Mamman som klev ut genom fönstret och försvann

Det har funnits en tid då jag var övertygad om att jag förstörde mina barn och att jag av kärlek till dem borde försvinna ur deras liv. Men inte ens det förmådde jag - att lämna dem för att de skulle få det bättre. Jag var fullkomligt värdelös och stundtals la jag all min lilla energi på att gottgöra för mina brister, vilket var omöjligt eftersom jag ändå bara raserade dem. Alla andra klarade ju två barn lätt, så då var det fel på mig som inte gjorde det. Då var sonen mellan 2 och 3 och dottern upp till året. I svåra stunder fantiserade jag om att helt sonika klättra ut genom fönstret och försvinna. Tack gode Gud, för att jag aldrig gjorde det! Kanske visste jag att jag inte skulle överleva utan barnen och kunde därför inte lämna dem. Vad finns det kvar att leva för om barnen inte finns där? Jag var ju ändå värdelös.

Vi hade ju en tuff start redan vid förlossningen och rs-virus med sjukhusinläggningar och ont i magen. Men på något sätt gick timmarna om dagarna. Jag höll ihop med i genomsnitt 4 timmars sömn per dygn och en man som avlastade mig med den skrikande bebisen på kvällarna. BVC-sköterskan remitterade mig dock till spädbarnsteamet på BUP eftersom jag ändå var rädd för att göra min dotter illa när hon skrek. Jag tyckte liksom inte om henne då, utan tyckte bara att hon var jobbig. I april kom vi dit och jag blev sjukskriven på studs. Mannen tog över föräldraledigheten och jag fick order om att sova och göra roliga saker.

Det var nu det blev tufft. Någon bekräftade att allt var mig övermäktigt och att det inte var konstigt att jag hade kommit till den punkt jag var. Jag var utmattad. Fullständigt passé. Och nu när det fanns chans att sova kunde jag inte sova. Jag låg vaken i sängen och kunde inte falla ner i sömnen. Jag tyckte att livet nätt och jämnt gick runt tidigare och nu när jag blivit sjukskriven var det någon som hade dragit i nödbromsen och fått det hela att stanna. Jag insåg att det var nödvändigt, men jobbigt också. Det gör ont när man börjar läka.

Under slutet av sommaren började jag i en mammagrupp som BUP höll i. Där träffade jag en annan deprimerad mamma i en liknande situation. Vi har hjälpt varandra ur sörjan och fortsätter att peppa och stötta varandra i princip dagligen. När jag har befunnit mig långt nere i sörjan och inte sett någon väg ut så har hon oftast funnits på andra sidan Messenger.

Det var först i slutet av sommaren som jag fick diagnosen förlossningsdepression. Jag började med antidepressiva läkemedel som inte riktigt hade effekt. Jag knaprade igenom ett par sorter innan rätt medicin hittades. Den var fruktansvärd i början och jag mådde verkligen uruselt när den höll på att möblera om i hjärnan på mig, men sedan dess har jag varit ganska stabil. Det är ungefär ett år nu.