Att avvisa de mest nödställda för att först hjälpa "de egna" är som om läkaren på akuten skulle säga "Nej, tyvärr. Jag kan inte hjälpa dig med din hjärtinfarkt för jag måste ta hand om mitt förkylda barn."
Och om vi nu ska hjälpa "våra egna" (vilka de nu är - men det är en annan fråga) - när är vi tillräckligt färdiga med det så att vi kan övergå till att rädda våra sönderbombade medmänniskor? Är det när de alla fallit offer under IS? Är det när kvinnorna blivit våldtagna, männen tagits till fånga och barnen dödade? Är det när deras gummiflotte för länge sedan slukats av vågorna? Är det när de hunnit ruttna sönder i minimala föngelseceller i andra delar av vår omvärld? Hur söndertrasade ska de behöva vara innan vi äntligen agerar? När kan vi lyfta blicken från vår egen självupptagenhet och se människovärdet i alla våra medmänniskor? När kan vi med ärlighet säga att vi håller alla människor för lika värda? Det är dags att lyfta bort skygglapparna, kepsskärmen, eller vad det nu är... och se verkligheten utanför det som är bekvämt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar