Mamman med ångest

Jag har en fruktansvärd ångest. Först var jag bara trött hela dagen och inget var kul. Och på kvällen kom ångesten. Fortfarande kaos hemma med dammsugaren mitt i korridoren. Och barnen sover inte fast klockan är halv 9. Det är mitt fel att jag inte kan få dem att somna. Jag är för arg och irriterad. Orkar inte ställa upp på deras önskemål om strumpor, pyjamasbyxor och allt vad det är. Jag kör ett sjuhelsikes ryck hemma och skrubbar diskbänken skinande ren, plockar leksaker, diskar vällingflaskorna blanka, lägger ihop tvätten och vräker upp garderoberna för att lägga in den. Hoppas att ångesten och skammen försvinner. Hoppas att jag skär mig ordentligt på kniven som jag diskar. Fast det gör jag så klart inte. Sen, när allt är klart drar jag på jackan och skorna och går ut. Jag vill aldrig mer komma tillbaka fast jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag trampar hårda steg och det gör ont i mellangärdet där ångesten skaver. I den torra munnen samlas saliven som jag inte vill svälja ner mot ångesten. Jag sväljer till sist ändå och det värker ännu mer. Jag hittar ett mörkt hörn på en lekplats och sätter mig där. Hoppas ingen ser mig. Hoppas att det inte finns något farligt där. Vart ska jag ta vägen nu? Gud, vart ska jag gå? Det sägs att sånt här går över, men jag tror inte att det finns någon väg ut.

Nagellackspyssel

Det är kul att testa lite nya pysselgrejor. För någon vecka sedan gjorde jag något så ovanligt som att köpa nagellack! Inte för att måla naglarna, alltså, utan för att pyssla så klart. Så tänk nu nagellack plus loppisfyndad blomkruka.

Själva pysslet är idiotsäkert och busenkelt och resultatet kan typ inte misslyckas. Jag plockade fram en uttjänt ugnsform som jag brukar använda till frösådder och hällde vatten i den. Sen droppade jag i lite rosa, ljuslila och mörklila nagellack och vände ner krukan i det hela. Det enda trick man ska komma ihåg är att man ska vara lite rapp så inte nagellacket hinner stelna. Sen får krukan torka.

Det är första gången jag testar det här och jag vill ge några fler tips:

- gör det under köksfläkten eller ute. Jag hade glömt hur starkt nagellack luktar...

- plocka inte upp nagellacksresterna med händerna om du inte har aceton hemma. Mina fingrar är nu lika marmorerade som krukan.

- och glöm inte att använda ett kärl du inte är rädd om för att doppa i. Nagellacksresterna går ju inte bort.

Legoordning

Vår sons presenter vid jul och födelsedag följer visst alltid ett tema. Vid två fick han Duplo, vid tre fick han tågbana från Brio och nu, när han fyllde fyra, fick han Lego. Lego är ju som bekant en nyttig leksak som utvecklar kreativiteten, finmotoriken, fantasin o.s.v. Men det är också bekant som en leksak som förvandlar föräldrar till fakirer - att trampa på glödande kol är ingenting mot att trampa på en legobit - I just say... Till råga på allt har legobitarna förmodligen vingar som gör att de har en tendens att sprida ut sig överallt och där man minst anar det. Även om rumpan är välpolstrad så känns det när man sätter sig på en legobit som ligger i soffan (typ Ferdinand).

Vi provade att köpa en legolåda som man kan förvara legot i. Det funkade inte, eftersom en del kreationer - däribland brandstationen - är för höga för att få plats i lådan. Därmed sprack det hela...

Nåväl, nu hoppas vi att vi får bukt på legoeländet en gång för alla i helgen. Igår hämtade jag nämligen ett soffbord som jag köpt för en hundring på Blocket (IKEA Lack). På kvällen skruvade jag dit några hjul under det så att man kan flytta det mellan barnens rum och vardagsrummet. Samtidigt som jag tingade bordet beställde jag lite legobyggplattor via nätet. Lyckligtvis låg de i brevlådan när vi kom hem från förskolan idag så att vi redan ikväll kunde inviga konceptet.

Och ja, jag kör med ansiktsmask samtidigt som jag skruvar. Gör jag alltid ;)

När vi bestämt hur plattorna ska ligga ska jag tejpa fast dem med dubbelhäftande tejp. På hyllplanet under bordet tänkte jag markera ut parkeringsplatser till de fordon som inte är i bruk. Men jag får nog först montera någon form av tippkant så att inte bilarna rullar ner av sig själva. De har ju ingen handbroms.

Och som en liten bonus: förvaringslådan för Legot passar precis in på hyllplanet under bordet. Någon designer måste ha tänkt till! I like!

Mamman som klev ut genom fönstret och försvann

Det har funnits en tid då jag var övertygad om att jag förstörde mina barn och att jag av kärlek till dem borde försvinna ur deras liv. Men inte ens det förmådde jag - att lämna dem för att de skulle få det bättre. Jag var fullkomligt värdelös och stundtals la jag all min lilla energi på att gottgöra för mina brister, vilket var omöjligt eftersom jag ändå bara raserade dem. Alla andra klarade ju två barn lätt, så då var det fel på mig som inte gjorde det. Då var sonen mellan 2 och 3 och dottern upp till året. I svåra stunder fantiserade jag om att helt sonika klättra ut genom fönstret och försvinna. Tack gode Gud, för att jag aldrig gjorde det! Kanske visste jag att jag inte skulle överleva utan barnen och kunde därför inte lämna dem. Vad finns det kvar att leva för om barnen inte finns där? Jag var ju ändå värdelös.

Vi hade ju en tuff start redan vid förlossningen och rs-virus med sjukhusinläggningar och ont i magen. Men på något sätt gick timmarna om dagarna. Jag höll ihop med i genomsnitt 4 timmars sömn per dygn och en man som avlastade mig med den skrikande bebisen på kvällarna. BVC-sköterskan remitterade mig dock till spädbarnsteamet på BUP eftersom jag ändå var rädd för att göra min dotter illa när hon skrek. Jag tyckte liksom inte om henne då, utan tyckte bara att hon var jobbig. I april kom vi dit och jag blev sjukskriven på studs. Mannen tog över föräldraledigheten och jag fick order om att sova och göra roliga saker.

Det var nu det blev tufft. Någon bekräftade att allt var mig övermäktigt och att det inte var konstigt att jag hade kommit till den punkt jag var. Jag var utmattad. Fullständigt passé. Och nu när det fanns chans att sova kunde jag inte sova. Jag låg vaken i sängen och kunde inte falla ner i sömnen. Jag tyckte att livet nätt och jämnt gick runt tidigare och nu när jag blivit sjukskriven var det någon som hade dragit i nödbromsen och fått det hela att stanna. Jag insåg att det var nödvändigt, men jobbigt också. Det gör ont när man börjar läka.

Under slutet av sommaren började jag i en mammagrupp som BUP höll i. Där träffade jag en annan deprimerad mamma i en liknande situation. Vi har hjälpt varandra ur sörjan och fortsätter att peppa och stötta varandra i princip dagligen. När jag har befunnit mig långt nere i sörjan och inte sett någon väg ut så har hon oftast funnits på andra sidan Messenger.

Det var först i slutet av sommaren som jag fick diagnosen förlossningsdepression. Jag började med antidepressiva läkemedel som inte riktigt hade effekt. Jag knaprade igenom ett par sorter innan rätt medicin hittades. Den var fruktansvärd i början och jag mådde verkligen uruselt när den höll på att möblera om i hjärnan på mig, men sedan dess har jag varit ganska stabil. Det är ungefär ett år nu.

Simpel och rolig tjuvstart på garderobsrensning

Förra veckan beställde jag en påse från simplet.se som jag nu har fyllt med alla de märkeskläder som jag inte kommer att ta på mig igen. Ikväll lämnade jag och sonen in kassen på Hemköp och nu väntar jag nyfiket på vad jag kan tänkas få betalt för det hela. Eftersom jag vet att jag får betalt är jag så mycket mera motiverad att göra mig av med plaggen. Ska man "bara" skänka till second hand är det så lätt att tycka att det är synd för de dyra kläderna och så hänger de kvar och tar plats till ingen nytta - "jag kanske ändå använder dem någon gång igen...". Men nu kanske de verkligen kommer till användning igen.

Enda haken med Simplet är att de bara vill ha de värdefulla kläderna. Alla modeplagg från typ Lindex får man istället skänka till second hand. Trasiga, slitna eller fläckiga plagg kan man t.ex. lämna in på Kappahls textilinsamling så kommer varenda textilfiber till användning. Med andra ord är det ingenting som behöver belasta soptunnan vid en garderobsrensning.

Egentligen är det först nästnästa vecka som det är garderobsrensning som gäller, men nu har jag iaf tjuvstartat genom att rensa ut till Simplet. Garderoben är ju inte det lättaste att rensa heller, så en liten tjuvstart kan ju funka som en välgörande puff.

Mamman med sjukt barn

Tre veckor efter akutoperationen och 5 veckor efter förlossningen var det dags för nästa sjukhusinläggning. Sonen hade burit hem rs-virus till lillasyster. Hon blev förkyld och fick feber. Barn. Under tre månader ska inte ha feber, så vilket till barnakuten men blev hemskickade igen. Någon dag senare blev hon också hostig och rosslig. Jag blev själv förkyld och sov inte mycket eftersom jag var orolig för att hon skulle sluta andas. Dessutom fick hon sova i babyskyddet för att kunna andas och då fick jag ju sitta bredvid och vagga för att hon skulle somna. Till sist var oron så stor att jag åkte in med henne igen sent en onsdagskväll. Jag var så hes att jag inte kunde kommunicera med läkaren. Läkaren försäkrade mig om att hon inte skulle sluta andas och så åkte vi hem igen. Några timmar senare okade hon inte längre amma. Jag ringde 1177 som fixade sjuktransport för oss tillbaka till akuten. Bilen skulle ju besiktigas, så den kunde jag inte ta... Det var nu torsdag morgon och jag hade fram till dess sovit totalt 10 timmar på hela veckan. Den här gången blev hon inlagd. Men först skulle rs-prov tas för att se om hon behövde placeras isolerat. En borste stoppades in i vardera näsborre och babyn skrek så klart av obehaget. Jag tyckte att hon skulle ta sig samman och skärpa sig. Det skrämde mig att jag inte kände något medlidande. Provet visade positivt.

