Den frusna naturen är som ett mysterium på något sätt. Det bildas så många små vackra kristaller som snart ska försvinna igen. Det vackraste är det som är snabbast förgängligt. Det räcker med att solen gluttar fram så smälter ytan. Till och med den stelfrusna leran fjädrade lite under fötterna när jag gick hem i eftermiddags.
På vårt terrassbord har daggen frusit till is i ett häftigt grafiskt mönster. Jag undrar hur det kan bli ett sådant mönster när den smälta vattenytan alltid är slät. Och hur kommer det sig att sömmarna i den frusna ytan alltid är raka?
Tjusigt mönster!
SvaraRaderaMinns att jag själv som barn kände ett starkt behov av att krossa alla is-pölar jag såg. Det var som roligt och spännande att se ifall det gick och att höra krosset.
Hej Matilda!
RaderaJag känner nog också igen mig. Det är något med de där vattenpölarna och ispölarna som fascinerar barn. Att plaska i vattnet och se hur ringarna sprider sig är häftigt. Märkligt att alla barn liksom dras till vattenpölar och hur man som vuxen ofta kan ångra att man var för lat för att dra överdragsbrallorna över skokanten. Och fast barnen vet vad som kommer att hända när de sätter ner foten i pölen så är det lika fascinerande varje gång. Är det för att de vill veta om det blir likadant som alla de andra gångerna eller är det känslan av att kunna härska över vattenytan?
Kul att du hittade till min blogg! Hoppas att du tittar in fler gånger och lämnar avtryck!
Joanna