleksört fanns i krypvariant innan jag såg den. Och då tänkte jag att den skulle bli perfekt när den hänger så här över kanten. Och det höstiga lila är så snyggt i kärleksörten, prydnadskålen, murgrönan och stjälkarna till plättarna. Och kålens blad är ju lite silvriga och matchar den silvriga bakgrunden. När frosten slår till ordentligt kommer kålen också att se sådär vintrigt frostnypen ut - vackert! (Tills det töar, för då kommer kålen att bli en gleggig hög som måste bytas ut till en ljung).

Ring-ring!

En av mina facebookkompisar la härom dagen upp en bild på en urcool strålningsfri mobiltelefon tillverkad av trä. Jag gick igång direkt, så vid första bästa chans i helgen så rotade jag fram min täljkniv och en liten stubbit och satte igång. M hjälpte mig att såga till träbiten med hjälp av fogsvansen (mestadels genom att hålla sig undan). Han fick i uppdrag att plocka fram en av sina insamlade pinnar som vi kunde använda för att göra knappar till telefonen. Lagom till kvällsmaten var alla delar fixade och skulle bara monteras. Det gjorde mannen och jag tillsammans när kottarna somnat. Till sist stod jag med lödkolven under spisfläkten som en tjuvrökare och brände in siffrorna på knapparna.

Direkt på morgonen när sonen vaknade och upptäckte telefonen började den ringa. Det var visst kusinen som ringde. Telefonen blev så uppskattad att den fick följa med till kyrkan på morgonen också.

Förutom att jag är rätt nöjd själv med vad jag åstadkommit alldeles gratis och med naturligt material så är jag utomordentligt lycklig över att barnen tycker om att leka med sådana här naturliga leksaker. Det behövs verkligen inga plastiga leksaker som plingar och tutar och väsnas. Jag ser ju också på förskolan att barnen ofta väljer att leka med de simpla träklossarna eftersom man kan göra så mycket med dem - garage, biltvättar, docksängar, staket, bondgårdar, vägar... Sonen är dessutom stolt över att jag har gjort den här telefonen åt honom. Han har sett arbetsprocessen och värderar den på ett annat sätt än prylar som är köpta.

En liten guide till hur jag gjorde telefonen: En bit trästubbe i lagom storlek sågades till. Jag hittade körsbärsträ, vilket inte är det smidigaste att tälja i (men med envishet och en bra kniv kommer man långt också i det segaste virke). Sedan täljde jag till framsidan på stubben så att den blev hyfsat platt, medan högtalaren och mikrofonen fortfarande är rundade (bara avbarkade). Alla kanter är täljda så att de känns mjuka. Knapparna är gjorda av en "skivad" träpinne och fastsatta med nubb och lim. Siffrorna är brända med hjälp av en lödkolv.

Höstintåg

Den här helgen har jag bestämt att hösten definitivt har gjort sitt intåg. Alla rödbetor är nu skördade utom de som definitivt gått i stock. De går stå kvar så kanske jag kan ta frön från dem. Också några morötter blommar för fullt och dem hoppas jag också få frön ifrån.

Mogna tomater har vi tyvärr inga. De hinner inte bli mogna förrän tomatjuicen rinner nerför barnens jackor och tröjor. Vi kanske får bygga en hylla längre upp på väggen för några plantor nästa år, så att vi vuxna också kan få skörda lite...

Ikväll blev det rödbetssoppa på egenodlade Bulls Blood. Och till det hade vi nybakt dinkelbröd som sonen och jag bakat under eftermiddagen. Det kändes riktigt lyxigt. Jag hade också i en iskub av den röda vinbärssaften som jag gjorde förra året. Dagar som dessa kittlar mig tanken på att satsa på att vara självförsörjande på grönsaker under sommarens sista månader. Tänk så billigt och miljövänligt och gott det hade varit! Och sen sansar jag mig och tycker nog ändå att det är tur att jag kan säga stopp. Visst hade det varit kul, men där vi är just nu i livet kan vi inte leva upp till ett sådant ideal. Istället får vi försöka njuta extra av de middagar vi fixar med bara våra egna råvaror. Och den här veckan har det ju faktiskt blivit 2,5 middagar! Det är inte illa!

Sonen och jag har höstat mer idag. Vi samlade lite bärklasar som vi hittade lite här och var. Och så plockade vi fram lite från barnens samling av kottar och pinnar och lite lavendelblommor och oreganoblommor och sorterade i olika högar. Sen plockade jag fram en sån där färdig krans som jag köpte på Panduros julrea förra året och så proppade vi den full med våra höstfynd, stängde och hängde upp på dörren. Det blev baotasnyggt! Och vilket enkelt pyssel! Till jul kan vi ju proppa den full med julgranskulor, guldiga kottar och vira rött snöre runt. Snacka om juniorpyssel som ser proffsigt ut!
Det var han själv som ville att den skulle hänga på dörren. Nu hoppas jag bara att inte fåglarna hittar till just de här bären och sedan bajsar ner vår fina trapp. De kan gott kalasa på aroniabären 1,5 meter bort istället.

Spontanmiddag direkt ur myllan

I kväll blev det så där jobbigt när jag skulle laga middagsmaten. Kycklingen som låg i frysen skulle ha legat i marinad i kylen ett dygn samtidigt som det var tänkt att den skulle ligga på tallriken en timme senare. Det gick ju inte ihop. Och gårdagens mat skulle ha varit ärtsoppa, men någon hade visst glömt att lägga ärtorna i blöt kvällen innan, så det fick bli en rockad i veckomatsedeln helt enkelt. Men idag var en liknande rockad helt enkelt inte möjlig. Den här typen av framförhållning är vi värdelösa på. Nästa gång jag planerar en maträtt som måste förberedas dagen innan får jag nog sätta mobilen på påminnelse.