När vi kom till det nakna rummet la jag henne i gallersängen. En stålkonstruktion med höga gallergavlar som designmässigt såg ut att härstamma från mentalsjukhustiden. Sterilt bäddad. Och där la jag min pyttelilla, bleka och sovande bebis. Hon såg förlorad ut i denna hemska säng. En stund senare kom sköterskorna och satte en sond. Hon rosslade och hostade och skrek när de var färdiga. Eftersom hon skrek tryckte de ner henne i min famn så jag skulle kunna trösta, men hon fick ju för fasen ingen luft! "Kan ni inte göra något?" pep jag, varpå de bad mig lägga ner henne i sängen igen. Jag fattade inte, så de fick upprepa. Plötsligt vaknade jag till och la motvilligt tillbaka henne i sängen där de sög rent näsa och svalg från slem och skum. Sen fick jag tillbaka henne. Då grät jag. Det minnet har jag försökt hålla fast vid i mina mörkaste stunder. Det var ett bevis på att jag ändå älskade henne.

En barnundersköterska stannade kvar i rummet och kramade och bäddade med mjuka kuddar i hennes säng och såg till så att jag fick en bröstpump så att dottern kunde få mjölk i sonden. Jag pumpade lydigt och eftersom jag vill mina barn det bästa så pumpade jag tio minuter längre på varje bröst än jag skulle. Det var inte mycket som kom. Jag tror att jag pumpade varannan timme för att få igång mjölken igen men det blev bara mindre och mindre som kom. Sköterskorna kom med olika och motstridiga råd och jag försökte rätta mig efter allt.

När jag tänker tillbaka så inser jag hur otroligt liten jag var. Jag kunde inte fatta några beslut själv. Jag kunde inte ifrågasätta eller tänka självständigt. Det var de som sa till mig att jag skulle bädda åt mig och sova. Det var de som påminde mig om att det fanns macka och te om jag ville ha. I övrigt åt jag bara det som välvilliga familjemedlemmar tog med till mig. Jag var full av skam. Jag förtjänade inte bättre. För det första hade jag inte lyckats skydda mitt spädbarn mot rs trots att det varnas så mycket för detta på BVC och för det andra hade jag ingen mjölk till henne.

Andra natten sa de att jag inte skulle pumpa utan bara sova. Så jag försökte sova och pumpade bara lite i smyg. Det kom så lite att jag skämdes och hällde ut det i handfatet. Morgonen därpå kom en ny sköterska och rådde mig att försöka amma trots att andra hade sagt att hon behövde sina krafter för att bli frisk istället för att suga. Jag ammade. Och med hjälp av vågen (hon skulle vägas innan och efter) så märkte jag att hon ändå fick i sig allt mer och mer för varje gång. Tredje morgonen drog de sonden och vi fick permission ett dygn. Fjärde morgonen åkte vi tillbaka bara för att få bli utskrivna.

Förfrusna gröna fingrar

Idag försökte jag väcka mina gröna fingrar. Kransen på ytterdörren behövde definitivt ny fyllning som är mer vårig än julig. Jag har sökt inspiration på bland annat Pinterest, men kunde inte riktigt hitta något. Men kanske var det ändå inspirationens hjälp som gjorde att jag slutligen kom på något eget ändå. Jag behöll en del av mossan i kransen, men tog bort kottarna och de röda kulorna. Sen grävde jag upp lite snödroppar och gjorde buketter av dem. Lökarna virade jag in i mossa och jutesnöre. Det blev 4 "buketter" som jag fördelade i kransen. Klart! Nu väntar jag på att snödropparna ska börja blomma och så tänkte jag nog försöka sätta dit en vårig tygfågel eller liknande om jag får tid och lust att sätta mig vid symaskinen någon gång... Det blev ingen bild på kransen - det klarade inte fingrarna av. De höll nämligen på att frysa av händerna där ute i snöregn och snålblåst. Det var verkligen med stor möda och smärta jag lyckades stoppa in planeringsspaden i garaget igen och låsa dörren med nyckeln. När kransen vuxit till sig får jag se till att ta en bild och blogga den. Nä, det var ingen kul dag att vara ute och påta i jorden!

