Vi väntar kottar!

Idag hade vi egentligen tänkt åka till Mandelmanns trädgårdar utanför Brösarp, men för tredje måndagen i rad hade M feber. Det blev alltså en hemmadag med mycket Barnkanalen. Vad som gjorde vår dag var upptäckten av en igelkotte på gräsmattan imorse. Det är första gången jag ser en igelkotte i den här trädgården och jag blev såklart lycklig över äran att få husera en sådan. Det var verkligen ingen liten kotte. Och med tanke på att den ägnade sig åt att samla pinnar på förmiddagen förstår man ju rätt fort hur det var fatt. Nu har vi inte sett till henne sedan i förmiddags. Kanske, kanske har vi nu (eller snart) en liten igelkottsfamilj i komposthögen. Hoppas att vi får möjlighet att se sötnosarna om ett par veckor.

Amatörrörmockaren

Förr, när vi bodde i lägenhet, var det enkelt att bara lyfta luren och ringa vaktmästaren när något gått sönder. Nu får vi fixa själva eller anlita hantverkare. Nu är det ju så att vår medaljongsalong (badrummet) är från anno 1970. Rätt retro med andra ord. Och då är det ju inte konstigt om något går sönder här och där. Blandaren till handfatet till exempel. Maken har provat att byta packning, men han får inte loss delarna från varandra. Det har stått och droppat länge ner i yoghurthinken bakom handfatet nu och vi har ofta stängt av vattnet till handfatet på nätterna - vi ska ju ändå renovera... Detta har varit en högst provisorisk lösning, ty vattenläckor måste åtgärdas genast. Men nu har droppet börjat rinndroppa och maken har fått vidta skyndsamma åtgärder. Dagens slutsats är att det imorgon ska inhandlas en ny blandare. Och om vattenavstängning nattetid var en provisorisk lösning; vad är då detta?

Ikväll och imorgonbitti sätter man således igång vattnet på bidéns blandare och så leds det upp till handfatet via slangen. Och eftersom bidéns blandare inte heller är purung så har den försetts med inkontinensskydd à la yoghurthink som leder droppet ner i bidén.

Bland grönska, dofter och lunchgäster

Så blev det då äntligen dags för vårt efterlängtade besök i Tirups örtagård. Vi åkte dit idag med intentionen att först köpa det vi skulle - myskmadra mot kirskålen och rooiboste till våra vuxna kvällsfikor - och sedan fika. Tyvärr gapade platsen för myskmadra tom på hyllan (så vi måste nog komma tillbaka...), men rooiboste fick vi. Och sedan satte vi oss bland dofterna i solen med överfylld kakbricka och njöt av vars två koppar te. Sen åt vi lunch också. Och vi reste oss inte förrän vi var tvungna att åka och hämta sonen på förskolan.

Det bästa var nog att bara sitta och titta på lunchgästerna, molnen och de mer eller mindre smakfulla skulpturerna. Vi snackade inte så mycket med varandra. Men det var ändå skönt att umgås utan att bli avbruten och utan att avhandla en massa måsten.

Jag undrar hur svårt det är att göra en liknande skulptur själv?

Tidningspappersmetoden

Knappt hade vi kommit hem från Uppsala så knackade grannen på. Klädd i finbyxor och nytvättad tenniströja. Han hade med sig kameran och ville prata om häcken. Så vi gick till häcken och tittade på hur tunn den var just under körsbärsträdet. Han berättade att han fått problem med plantorna också just där och att det nog berodde på de tjocka rötterna som han hittat när han grävde ett stort hål. Jag tittade på hans bilder i kameran som han skakigt höll fram. Jag hade dåligt samvete för att kirskålen stod i blom där vi trampade, för på grannens sida av häcken finns ingen kirskål. Där finns nog inget ogräs alls. Jag erkände att jag inte gjort något i rabatten på grund av kirskålen, men att jag hade stora planer som skulle realiseras kanske nästa år eller så. Efter en stund frågade jag vad han tyckte att vi skulle göra med körsbärsträdet och han sa att han gärna kunde tänka sig att bidra ekonomiskt. Så när detta var sagt och jag sagt att vi skulle fundera utbytte vi lite tips och frågor. Det hela var mycket trevligt.

Nu till funderingarna: Körsbärsträdet är ett av tre ståtliga träd på vår trädgård. Varje träd är en del av en treenighet. Okej, de tappar många körsbär i gräsmattan och det är väl lite jobbigt om man har småbarn som äter dem med hull och hår (med kvist och kärna) (eller om man är en sån som inte har något ogräs på sin tomt). Och vi behöver ju inte fler körsbär än dem vi har. Och vi ska ju ändå göra om i rabatten som trädet står i. Kanske lika bra att fälla trädet nu när vi ändå får lite bidrag (kanske dör det ändå om några år sedan grannen kapat i rötterna). Men trots bidraget kommer trädfällningen att kosta mycket och vi hade tänkt lägga pengarna på en hel del andra saker. Och träd fäller man inte om man inte måste. Man planterar träd, men man fäller dem inte. Skulle man kunna göra på något annat sätt för att spara på häcken och gynna växterna under trädet?