Vilken tur då att det var fint väder och kidsen var ute i trädgården efter förskolan. Det blev bara till att sätta grepen i jorden och fiska upp några jordpäron och dra upp en purjolöksvippa ur pallkragen och sen trollade jag fram en potatis- och purjolökssoppa som alla gillade. Den snart 4-årige satte i sig tre hela skålar fast han visste att det vankades efterrätt, nämligen ostkaka. Dottern var dock mer sugen på ostkakan än på soppan och hon proppade i sig så mycket ostkaka och grädde att hon inte orkade någon välling innan sängdags. Hon brås på mig den gottegrisen...

Det känns så gott på alla sätt att kunna fixa en hel maträtt på det man själv har odlat. Pinfärskt, härodlat, ekologiskt och allt. Dessutom tycker jag att det är häftigt när barnen kan se var maten kommer ifrån och hur den har blivit till. När det gäller potatisen har sonen själv varit med när vi satte den och fröna till purjolöken var det ju faktiskt han som sådde (även om det var länge sedan).

Distansmamma

Distansmamma - ett sånt idiotord! Antingen så är man förälder eller inte. I mitt fall så är jag ju mamma. Och det är sannerligen det största som hänt mig. Det allra svåraste, men också det allra bästa.

Min son är i funderingsåldern och frågade mig härom dagen när jag blev mamma. "Det blev jag när du föddes" sa jag. "Men vad var du innan jag föddes då? Var du pappa då?" undrade han. Och jag tänker att oavsett om jag är/har varit mamma eller pappa så hade mitt liv varit fruktansvärt tomt utan barn. "Nej, jag var bara vuxen utan barn." "Vad hette du då?" "Jag var bara Joanna." "Hette du Joanna då?" frågade han bekräftande. Ja-a, bara Joanna.

Och just nu är jag distansmamma. Det är också ensamt, men fullt av saknad och kärlek. Distansmamma är man när man verkligen känner att man är på fel ställe i förhållande till sina barn. Jag sitter på jobbet i väntan på att kvällsundervisningen ska starta och saknar mina krävande små så förskräckligt mycket. Just nu sitter pappa och barnen och äter middag. Han har lagat korv stroganoff (eller konstroganoff) till barnens stora förtjusning. Nu rusar han efter med papper och servar och blåser på maten och torkar upp spill och kladd och tvättar tomater och skalar blöulöulöu (banan). Och så kastar han i sig en tugga själv när han hinner och sen gör han kaffe och hoppas att han hinner dricka det innan lill-snäckan blir alldeles övertrött och bara gråter. Och snart ska han pyjamasa barnen och mata med välling och läsa saga och borsta motsträviga tänder och svara på svåra frågor om varför det regnar och vad som händer om man inte har någon gump eller vad flygpiloten gör om han blir kissnödig.

När har vi hjälpt färdigt?

Jag blir så trött på alla som drar argumentet "ja, men vi måste hjälpa våra egna först". Vadå hjälpa våra egna först? Är vårt hjärta inte större än så? Vems nöd är mer "nödig" än någon annans?

Att avvisa de mest nödställda för att först hjälpa "de egna" är som om läkaren på akuten skulle säga "Nej, tyvärr. Jag kan inte hjälpa dig med din hjärtinfarkt för jag måste ta hand om mitt förkylda barn."

Och om vi nu ska hjälpa "våra egna" (vilka de nu är - men det är en annan fråga) - när är vi tillräckligt färdiga med det så att vi kan övergå till att rädda våra sönderbombade medmänniskor? Är det när de alla fallit offer under IS? Är det när kvinnorna blivit våldtagna, männen tagits till fånga och barnen dödade? Är det när deras gummiflotte för länge sedan slukats av vågorna? Är det när de hunnit ruttna sönder i minimala föngelseceller i andra delar av vår omvärld? Hur söndertrasade ska de behöva vara innan vi äntligen agerar? När kan vi lyfta blicken från vår egen självupptagenhet och se människovärdet i alla våra medmänniskor? När kan vi med ärlighet säga att vi håller alla människor för lika värda? Det är dags att lyfta bort skygglapparna, kepsskärmen, eller vad det nu är... och se verkligheten utanför det som är bekvämt!

Den magiska gåvan att kunna panga

Min son är tre och etthalvt år och har just börjat på "de stora barnens" avdelning på förskolan. Det för naturligtvis med sig en hel del nytt till ordförrådet. Ett av de mest användbara orden är ordet "panga". Vid första anblick låter det kanske inte så moraliskt riktigt... men det är faktiskt ett helt genialiskt ord som jag själv saknar alldeles förskräckligt emellanåt. Allt som oftast, faktiskt - när jag tänker efter. Min son använder det till exempel på morgonen när han just vaknat och inte vill kliva upp utan vill ligga kvar och mysa i den varma mjuka sängen. "Jag pangar dagen!" säger han och drar täcket över sig. Jag ler lite åt den söta barnsligheten, men skulle helst vilja be honom panga lite åt mig också.

Det naiva i "pangandet" ligger nog mest i hur vi vuxna tänker. Vi går genast för långt i tolkningen, för vi "vet" ju att det inte går att panga bort allt som är jobbigt, ont och farligt i världen. Men tänk dig att du möter en människa som är lite besvärlig eller upplever ett regnväder som är lite för blött eller en tenta som inte gick så bra eller en chef som inte lyssnar... Hur gott känns det inte att lite tyst för sig själv kunna säga "jag pangar,"?! Alltså, istället för att dra svansen mellan benen och göra sig liten kan man väl åtminstone för sig själv morska upp sig och panga lite mer!