Bättre var det här inne. Vår stora benjaminfikus har fått sig en ordentlig beskärning och växtnäring. Nu hoppas jag att den kan bli mindre risig och mer bladig. Rosmarinen har jag beskurit och satt sticklingar av. Den är dock rätt torr efter vintern på fönsterbräden, så jag vet inte om det blir något. Vi får väl se. Och så har jag planterat om och delat på flamingon som jag adopterat från mina föräldrar innan de flyttade norrut. Det har blivit 6 krukor av den som från början satt i en kruka. Jag delar gärna med mig om det är någon som vill ha.

Nej, det är egentligen ingen ytterkruka, utan en lampskärm i glas från loppis.  Jaja, same same, bara lite different.

Kanske ett blivande avocadoträd. Med mycket tur. Och i bakgrunden är en av de omplanterade flamingosarna i en ytterkruka som har samma mönster som en servis jag plockade ur mormors köksskåp. Inget unikt tryck, men det känns ändå lite extra fint med en kruka som matchar.

Mamman som inte blev förlöst - om förlossningsdepression

När min dotter började närma sig tre månader började det där klassiska ont-i-magen-skriket regelbundet mellan 17 och 23. Min son hade också haft det, så jag visste vad det handlade om. När det fridfullt sovande babyansiktet plötsligt förvreds i oerhörd smärta fanns det inget annat att göra än att kånka och amma och kånka och amma och kånka det skrikande knytet. Det innebar att den efterlängtade familjemiddagen fick intas i skift och en stressad och omöjlig kamp i att försöka ta bort det onda i magen. Redan efter ett par kvällar började jag bete mig på ett sätt som jag inte riktigt kände igen. Jag började skrika tillbaka på den stackars lilla bebisen. Jag vaggade henne hårt mot min kropp och kallade henne "jävla unge!"

Jag skäms för att erkänna detta. Jag önskar att hon aldrig får läsa detta eller höra vad jag skrikit åt henne. Jag skäms så otroligt över att jag kunde göra så här mot henne. Det var kroppen som styrde på något sätt, det var inte jag själv.

Redan när jag var gravid hände något i mig. Den här graviditeten var inte alls som min första. Min första var så otroligt efterlängtad och trots att jag under en period spydde ner hela Värpinge på mina kvällspromenader som en hankatt pissar in sitt revir så var varje plåga på något sätt också en njutning. Jag var så uppfylld av det fantastiska lilla liv jag bar i min kropp. Men den här gången var det annorlunda. Kanske var det för att kroppen inte återhämtat sig ännu eller för att det lilla livet nu helt plötsligt bara fanns där utan månader och år av misslyckade försök. Graviditeten kom som en överraskning och jag säger ibland att jag knappt ens vet hur det gick till. Självklart blev jag glad och självklart var det välkommet och jag var fullkomligt förundrad inför naturens under. Men ändå mådde jag psykiskt dåligt under den första trimestern. Därefter gick det bättre. Kanske var det för att oron över hur jag skulle klara av att hantera ytterligare ett litet barn - jag hade ju redan ett som fortfarande var lite av en bebis ännu - klarnade lite eller för att jag hade mer tid att vila (jag blev sjukskriven på 50% pga foglossning).

När det så var dags för förlossning så gick det inte alls lika "lätt" som vid den första. Visst gjorde det ont utav helvete första gången också, men den här gången funkade inte lustgasen. Värkarna blev aldrig regelbundna, hjärtljuden gick ner, läkare stormade in... Jag blev skitskraj för att jag i min föda-barn-smärta bara begrep att något inte var bra. Jag fick värkstimulerande och hade oavbrutna värkar. Sen kom hon. 9-10-10 på apgar - unge! högre kan man ju knappt få och så all denna uppståndelse med hjärtljuden... Eftervärkarna var fruktansvärda. Jag överlevde och vilade en dag på patienthotellet innan jag åkte hem.

När hon var 2 veckor var vi på en hjärt- och lungräddningskurs i församlingshemmet. Någon lycklig deltagare fick hålla henne medan jag räddade livet på dockan. Medan jag stod där på knä och gjorde "30-2 mitt på" kändes det plötsligt som om hela maginnehållet rann ut mellan benen. Jag blev lite orolig, men brydde mig inte. När jag kom hem och gick på toa blev jag livrädd. Läkaren på KK-akuten ville lägga in mig direkt, men gick med på att vänta till morgonen därpå. Efter någon timmes sömn och desperat samtal till förskolan på morgonen åkte maken och jag in för operation. Jag är oerhört rädd för operationer och sövning och har alltid innerligt hoppats att jag aldrig skulle behöva drabbas av en operation. Detta var en liten grej bara, men så rädd jag var. Efteråt ville jag dra slangarna på uppvaket och springa tillbaks till man och bebis för att amma och fira att jag överlevt. Jag var fjättrad vid den där jäkla blodtrycksmanschetten och vid tvånget att måsta kissa först, för det krävde ssk. Jag kissade lydigt och fick sedan åka upp på avdelningen. Där hävdade de dock bestämt att jag hade urin kvar i blåsan och fick prompt stanna kvar hela dagen och natten. Jag hällde i mig saft, te, mjölk, vatten och stod på golvet och hoppade jämfota, hade varmt på magen, men ingenting hjälpte. Jag var förtvivlad. Jag tömde blåsan på allt jag hade blåsan och ändå hävdade de att jag hade urin kvar. Jag var bottenlöst förtvivlad. Att jag inte ens kunde kissa! Så oduglig jag var! Nästa dag visade det sig dock att sköterskorna hade mätt livmodern istället för urinblåsan, så jag kunde ge mig av hem med en gång. Så kunde vi då äntligen bocka av hela förlossningen med det långdragna efterbördsskedet!