Jag frågar landskapsingenjören som förutom gödsling föreslår tidningspappersmetoden. Med den metoden gäller det alltså att vid nyplanteringar gräva bort lite jord, lägga tidningspapper (eller annan markduk)på rötterna, sedan kompost och plantor. Tidningspappret ska hindra rötterna från att stjäla näringen från växterna. Så smart! Hoppas att det kan funka både för oss och grannen så kan vi fortsätta att njuta av körsbärsblom och körsbär i gräsmattan.

Röjning pågår! Men här är de tre ståtliga träden. Det tredje, som det handlar om, står bakom trädet till höger.

Glad midsommar!

Barnen och jag var hos min systers familj under eftermiddagen och tidig kväll för att fira en avslappnad midsommar. Efter en runda på springcyklar (barnen) till parken, där midsommarfirandet hölls (som ändå inte var intressant i jämförelse med barnens springcykelglädje), åt vi glass och lekte i trädgården. Grillmiddag, så klart.

När jag körde hem över slätten omkring 20-tiden blev jag så hänförd av hur vacker naturen var. Eftersom det knappast var någon trafik sådär dags körde jag bitvis i snigeltempo bara för att få njuta. Solens ljus var helt underbart över åkrar, ängar och halmbalar. Himlen var mörk i horisonten, vilket gav sommarkvällsljuset än mer effekt. Körde Laleh på lagom hög volym i bilstereon. Passade bra, tyckte jag. Lite halvmelankolisk glädjeeufori liksom.

Min svåger, grillmästaren, placerar ölglaset i kryddlådan medan han grillar. Fint.

Syskonkärlek

Vi har varit i Uppsala i några dagar och bott på hotell. Det var några händelserika dagar med många möten. På kvällarna var vi så klart utpumpade. Trötta barn är inte alltid positivt när det är läggdags. Det vet många föräldrar. Och i ett hotellrum med begränsad yta kan sådant bli extra jobbigt. Det är märkligt hur man först nästan är beredd att slänga en stekpanna i huvudet på det trilskande barnet medan man i samma stund som barnet äntligen somnar fylls av en översvallande kärlek och tacksamhet. Och särskilt rik blev denna kärlek och tacksamhet när våra barn somnade tätt tillsammans och hand i hand. Det var så vackert hur de flera kvällar i rad gav varandra den trygghet och ro som de behövde för att kunna somna. En kväll tog M lilla L:s hand innan han somnade. Det är med stor tillförsikt som vi om några månader låter L flytta in i M:s rum - det gemensamma barnrummet. De kommer att somna som små änglar varje kväll... :-)

En riktigt trevlig maskin

Vi har fått låna en riktigt trevlig maskin av min syster och hennes man. Det är en kompostkvarn.

I eftermiddags var hela familjen engagerad: mannen matade pinnar som sonen langade upp ur högen och jag tömde ut den färdig flisen under jordgubbsplantor och hallonbuskar medan lilla L satt i vagnen och tittade på och tuggade på sina leksaker. När högarna var nertuggade försökte vi leta fram varenda pinne som trädgården kunde uppbringa. Det här var kul. Så fascinerande hur man kan stoppa in en lång gren och se hur den bara försvinner och blir till ett tugg under kvarnen. Syrengrenar: tatatatatata..., rönnsumak: tatatatatata..., "oäktingar" ur häcken: tatatatatata, röda vinbärsbuskar: tatatatata..., hemburna pinnar från skogen: tatatatatatata.....

Tänk om det fanns en kompostkvarn för kirskål också...!

Skenbart rogivande

Det här är rogivande; att följa en humla bland gräslöksblommorna. Blommorna är som små pompombollar, fast helt perfekta och humlan ser så mjuk och gosig ut. Och så surrar det så härligt också. Men skenet bedrar: humlan är inte mjuk och gosig - den bränns om man klappar den (det vet till och med M, 2 år) och surret är ett arbetssurr och inte ett myssurr. Men jag, för min del, tänker hålla fast vid skenet - det här är rogivande!

Aloe

En Aloe Vera borde finnas i varje hem! Det har jag sagt förr. När man bränner sig i köket är det bara att hugga ett blad, snitta det och tejpa fast på såret. Snacka om mirakelmedel!

Nu har jag äntligen delat på den Aloe Vera som jag hade i "huvudskålen". Det blev hela 15 plantor av den (varav en sattes tillbaka)! Man kan undra hur de fick plats. Nä, någon jord fanns det så klart inte kvar.