Från: http://deaddarlings.com/pow-zap-short-stories-teach-writing-novels/

Namnlöst

Det är sällan roligt att titta på nyheterna, men på sistone är det verkligen omöjligt att inte bli gråtfärdig. De existentiella frågorna om människan och människans natur brottas med mina utopiska och naiva föreställningar och med den realistiska verkligheten i tv-rutan eller på löpens bilder. Det är ett avgrundsdjupt och kanske bottenlöst dike däremellan. Hur kan människor helt enkelt stänga människor ute från trygghet? Hur kan man beröva dem det sista halmstrået till framtid? Och än mindre begripligt: hur är det ens möjligt att människor skor sig på andra människors nöd?

Samtidigt står jag här. Just här i min trygga bubbla. Jag går till jobbet och får min lön. Jag äter mig mätt och dricker kaffe på maten. Jag kör bil eller åker buss till jobbet. Jag köper mat med hemleverans på nätet. Jag har mina barn i trygghet på förskolan. Jag har vänner och familj. Jag har en villa med fler rum än personer i familjen. Jag har en katt som käkar dyr kattmat (och en och annan fågel) och blir vaccinerad. Jag har en trädgård där jag leva ut mina drömmar. Jag har till och med små hus till fjärilar och insekter i trädgården! Jag klagar över att barnen vaknar tidigare på helgerna än på vardagarna, över att mjölken är slut, över att det är för varmt i bilen, över att jag är trött efter jobbet, över leksaksdrivorna som man snubblar över och att flugorna surrar i huset. Vad har jag att komma med i världens elände? Vem är jag? Ja, vem är jag egentligen?

Tidigt höstgöra

Jag vill ju inte påminna om det självklara så här i sensommartider, men snart börjar faktiskt hösten göra sitt intåg på riktigt. Jag har redan börjat dela perenner och fylla ut där det blivit hål. Idag fyllde jag igen det största hålet i en av entrérabatterna med självsådda Max Frey-nävor. Jag plockade upp dem bland häcken av myrtentry som vi har som inramning runt rabatterna på framsidan. Och i hålen i myrtentry-häcken satte jag nya hemmaförökade myrtentry. Så väldans ekonomiskt detta var - helt gratis! Förhoppningsvis har allt tagit sig till kommande höst så att hålen bara är ett minne blott.

Om en månad kommer också en lökleverans som ska pulas ner i rabatterna på framsidan. Och i april blir det fyrverkeri!

Fast det är inte så illa just nu heller. De där solbrudarna som heter Bishop-nånting är ena väldigt invasiva biskopar! Till våren ska jag verkligen gräva bort dem som är längst mot gatan och bara sätta en fesen liten rad in mot husväggen. Det räcker med en fesen rad, för när de börjar blomma såhär års så är de allt annat än fesna! De är rätt skräpiga nertill och under vinterhalvåret står de som skräpiga monument i rabatten. Nä, de ska bort! Fast längst bak mot husväggen kan de nog bli fina eftersom deras mindre smickrande delar då inte syns bland de andra växterna. Och mer Rudbeckia vill jag ha istället.

Just nu gläds jag över dahliorna som jag grävde upp från päronens fritidshus i höstas. Inte kan man ha dahlior vid fritidshuset?! Dahlior förpliktigar ju att man gräver upp på hösten och ner på våren.

En liten söndagsbukett med dahlior, ringblommor och grekisk vädd.

Fjärilsholken de luxe

Nu har fjärilsholken blivit klar och har varit på plats i örtagården i snart en vecka. Jag är faktiskt rätt nöjd med det sockersötromantiska utseendet. Det är just sånt här prinsessaktigt som jag i vanliga fall inte alls gillar. Det är för sötflickigt, liksom. Det rinner sötaktiga kväljningar över ryggen på mig när jag ser sånt här på småflickor. Men när det gäller fjärilsholkar är jag helt annorlunda. Här gäller det att fjäska, fjäska och fjäska. Och eftersom fjärilar gillar kraftiga färger så får det bli en holk i kraftiga färger.
Hoppas nu bara att fjärilarna gosar in sig där i barken under vintern och trivs kungligt. Men jag undrar bara om det går att se om holken är bebodd i vinter. Är det någon som vet?

Finbesök i trädgården

På sistone har vi sett vår taggiga kompis från förra året. Det är så roligt och det känns som en seger på något sätt. Våra grannar på andra sidan häcken är sånna där grannar som kanske borde flytta in till en lägenhet i stan istället. De krattar frenetiskt på sin remsa med bar jord som de har på sin sida av häcken för att göra av med alla körsbär som fallit från våra körsbärsträd. Vi låter bären ligga till fåglar, fjärilar och insekter. På hösten är de upptagna med att räfsa bort löven som fallit på jordremsan. Vi räfsar iväg löven till rabatten på en kvart och på våren tar vi några friska tag med grepen så är löven borta och maskarna glada. Jag tänker att det borde vara jobbigt och tråkigt att ha en trädgård bara för att städa i förjämnan. Dessutom är det ju rätt idiotiskt att bekämpa alla former av naturlighet i sin trädgård.

Jag njuter så av surrande bin och humlor, mätta och glada maskar, vackra fjärilar (som flyger i svärmar över de fallna körsbären) och då och då ett igelkottsbesök. Haha! Pilutta er! Och jag är övertygad om att snigelplågan finns på andra sidan häcken också!

Fixardag på förskolan

Nu går snart en helg som varit fullmatad med roligt till ända. Igår var vi med goda vänner på Lions lejonmarknad här i Dalby, där barnen åkte massor med karuseller och lyssnade/såg Mamma Måd. Gårdagskvällen avslutades i trädgården med ett stort lass spagetti och köttfärssås till alla karusellåkare med föräldrar.