Nattning, återbruk och ordning

Nattningen tog låååång tid ikväll. Återigen känns det som att vi sitter fast i nattningsträsket som tar minst halva kvällens vuxentid. Anledningen är att snäckan är förkyld och har halsfluss och är hostig. Hon får ofta krupp när hon är förkyld och en gång förklarade ambulanspersonalen för oss att skrik gör kruppen värre. Alltså; när hon är förkyld gör vi allt som står i vår makt för att det ska gå skrikfritt tillväga och kontentan av det är att vår vuxentid krymper till nästan obefintlighet. Igår var den definitivt obefintlig då jag dessutom var på föräldramöte på kvällen och middagsdisken och leksakshavet ännu behövde röjas undan innan man själv fick krypa till kojs.

Och vad gör man medan man sitter där inne i mörkret och ska vara ointressant och tråkig utan att själv krypa ur skinnet av tristess? Ja, vad i hela världen skulle man ta sig till om man inte hade den där välsignade paddan att glo på?! Ikväll har jag knarkat anslagstavla upp och anslagstavla ner på Pinterest och bläddrat igenom några glansiga diy-tidningar på Readly. Jag läste så klart också mejlen och såg att Eva Maria mejlat mig om att hon bloggat om min blogg. Sicken kick jag fick att visa upp något nytt påhittigt återbruk här hemma som både hör ihop med rensandet och med det återbrukspyssel jag inspirerats av på Pinterest.

Så här kommer dagens:

Lite då och då, framför allt innan jul, köper jag clementiner och sånt i trälådor i affären. När innehållet är konsumerat åker lådorna ner i matkällaren och får där husera lök, morötter, jordärtskockor, rödbetor, potatis, palsternackor och annat rotigt och matigt som kan passa att lagra i dem. Märkligt nog säljs ju rotsaker ofta i plastpåsar i affären och det vet väl alla vad som händer om man förvarar dem i plastpåsar... Bläää! När vi handlat sliter vi alltid upp påsarna direkt och lägger ner dem öppna eller bara det uttömda innehållet i lådorna. Detta är ett återbruk som även den som har tummen mitt i handen kan fixa.

Och när jag ändå är i matkällaren så kan jag ju passa på att visa den fina ordningen som kom till stånd efter att mannen borrat sladdar till fiberuppkopplingen genom väggen och det blev så in i Norden dammigt och utrensningen av livsmedlen. På översta hyllan står gelé och sylt och marmelad som jag kokat av trädgårdens tillgångar. Rätt mycket röd vinbärsgelé, ser jag. Är det någon som vill ha?

Snorkallt

Plötsligt har det blivit jättekallt igen. Det är vackert med rimfrosten och isen på pölarna. På väg till förskolan kunde 4-åringen inte låta bli att krossa sönder all is som låg på vattenpölarna. Skör is som lät som glas när den krossades. Vilken glädje det var för honom att få lov att förstöra och ta sönder när det är tillåtet. Att få tillåtelse att vara marodör och förstörare. Härskare.

Den frusna naturen är som ett mysterium på något sätt. Det bildas så många små vackra kristaller som snart ska försvinna igen. Det vackraste är det som är snabbast förgängligt. Det räcker med att solen gluttar fram så smälter ytan. Till och med den stelfrusna leran fjädrade lite under fötterna när jag gick hem i eftermiddags.

På vårt terrassbord har daggen frusit till is i ett häftigt grafiskt mönster. Jag undrar hur det kan bli ett sådant mönster när den smälta vattenytan alltid är slät. Och hur kommer det sig att sömmarna i den frusna ytan alltid är raka?

Vabruari och nyttiga purerade smaksensationer

Vabruari och förkylningen har satt klorna i oss. Hjälplöst hostar vi ikapp och konsumerar metervis av toapapper för våra näsor. Jag dricker C-brus fast jag vet att det är skräp och försöker äta smaklös mat. Fy, så eländigt!

Men något som faktiskt kan pigga upp både energin och smaklökarna och samtidigt ge feberheta pannor svalka är en smoothie till mellis. Jag plockade upp två styckade bananer ur frysen och mixade dem med två kiwi och lite köpejuice. Barnen gillade det - framför allt det feberheta barnet. Det andra barnet ville hellre äta frukten var för sig.

Ni hör att smoothie inte hör till vår vanliga matsedel. Oftast käkar vi frukten som den är eller stoppar den i maten. Men smoothies lär det nog bli fler gånger.

Mixerstaven fick faktiskt jobba två gånger idag. Den fick fixa efterrätten också idag. Efterrätt måste man ha när det är både alla hjärtansdag och söndag på samma gång. Det fanns två krav på kvällens efterrätt: något chokladigt och något snabbt. Och trött på semlor skulle det ju helst inte vara något så mastigt. Matkalendern kom till undsättning med det här tipset:

Purera en avocado och mixa till 3 msk honung, 1/2 dl kakao, 2 krm vaniljpulver och 1/2 dl kokosmjölk. Det smakar verkligen god chokladmousse fast det är nyttigt! Nästa gång kommer jag dock att blanda in lite kakaonibs på slutet eller hallon eller sockrade lingon eller nåt för att st ska bli ännu lyxigare.

Grön våg hemma

Granngården har klubbdagar och därmed har jag fått en växthylla till överkomligt pris. Jag vill fylla den med framför allt bladväxter och någon enstaka blommande färgklick. Ännu agerar den även förvaring för sonens legofordon. Hoppas att det inte blir någon hård konkurrens om nedersta hyllan när jag fyller på med gröna blad...

Nu, när växthyllan finns, längtar jag mer än någonsin efter att ha vardagsrummet färdigrenoverat. Bort med strukturtapeten, sladdar och skugglist i over size. In med ny soffa och sjyssta mattor, fåtöljer och vackra lampor! Men först är det hallens tur - ett omfattande renoveringsprojekt som alldeles säkert kommer att mätta mina planer på vardagsrumsrenovering för ett tag framöver. Och till tavlan känns det ju som att strukturtapeten är i nästan helt rätt vintagestil... Ramen hittade jag för övrigt på loppis och bladet är pressat från vår honungsfacelia i höstas.

En fetknopp från körsbär. Hur många dagar i rumstemperatur kommer det att ta, tro?

Att man aldrig kan komma ihåg vad växterna heter...! Det är en sån som viker ihop bladen på kvällen och säger "godnatt". 

Förlossningsdepression

Ända sedan jag kom in i sammanhang om föräldraskap har jag hört talas om förlossningsdepression. Jag hörde talas om "baby blues" när jag väntade mitt första barn och förstod då att det var något annat än en intressant seriestripp i dagstidningen. Baby blues drabbar nog i princip alla nyförlösta. Det beror på hormonomställningen från gravid till inte gravid och på sömnbrist och hela livsomställningen det innebär att bli mamma. Baby blues är det när man plötsligt börjar gråta av lycka över det här underbara barnet och av rädsla och oro för att världen är så ond. Man gråter både för att man inte vet vart man ska ta vägen med alla lyckokänslor. Man gråter för att någon misshandlat ihjäl en katt och undrar vad det är för mänsklighet i världen som gör sådan ohyggliga saker. Ofta gråter man av båda anledningar samtidigt och kan inte reda ut vad som är vad.

Jag minns att den första nyheten som trängde igenom min mammabubbla efter att mitt första barn fötts handlade om en man som blivit dödad av en björn i Norrbotten. Nyheten tog mig hårt eftersom jag upplevde den otrygga björnen som ett potentiellt hot mot mitt barns välgång. Idag inser jag att det finns betydligt större och mer realistiska hot i världen - tyvärr. Kanske var det det konkreta i nyheten som gjorde att den berörde mig så djupt.

Baby blues är väl en sak. Förlossningsdepression är en annan. En helt annan sak, faktiskt. Sedan tacksamheten över mitt första barn och den lite "gulliga" baby blues som drabbade mig då kunde jag inte tro att jag skulle kunna drabbas av en förlossningsdepression själv. Andra gjorde det. Det är vanligt. Men jag hörde inte till dem. Jag har aldrig hymlat om det på jobbet, utan istället varit öppen. Det har jag inte ångrat. Jag har också haft lätt för att berätta för andra mammor, för jag vet att de förstår. Men fortfarande finns det närstående som inte känner till det. Svårast har det varit att berätta för dem. Ofta har jag försökt att bara nämna det i en bisats i hopp om att de inte skulle fråga mer...

Men nu har jag bestämt mig för att vara ännu modigare. Jag vill berätta om min förlossningsdepression här på bloggen. För det krävs det väldigt mycket mod. Många inlägg är redan skrivna, men aldrig postade. Jag har inte vågat. Men min förhoppning är att inläggen sprids och att andra drabbade ska finna ork och energi genom dem och att andra ska förstå. Det är tråkigt att det är ett sådant tabu kring förlossningsdepressioner att drabbade inte vågar berätta för närstående om hur det ligger till. Skammen över att vara en dålig mamma (eller pappa) är oerhört tung att bära och om det finns närstående som kan hjälpa till eller stötta så är det guld värt.