Idag var det fixardag på förskolan. Det handlade om att piffa till Myrans gård som varit rätt sliten och tråkig. Nu är den färgglad och har fått lite nya lekutmaningar. Vi bidrog med att skruva upp tre plastkrukor i olika storlekar på väggen som barnen kan kasta bollar i. Den största ger 1 poäng, den minsta ger 3 poäng och gissa vad man får för poäng på den mittemellanstora krukan...? Men det jag känner mig mest nöjd med är vår hopphage. Vi drog dit 8 betongplattor som vi grävde ner i marken i form av en hopphage. Barnen kom och lekte lite överallt på gården och något barn kom och körde med en plastbil på stenarna medan vi höll på. Då kom jag på idén att låta hopphagen få bli bilbana också. Så nu är plattorna målade med både siffror, väg, träd och en å.

Fredagsmys

Här är lite av gårdagens trädgårdsskörd. Vad kunde det bli av den, tro?

Igår blev det en pytt på rödbetan, lite squash, potatis och falukorv. Tomaterna gick naturligtvis rakt ner i munnen direkt. Nästan synd att göra sallad på dem. De är så otroligt solsöta i jämförelse med de smaklösa från affären. Smultronen vet jag inte vad det blev av. De försvann innan råvarorna kom in i köket...

Idag blev det fredagspizza med squash, morot (också från trädgården), feta och mozzarella.

Nu tar vi helg och med lejonmarknaden hos oss i Dalby i sikte!

Trädgårdstorsdag

I eftermiddags blev jag positivt överraskad i trädgården! Det var verkligen roligt att upptäcka ett överdåd av björnbär, de första mogna tomaterna och så min favvosort rödbetor som nästan klättrar upp i handen på mig när jag viker undan blasten.

Att björnbären plötsligt blivit så många - beror det på en gynnsam sommar för dem eller beror det på att vi bundit upp björnbärsbusken i år? Förra året räckte bären nätt och jämt till en paj förutom det som M stoppade i munnen. I år lär det räcka till många pajer OCH till båda barnens munnar. Och så är det ju så finurligt i år att det finns en massa bär ganska högt upp på väggen - i plockhöjd för vuxna, men oåtkomliga för de små... =)

Att tomaterna var mogna var det naturligtvis M som upptäckte först. Han kallas för "Tomat" ibland av morfar för att han är så otroligt förtjust i tomater. Faktiskt kan han leva på bara lite cocktailtomater i hela dagar. Men det är ingenting vi föräldrar tycker är så bra. Och så när han kom med den första gyllengula tomaten i hands (gul sort) så fick jag naturligtvis snabbt komma med kameran och fotografera och sen skörda några så att vi andra också skulle hinna få smaka. Det lyckades. Nästan. För när det var middag och jag fördelat tomatskörden på familjens tallrikar var han snabb att sno pappas tomater också. Det fick han inte, så det blev en kompromiss: han tog en matkniv och delade de två tomaterna på pappas tallrik så att han själv fick två mosade halvor och pappa två ganska hela halvor. Därmed var han nöjd. Och pappa också.

Och rödbetorna: Forono. De är avlånga och söta och goda också när de stått länge i jorden. De växer liksom inte så långt ner i jorden, utan fortsätter växa uppåt och ser ut som mörkröda korvar som kommer upp ur jorden (jag vet inte vad ni tänker på när jag förklarar, men jag tänker absolut inte på något som har med bajs att göra). Blasten är förresten också jättevacker och det har hänt att jag använt dem i blombuketter som jag plockat till köksbordet.

Onsdagspyssel

Man ska vara rädd om de vackra och nyttiga djuren i trädgården. Jag vill ha en levande trädgård. I den ska både växter och djur trivas. I harmoni! (Hör ni det nu alla slemmiga mördarmonster?!)

I början av sommaren kunde jag inte se en endaste liten fjäril i trädgården. Barnen och vi vuxna var på fjärilssafari med guide i Skrylle i juni, men fann bara insekter i våra fjärilshovar. Inte ens sedan vi hängt upp fjärilsmat i trädgården kunde vi se några fjärilar. Så halva sommaren gick jag med dystopiska tankar. Ända tills det äntligen dök upp en liten nässelfjäril i trädgården. Och en till och en till och en till.... och lite citronfjärilar och andra vackra fladdrande fjärilar! Äntligen! Så nu håller jag på att fixa finaste fjärilsholken som de kan sussa gott i i vinter och vakna utvilade och fräscha till våren hemma hos oss.

Den är färdigmålad i vacker rosa med detaljer i guld och ska nu lackas ett par varv. Därefter ska taket kläs med takpapp och sen ska holken ut i örtagården på en pinne. Den ska fyllas med grov bark, för det tycker fjärilarna om att gosa in sig i.

Den står alltså upp och ner nu medan lacket torkar.

Tisdagstips

Jag vet inte om ni, precis som jag, tenderar att lägga ambitionsribborna lite för högt så här i nystartstider. Nu ska jobbet skötas duktigt (och jag ska bl a leva upp till min nya befordran som utvecklingsledare för SVA på gymnasiet), uppsatsen ska skrivas på en tid som inte existerar, jag ska vara en bra och kärleksfull mamma som hämtar tidigt på förskolan och har ork att ännu hitta på något stimulerande för barnen mellan hämtning, kalsongtvätt och middagslagning, som får iväg familjen till jobb och förskola smidigt och rivningsfritt, som pysslar och tankar jag-tid på stulen tid, som ska få hemmet att må bra och trädgården att blomma (och inte vissna). Det vore även önskvärt med lite tid för träning för att spöa skiten ur den resterande foglossningen och så mår man ju så bra och blir piggare av träning, har jag hört. Och så ska ju maten vara nyttig för de växande barnen och för att jag helst skulle bli av med de där sista förbannade mammakilona.