Julia Mjörnstedt Karlsten har skrivit viktiga ord om det dubbla föräldraskapet. Hennes krönika handlar visserligen inte alls om förlossningsdepression, men betonar att man aldrig slutar att älska sitt barn även om man ibland kan hata att vara mamma. Och så är det ju. Både för deprimerade och för föräldrar utan depression. Det är viktigt att komma ihåg skillnaden mellan att älska sitt barn och att älska att vara mamma - de båda behöver inte höra ihop.

Sedan en tid tillbaka känner jag mig frisk från min depression och har väl därför inget att förlora på att berätta. Men ändå är det en stor och delvis skamfylld del av mig själv som jag lämnar ut. Nu hoppas jag att ni läsare kan hjälpa mig att sprida inläggen till dem som skulle må bra av att läsa dem. Ni får gärna kontakta mig eller peppa mitt mod.

Det där med lådan

"Du kan väl blogga om det där med lådan?" Sure!

Ibland är det tankar som mal i huvudet just när man ska sova eller som man inte vill tänka på för tillfället. Och ju mer man försöker skjuta undan dem desto hårdare biter de sig fast. Mitt trick är det där med lådan.

Jag föreställer mig en stor låda som jag stoppar in allt det jag tänker på, alla de platser och alla de personer som springer omkring i hjärnan och jagar mig. Var och en och varje sak för sig stoppar jag ner. När allt och alla är inne i lådan tejpar jag noga igen den så att inget kan ta sig ut. Slutligen flyttar jag lådan utanför ytterdörren eller till busshållplatsen eller någon annan plats dit jag kommer när jag har tid att tänka dessa tankar.

Det här med lådan brukar funka bra för mig. Förmodligen är det för att jag tänker på allt det som snurrar innan jag lägger ner det. Jag accepterar alltså att jag tänker på allt det där och då är det lättare att släppa taget om tankarna när de sedan är nerpackade med löfte om att få bli uppackade när tiden är inne.

Jord under ringarna

Igår var det vår i luften. Bara trädgårdstokiga människor är ute och rensar ogräs i början av februari. Jag tillhör dem. Trots att det ibland är bitande kallt om fingrarna så är det så värt det. Jag vet inte vad det är med jord, men den är så härlig att fingra i. Och sen står man under kranen i badrummet och borstar bort jorden under naglar och ringar och låter det varma vattnet värma som en mugg varm choklad vid pulkabacken. Mmm!

Nu är rabatterna städade på gammalt perennkrafs och lökarna spirar så sakteliga. Fast på vissa håll spirar de verkligen inte så sakteliga utan spränger upp ur jorden. Jag skulle nästan vilja rigga en kamera som tog en bild i minuten på de här små snödropparna. Jag vet också precis vad det är för några - det är de där dubbelblommande, urtjusiga som ser ut som om de har många lager underkjolar under kjolen.

Kottetema

Vi verkar ha ett igelkottigt tema här hemma för tillfället. Det är en tillfällighet, men det faller framför allt barnen i smaken. Igelkottarna är ju lite mystiska varelser som har vassa taggar, fast man aldrig känt på dem, och som sover hela vintern - hur man nu kan göra det?! Vi har ju haft igelkottar i trädgården som barnen också sett och vi har också några potentiella igelkottsiden här och var i trädgården, vilket barnen också vet. Det är spännande!

4-åringen fick en måla-själv-klocka av mormor och morfar i julklapp och den har vi nu hängt på väggen i köket. Den gamla klockan hade jag tröttnat lite på och nu när köket har fått sig en make over de senaste veckorna så kändes det riktigt rätt att byta ut den. M har omsorgsfullt täckt den i blå färg - han valde själv och ville absolut att den skulle vara enfärgad. Jag målade dit siffrorna så att man lättare skulle kunna se vad klockan är. När vi hade hängt upp den insåg vi dock att de svarta visarna var rätt otydliga mot den mörka färgen, så jag målade visarna också. Nu pratas det ofta om igelkottklockan, som L kallar igge-åtte.

I vår strävan efter att minimera plasten i vårt kök och nu när barnen blivit större har vi börjat ersätta deras slitna plasttallrikar med riktigt porslin. Eftersom det fortfarande lätt händer att tallrikarna flyger i vredesmod har vi satsat på loppisköpta tallrikar. Barnen fick välja motiv, så det blev ett hus på sonens tallrik och en helikopter på dotterns. Dessutom hittade jag lite djupa tallrikar som min svåger rensat ut och som härstammar från hans barndom. De fick... gissa!... igelkottar på sig! Och dem åt vi vår frukostgröt på imorse.

En hel kasse full

Så här mycket lämna-på-Apoteket-grejor fick jag ihop när jag rensade i badrumsskåpen och medicinskåpet. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här mycket. Om jag skulle sätta tillbaka det skulle det ju fylla en hel hylla, så jag förstår inte hur vi fick plats med allt. Nu är det luftigt och överskådligt. Allt är sorterat i mitt och ditt och barnens samt i kategorier så att man lättare ska kunna hitta och slippa köpa nytt av det man redan har.

Men jag inser att jag nog borde rensa bland mediciberna en gång i halvåret för att rensa bort det som blivit för gammalt. Flera tuber har 2016 i datummärkningen och det är ju i år! Å andra sidan går det ju rätt snabbt att bläddra igenom i medicinhyllan nu.

En annan sak som var rörig i medicinskåpet var alla plåster. Sonen är i plåsteråldern, så vi är högkonsumenter av plåster. Jag samlade till och med på mig plåster ur mormors badrumsskåp när jag rensade i hennes dödsbo i höstas. Nu har jag samlat alla plåster i en korg och lär sig sonen bara var de är någonstans så kanske han kan förse sig själv med plåster. Fast det är klart, en del av den där plåstergrejen i 3-4-årsåldern är nog att man blir blåst på och omplåstrad - inte att man måste fixa det själv.

Mörkrädd

Jag tror att många med mig känner att de aldrig tidigare känt en så stark oro inför framtiden som vi gör idag. Det finns stora hot mot mänskligheten. Vår miljö är hotad, ismer hotar, krig hotar, brist på medmänsklighet hotar... Vi oroar oss med rätta för våra barns framtid, men försöker ändå att leva som vanligt. Inom oss gnager frågor om hur vi bäst kan förbereda våra barn inför denna okända och kanske dystopiska framtid. Jag vill inte tänka på det.

Idag mötte jag vid två tillfällen något som ändå skänker hopp i detta bistra, mörka.

Det första var när en kollega tog upp mitt myntade begrepp Guldstund. Guldstund stavas med stor bokstav och infinner sig endast då man känner fullkomlig avkoppling och kan ägna sig helt åt det man vill göra. Alla måsten och borden är skjutna åt sidan för tillfället. Det är en stund av njutning. För mig handlar det ofta om en kopp kaffe i ensamhet tillsammans med en glansig tidning eller en hög dos av pysselinspiration (typ Readly eller Pinterest). Men för att en Guldstund ska kunna infinna sig krävs en mörk bakgrund. Det krävs till exempel en tid av slit och hårt jobb. Det var kollegan som uttryckte sig så: att Guldstunden måste stå mot en mörk bakgrund. Jag inväntar världens Guldstund.

Det andra tillfället var när jag bläddrade i boken "Det är aldrig kört!" i jakten på en bra text till elever.  Jag stötte på ett citat som jag naturligtvis inte vågar mig på att återge ordagrant. Men det sa mig att eftersom mod innebär att göra något trots sin rädsla innebär det att där det inte finns rädsla kan inget mod finnas. Nu återstår alltså att önska att människor i världen vore modigare. Vi måste vara modiga nog att vandra vidare och vi måste vara modiga nog att motstå det onda. Att lägga sig i fosterställning och dra täcket över huvudet är fegt, även om det är lockande. 

Barnen har dekorerat blockljus genom att måla på dem med vattenfärg blandad med tvål. Tvålen gör att vattenfärgen fastnar på stearinet. Sonens ljus står nu på köksbordet och lyser vackert. Se; att även det som är svart mot svart bakgrund kan lysa ljust och varmt.

Dagens första och sista

Tänk att dagen och veckan kan börja så här vackert! Jag har en liten stund egentid mellan lämningen på förskolan och bussen på morgonen. Jag njuter av att vara själv även om det regnar eller är kallt, men när jag ser sånt här så bådar det gott. Även om eftermiddagen var så där pissigt grå och blöt så ger den vackra morgonrodnadens åtminstone löfte om de ljusare tider vi går mot. Nu hoppas jag på årets första hela arbetsvecka utan vabb och sjukdom. Och I know... It's vabruari...

För att spara tid i vår vardag och helgtid beställer vi vår mat via internet och får den hemlevererad på tisdagkvällar. Det är mycket tidsbesparande. Tyvärr händer det dock att det blir fel. När man klickar hem varor i form av bilder på en datorskärm är det svårt att se skillnaden på 25 gram smör och 1000 gram smör. Det händer också att webbutiken ändrar på något utan att jag märker det. Som det här med bananerna. Hittills har jag klickat hem bananerna styckevis och när jag för en vecka sedan klickade hem vad jag trodde var 8 bananer kom det istället 8 PÅSAR bananer - en hel papperskasse full! Vi har gjort vårt bästa med att konsumera bananer här hemma i veckan och jag har även delat ut till eleverna i min lilla grupp, men nu är det rätt brådis. Vi har nog ett drygt tiotal fräkniga bananer kvar och snart är de bruna. Således svängde jag ihop en sats bananmuffins ikväll och om någon kväll ska vi käka soppa till middag ackompanjerat av bananscones. Här kommer en lista på fler banantips:

- bananbröd

- bananpannkaka

- stycka och frys in till smoothie

- bananmjölk

Har ni fler tips på vad man kan göra med fräkniga bananer så får ni mer än gärna kommentera. Och har ni något smarrigt recept så kommer jag att bli superlycklig om ni delar med er!