Men vad jag egentligen ville säga: Eftersom vardagen nu för de flesta dragit igång tänkte jag komma med ett smart tidsbesparande tips. Vi tänker göra matinköpen via webben under den kommande mest intensiva perioden. Det innebär iofs att jag offrar hela måndagkvällen på att knappa in varor i nätbutiken, men så slipper vi ägna hela lördagsförmiddagen på det. För lördag - det är familjedag. Och så när jag sitter där och knappar i mina slitna mysbyxor så kan jag samtidigt beställa en kopp te av min man. Och särskilt mycket dyrare blir det egentligen inte att handla över nätet. Hemkörningsavgiften sparar man nog snabbt in på att slippa köra själv och på alla impulsköp. Men - och här kommer tisdagstipset - förakta inte impulsköpen! Ty, ni som går och storhandlar i en fysisk butik kanske visserligen har glömt att skriva upp t ex mjölk på listan, men eftersom ni går samma snitslade bana förbi mjölken i affären så kommer ni garanterat att komma ihåg den ändå. Webbutiken har ingen snitslad bana och det är som gjort för att man ska glömma det självklara och tvingas dra iväg till affären ändå redan på onsdag. Därför bör man ha en "basinköpslista" med allt sånt som man liksom "alltid" köper och så en lista med sånt som man behöver till veckans mat. Och sen gäller stenhård disciplin på att genast skriva upp när något tar slut. Alltid. För nej, det kommer man inte ihåg när man sitter där i sina mysbrallor och skyndar sig att klicka in allt i varukorgen innan midnatt.

retrofolk.se

Tänk den som hade en sån här fin basinköpslista... Fast kanske med lite annat innehåll.

En lååååångsam citron

Jag kan numera stoltsera med egenodlade citroner! Den första solmogna citronen från mitt födelsedagscitronträd plockade vi härom dagen. Den föll väl inte riktigt ner i handen direkt (fick dra och bända en hel del...), så de andra får sitta kvar ett tag till. Jag tycker att det är ett riktigt tålamodsträd. De tre första gula citronerna har suttit sedan i maj när jag köpte det. Och ända sedan dess har M ibland frågat dagligen om citronerna är mogna nu. Hur lång tid ska det ta egentligen?!

Det är ju väldigt vackert och blommorna är jättesöta och doftar underbart. När det står inomhus kan det nästan dofta kvävande gott. Man kan ju inte säga att det är snålt med väldoft, även om mognadstiden är ack så lång.

Skogens brus och vindens sus

Nu har jag jobbat i en dryg vecka. Igår kom alla ferieanställda lärare tillbaka och eftersom kollegiet till största delen består av kvinnor i övre medelåldern var det ganska tyst i korridorerna förra veckan. Det var något sövande i väggarna på eftermiddagarna och jag somnade till flera gånger...

Men nu är det allt annat än vindens sus i korridorerna. Nu är det snarare skogens brus. Rivstart av planering, snabba besked och vändningar, huggsexa om skrivningstiderna för nationella proven i december, möten, möten, möten, schemaändringar, salsändringar, nya kollegor, gamla kollegor, äckligt automatkaffe, det gamla vanliga fast ändå nytt... Och julen känns både som väldigt långt fram i tiden men samtidigt som om den skulle dyka upp imorgon.

Också här hemma blåser det kraftiga förändringsvindar. Vår yngsta snäcka börjar på förskola och håller på att skolas in. Vår äldste börjar på en ny avdelning på måndag. Och vi vuxna ska plötsligt båda arbeta heltid hemifrån...

Då är det berättigat att längta till den bekanta lilla skogen rakt över vägen. Där susar vinden mjukt. Och barnabena blir fulla med spring.

I mötet mellan det onda och det goda

Jag har haft lite trädgårdsproblem (oerhört milt uttryckt) på sistone. Jag bävar inför att behöva erkänna. Hela jag och hela min kropp är fullkomligt emot detta. Men så här är det: jag har tappat lusten för trädgården! Jag vägrar acceptera att det är sådan där slemmiga, små, skitäckliga varelser som fått mig att våndas inför en avkopplande kvällsrunda i den avsvalnade trädgården. Jag har alltid blivit så lugn och lycklig av en sådan kvällsrunda. Numera kommer jag in äcklad och förbannad. Är det då lönt att gå ut? Jag har till och med börjat försumma delar av trädgården och skippat vattningen ibland fast det kanske hade behövts bara för att lusten inte funnits.

För några veckor sedan åkte sonen och jag för att köpa lite nya frön för skörd i höst. Han hade valt mangold till sin pallkrage och asiatiska bladgrönsaker till lillasysters. Jag var själv väldigt nyfiken på de asiatiska bladen, för jag har aldrig sått dem förut. Vi vattnade sådden noga och han frågade: "När tror du att vi kan börja skörda, mamma?" på ett sätt som bara en brådmogen 3,5-åring kan fråga. Och några dagar senare hade det mesta börjat gro och vi beundrade på de små, små gröna bladen som precis kikade upp över jordskorpan och jag förundrades återigen över hur det kunde finnas så mycket kraft i ett litet, litet frö.

Och sen bara! En morgon var allt det nya gröna bara borta! Då var måttet fullkomligt rågat. Jag beställde Nemaslug på postorder för flera hundra spänn och blandade sörjan med sniglar och väldigt mycket sadism. Med hämnd la jag ut de kontaminerade sniglarna i trädgården igen och vattnade ut resten. Jag kände en enorm tillfredsställelse och ett stort *moahahahaha*. Men lik förbaskat är de satans slemdjuren fortfarande över hela örtagården och inne i pallkragarna. Jag vägrar låta dessa ovärdiga motståndare få min trädgårdslust på fall!

Jag träffade en gång en kvinna som var så rakt in i hela själen god och ödmjuk. Hon såg nog gott i allt. Hon arbetade ideellt hos nunnorna i Rögle med att bland annat dra ogräs. Vi pratade om att allt ju hade en nytta för något annat. Jag frågade henne vad hon tyckte om mördarsniglar. Hon tittade sorgset på mig och så sa hon: "Det vet nog bara Gud!" Och jag är nog nästan benägen att tro att inte ens Gud vet det.

Jag lånar Hans Lindmarks bild från www.bonton.se.

6 röda burkar

Det lyckades! Hurra! Jag har lyckats göra gelé för första gången i livet (tror jag) som inte blivit rinnig. Jag tror att sist jag gjorde gelé så blev det så hiskeligt rinnigt så jag fick koka om det. Jag gjorde geléprov efter geléprov, men det ville aldrig stelna. Till sist hade motsvarande 3 glasburkar kokat ner till en och då bestämde jag helt enkelt att det fick vara nog. Jag hällde över återstående sega massa i en glasburk. När den svalnat var "gelén" så klibbig och klistrig och segrinnande som sirap. Senare förstod jag att jag kokat gelén för länge så att pektinet hade förstörts. Ja, smaken var det väl inget större fel på, men konsistensen dög ju inte ens för att sätta upp tapeter.

Den här gången höll jag mig hyfsat strikt till receptet och jag använde också vinbär (sist hade jag aronia). Jag mätte väl lite på en höft, sådär, men ganska noggrant ändå. Och när jag kokade de vita vinbären kunde jag inte låta bli att sätta en liten örtagårdstouch på det hela - lite timjan och lite mynta fick åka ner i grytan också. Jag trodde att gelén på de vita vinbären skulle bli sådär tråkgrå-beige, men den blev ju jättevacker i färgen! Antingen innehåller de ändå lite, lite rött färgämne eller så är det det karamelliserade sockret som satt färgen eller så beror det på att jag inte hade hunnit tvätta rent (bara sköljt) silduken efter att ha passerat de röda vinbären. Jag vet inte, men himla vacker är den! Återstår att se om det smakar gott också =)

Summ, summ, summ

Nu har jag jobbat två dagar sedan semestern tog slut. Jag var ganska taggad och tyckte att det skulle bli skönt att få lite fasta ramar igen på vardagen. Och igår var det också ganska trevligt att träffa några kollegor i ett annars väldigt tomt skolbygge. Men idag var det någon sorts koma som infann sig. Det var tungt att öppna ögonen i morse och ögonlocken var tunga på bussen till jobbet också. Sen satte jag kaffet i halsen när jag för ovanlighetens skull började arbetsdagen med en kopp. Då vaknade jag. Men efter lunch var det lika segt igen. Så segt att jag till och med nickade till i det tomma, tysta rummet. Så nu, när jag ändå ska beställa lite nya bilder på barnen till arbetsrummet, funderar jag på att också beställa en förstoring av flitiga nektarsugande honungsbin bara för att påminnas om hur flitig jag skulle kunna vara...

Eller så kanske jag bara ska vara lite ödmjuk mot mig själv och acceptera att man kan vara lite extra trött när man just kommit tillbaka från semestern och när stillheten för en gångs skull dånar ur väggarna som annars aldrig är tysta.

Foto: Gustaf Hultquist

Ledighetens sista dag

Ett allra sista jätteryck gjorde vi idag. Det är ju ändå ledighetens sista dag idag. Nu har jag grävt ner trampplattorna i gräsmattan så att gräset kunde klippas idag och jag har skördat de röda vinbären varav hälften just nu står och droppar av genom en näsduk. Jo, jag har en saftmaja för att göra gelé och jag hade tänkt använda den, men se nu har vi ju induktionsspis och den är inte tillräckligt intelligent för majan. Så nu har jag kokat 2 liter bär med 2 dl vatten i 15 minuter. Nästa omgång blir om 20 minuter, för jag har bara en sil och en näsduk för att fixa själva saftfiltreringen. Men mer än så orkar jag nog inte göra ikväll, för imorgon ska jag upp tidigt. Gelékoket blir imorgon kväll.

Ska bara packa matlåda och lägga fram kläder också. I övrigt är allt klart. Benen rakade, mobilen laddad, naglarna klippta, väskan packad...

Go' fika igen

På något nästan oförklarligt sätt så känns det riktigt skönt just nu, denna allra sista semesterdag för sommaren. Den här dagen har jag ju på något sätt bävat inför. Jag har väl trott att sommaren skulle ta slut för året denna dag, att höstens hamsterhjul skulle sätta fart direkt och att novemberrusket skulle svepa in mig. From måndag ska jag ju för första gången på nästan 2 år jobba mer än heltid igen, d.v.s. 125%. Det är nu all ledighet och värdefull tid med och för barnen skulle ta slut.

Men riktigt så illa känns det inte. Jag sörjer ju inte ens den vädermässigt usla sommaren. Ärligt talat är jag tacksam för att det inte varit några sådana där heta dagar då man behövt flytta ner i källaren för att hitta tillbaka till sin mänskliga gestalt. Nej, istället har vi kunnat vara ute i trädgården väldigt mycket när vädret varit fint. Och tack vare våra små barn, som tycker att det är fint väder när det regnar för att man kan hoppa i vattenpölar då, så har jag också uppskattat regnskurarna.

Jag är också tacksam för allt det vi kunnat göra tillsammans med barnen i sommar: Astrid Lindgrens värld, tid hos mormor och morfar, hos farmor och farfar, fisketurer, Mulle Meck, badhusbesök, trädgårdslek, insektssafari... och också för allt vi kunnat göra tillsammans med barnen för att vi inte jobbat så mycket under våren.

Nu känns det egentligen ganska gott att komma tillbaka till jobbet. Att få vara värdefull för andra än bara min familj, att få nya och andra utmaningar, att få dagliga rutiner, att få lite avstånd från familjen, att få uppsatsen färdig, att få dricka kaffe i lugn och ro... Jag inser att jag kommer att ångra mig om några veckor, men det tar vi då. Var sak har sin tid.

Precis, var sak har sin tid. Och idag var det semester! Och därför har jag njutit av att göra något denna dag som jag inte kommer att ha så stor möjlighet att göra när terminen startat: jag har go' fikat med god kaka och goda vänner, i gott samtal i flera timmar! Även idag bjöd vi på något från trädgården: de röda vinbären fick pryda denna somriga kaka!

Kakan består av typ en vanlig sockerkaksbotten, fast bara med äggulor, inga vitor. Vitorna använde jag till marängen som jag bredde ut ovanpå kakan när den var nästan färdiggräddad. I marängen har jag vänt ner ca 2,5 dl röda vinbär och sedan la jag ca 0,5 dl vinbär ovanpå. Slutligen fick kakan grädda i ytterligare en kvart.
Jag tyckte nog att själva kakan blev lite torr, men marängen var väldigt god - den söta marängen och de syrliga bären var en lyckad kombo (både för öga och gom). Nästa gång ska jag testa ett annat sockerkaksrecept.

Trapprenovering

Nu är vår yttertrappa i representabelt skick. När vi flyttade in var det stora vita lagningar på betongen som lyste vitt i skymningsljus. Man hinner vänja sig, men nu gjorde vi slag i saken ändå. Jag fyllde på med ytterligare vit lagning där det var hål, mannen slipade ner åsarna och sen blev det hårdtryckstvätt i går morse. Efter lunch var trappan torr så vi kunde börja med beläggningen. Och se så tjusigt det blev!

Jag är ju väldigt dålig på att ta "före-bilder", men jag hittade en från förra året där trappan skymtar i bakgrunden.

Örtagårdskaka

Vad gör man av allt det som växer i örtagården? Av lavendel kan man göra massor av luktegott-pyssel till exempel. Den kan dessutom användas i bakning och matlagning, så allt överflöd är välkommet. Årets kumminskörd var så skral att fröna stoppas ner i jorden direkt. Timjan har vi i överflöd, liksom salvia. Men vad gör man av dem? Googlar man så hittar man bara recept där timjan eller salvia ingår som en liten, liten ingrediens bara. Typ dekoration nästan.

Så är det också med makens sockerkaksrecept. Men nåja, lite kryddgrönt gick ju åt för att baka den åt våra gäster idag. Och kakan är ju ändå ruskigt god. Ja, den ÄR onyttig med både vitt mjöl, socker och fett, men den SMAKAR i alla fall liiite nyttigare med krydderier i. Här är receptet:

Gör en sats vanlig sockerkaka. Och glöm inte att vispa ägg och socker riktigt, riktigt pösigt i många minuter! När man rör ner bakpulver och mjöl rör man samtidigt också ner finhackade örter så som timjan, mynta och salvia (ca. 1-2 msk av varje). Grädda och låt kakan sedan svalna. Smält sedan lite blockchoklad och häll över.

Lilla fågelbadet

Det tar sig ändå rätt sakta i vår örtagård. Fortfarande är det nog hälften bar jord. Visserligen fyllde jag på med lite från Tirup häromdagen, men hålen beror till stor del på att jag inte fyllt dem. Till viss del får jag dock ändå skylla på årets massiva snigelinvasion. Fy för! Min purpurkvanne ser mest ut som ett förkrympt konstföremål med glittriga spår på... Men häromdagen kom det beställda Nemaslug (nematoder) mot sniglar. Jag har spritt ut det enligt konstens alla regler. Jag samlade dessutom in en hel barnhink full med äckliga sniglar och lät dem bada i nematodvätskan ett bra tag innan jag spred ut dem på strategiska ställen i trädgården igen - smaklig måltid *moahahaha*. Det gick snabbt att fylla hinken och med stor hjälp av min son (som noggrant vaktade att de inte kröp ur sitt nematodbad) gick det rätt kvickt att få ut det hela i trädgården. Äckliga jäklar!

Nåja, ett hål i örtagården är nu fyllt med ett fågelbad på fötter. "Fötterna" är avsågade grenar från vår lönn som står för nära gatan. Så småningom ska den bort och ersättas med ett lite mindre snödroppsträd. De där avsågade lönngrenarna har verkligen använts sedan skövlingen: först agerade de väggar i en lövkoja till barnen, därefter blev de tjockaste delarna fötter till fågelbadet och de lite mindre kvistarna mumsades ner av vår flismaskin och ligger nu som marktäckning. De långa spröten har jag sparat som växtstöd. Fint kretslopp.

Fågelbadet, förresten. Det har jag gjort själv med hjälp av en riktigt betongkunnig keramikpolare. Det är det första jag gjort i betong. Och fågeln gjorde jag på keramiken för många år sedan.

Barnsnacks från busken

Barnen kommer ständigt med nya ärtskidor som ska öppnas åt dem och ber om morötter ur pallkragarna. Med röd saft rinnande ur munnarna står de vid vinbärsbuskarna och mumsar vitaminer. Nu måste de väl ändå klara sig undan höstförkylningarna om en månad?! Så underbart att få plocka direkt in i munnen av det trädgården bjuder på. Synd att denna lyx endast är tillgänglig några få veckor om året.

Vitlöksskörd

Å, vad vackra dessa rödspräckliga vitlökar är! Det är ju över ett halvår sedan jag tryckte ner klyftorna i den geggiga jorden, så jag har naturligtvis ingen koll alls på vad det är för sort.

Nu får de hänga på tork lite innan jag lägger ner dem i den nyinköpta och nyputsade vitlökskrukan från Röda Korset i Uppsala.

Avbockat!

Vissa saker kan man med glädje och nöjdhet lägga till handlingarna. Att prova surströmming till exempel.
Svärfar har länge lovat mig att få prova surströmming. Det har jag faktiskt sett framemot. Jag har ju hört en massa hemskheter om surströmming - allt från dioxin, DDT, stank och smak - men samtidigt är det de som gillar surströmming (min svärfar inräknad). Självklart var jag därför nyfiken. Men sedan norrlandssemestern slipper jag nu att vara nyfiken på surströmming och kan med nöjdhet konstatera att det helt enkelt inte lockar mig. Jag är glad att jag provat och rekommenderar alla andra nyfikna människor att också prova. Uppenbarligen finns det de som gillar surströmming och du kanske är en av dem. I så fall kan du glädja dig över att din magkatarr och andra diverse magåkommor sägs bli bättre av surströmming!

Men innan ni provar surströmming kan det vara bra att känna till följande:
1. Som ju alla vet ska surströmming INTE ätas inomhus och än mindre ska burken öppnas inomhus annat än i ett ordentligt dragskåp. Stanken är obeskrivlig.
2. Om man gör paus i ätandet och går in en stund måste man på nytt vänja sig vid stanken när man kommer till bordet igen.
3. Tillsammans med kokt potatis, smör, lök och gräddfil smakar surströmmingen inte särskilt mycket.
4. Flugor tycker om surströmmingslukten.
5. Räkna med surströmmingsuppstötningar resten av kvällen.

Fiskelycka

När jag upplevde min första sommar i Norrland hos mina svärföräldrar gjorde jag det som nyförlovad. Den sommaren var för mig sinnebilden av en genuin svensk sommar med för mig helt exotiska upplevelser som att fiska till exempel. För första gången fick jag följa fiskens väg från "jord till bord", dvs. från sjön till munnen. Senare har jag också fått åka skoter och åkt skidor i trädgården - andra riktigt svenska aktiviteter.

Naturen i Norrland är verkligen underbar och hade det inte varit för att jag är skitskraj för vilda djur som säkert lurar bakom nästa trädstam så hade jag kunnat njuta av naturen på mycket närmare håll. Även om det räcker långt att se ut över landskapet från E4:an (man förstår att tyskarna är helfrälsta) så måste det vara något helt annat att verkligen VARA i naturen. Härifrån ser man stora partier med mjuka barrskogar, ängar, berg och dalar, vattenvikar, kust och hav, spegelblanka sjöar och några ensliga hus och gårdar här och där som om de vore utslängda på måfå.

I år var min andra sommar i Norrland och naturligtvis blev det fiske! Vi fiskade från en brygga och jag drog upp 11 abborrar och mört. Den ena efter den andra fastande på kroken. Tålmodigt trädde jag de fina, sprattlande daggmaskarna på kroken och sedan lyckades jag också plocka av några av fiskarna från kroken själv. Sånt kan vara rysligt svårt när man aldrig fiskat förr och aldrig dödat djur större än flugor. Det var med skräckblandad förtjusning som jag kastade metkroken i vattnet. Det är både en stor triumf när det nappar - "ja! jag kunde!" - och en skräck - "vad gör jag nu?!". Men totalt sett kände jag en viss stolthet när de färdigkokta gulögda rackarna låg på tallriken. Och jag hade ju en del att vara stolt över: min fångst, mitt mod att själv plocka ner några firrar från kroken och mitt mod att vistas i naturen trots de vilda djurens hot. Och för att ni inte ska fnysa åt min rädsla för vilda djur: se sista bilden i inlägget!

Virkkvällar

Vad händer på vardagskvällarna efter att barnen somnat och innan det är dags att sova själv? Det är dygnets kortaste timmar och det är då köket ska röjas efter middagen, leksakerna samlas ihop, man ska ge maken lite ömhet och tid, nyheterna ska ses, räkningar ska läggas in, katten ska ha mat, väskor för morgondagen ska packas, vällingflaskor diskas, dagens händelser och icke-händelser ska avhandlas och diverse annat.

Men nu har vi semester. Under föregående vecka hos svärföräldrarna har jag hunnit med många timmar med virknålen. Det har blivit ett halsband, en sjal, lite afrikanska blommor och en liten korg av mormorsrutor till kidsen. Och dessutom har jag hunnit med att läsa en hel vuxenbok bara för mig själv! DET är semester det!

Kvällens första nästan urdruckna glas rödvin på semester hemma hos päronen.

Den nya sjalen passar fint (ihop med pelargonerna i blomlådorna) en sval sommarkväll på mors och fars balkong.

Semester

Vi är åter från vår semester: Road trip E4 2015!

Härom kvällen fick jag ett sms från en av grannarna som passat vår katt Sixten under bortavaron. Hon har också vattnat i trädgården. Hon skrev att trädgården var "frodig". Och det kunde jag väl tänka mig. Och wow, vad "frodig" den var!

Tomatplantorna är typ 7 gånger så stora och paprikorna börjar ta form. Citronerna är gula och smultronen är stora som små jordgubbar. Jordgubbar har vi förresten också kvar under bärnätet. Och sockerärterna har stora skidor och massor av växter blommar. Morötterna och rödbetorna kan vi redan börja skörda och barnen har ätit jordgubbar, ärter, smultron och röda vinbär så saften runnit som blod ur munnarna på dem!

Men efter en eftermiddag i trädgården är nu gräset klippt (eller borde jag kanske snarare använda det uttryck min norrländska svärmor använder: slå gräset) och en hel del av den oönskade frodigheten har flyttats till komposten.

En oändligt stor värld i den pyttelilla världen

Ibland blir också den allra enklaste barnleken så oändligt stor och vacker. Här har pappa och barnen byggt en ö av sandlådesand i en plastbalja som man annars använder som förvaring under sängen. Ön är bebodd av en giraff, en polisbil, en slokande växt av något slag och ett kyrktorn. That's it. Så enkelt, och ändå ryms allt: liv (giraffen), mat (tidigare, när växten ännu stod upprätt, kunde giraffen äta av den), samhälle (polisbilen) och tro (kyrktornet). Och så finns motsättningen mellan det vilda, otämjda (djur och natur) och det civiliserade och kulturella (polisbilen och kyrktornet). Och i vattnet runtomkring ryms resten av universum.