måndag 29 februari 2016
Mamman med ångest
Jag har en fruktansvärd ångest. Först var jag bara trött hela dagen och inget var kul. Och på kvällen kom ångesten. Fortfarande kaos hemma med dammsugaren mitt i korridoren. Och barnen sover inte fast klockan är halv 9. Det är mitt fel att jag inte kan få dem att somna. Jag är för arg och irriterad. Orkar inte ställa upp på deras önskemål om strumpor, pyjamasbyxor och allt vad det är. Jag kör ett sjuhelsikes ryck hemma och skrubbar diskbänken skinande ren, plockar leksaker, diskar vällingflaskorna blanka, lägger ihop tvätten och vräker upp garderoberna för att lägga in den. Hoppas att ångesten och skammen försvinner. Hoppas att jag skär mig ordentligt på kniven som jag diskar. Fast det gör jag så klart inte. Sen, när allt är klart drar jag på jackan och skorna och går ut. Jag vill aldrig mer komma tillbaka fast jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag trampar hårda steg och det gör ont i mellangärdet där ångesten skaver. I den torra munnen samlas saliven som jag inte vill svälja ner mot ångesten. Jag sväljer till sist ändå och det värker ännu mer. Jag hittar ett mörkt hörn på en lekplats och sätter mig där. Hoppas ingen ser mig. Hoppas att det inte finns något farligt där. Vart ska jag ta vägen nu? Gud, vart ska jag gå? Det sägs att sånt här går över, men jag tror inte att det finns någon väg ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För länge sen, när jag var tonåring, anfötrodde min Mor mig att hon var osynlig.
SvaraRaderaJag var inte gammal eller erfaren nog att förstå vad hon menade, men jag kände hennes vånda.
På den tiden var det självklart (för henne) att göra allt det som ingen annan gjorde, allt det tråkiga. Att ingen såg, eller ens uppskattade detta, gjorde henne osynlig, hon var inget värd.
Jag försökte, efter bästa 15 åriga förmåga, att övertyga henne om motsatsen, hur mycket hon var värd för mig, för oss som familj.
Om jag lyckades ver jag inte, men jag lärde mig mycket.
Att uppskatta det som görs i det lilla är stort, att berömma det lilla arbetet är stort, att vara stolt över det lilla arbetet är självklart stort.
Så till alla Mammor som tar hand om allt det lilla, bra jobbat, ni syns!
Hej Anders!
RaderaJag håller med dig - jag tror inte heller att det där jobbet är osynligt. Men det tas kanske ofta för självklart av många. Det är illa. Men jag har nog aldrig behövt känna så. Jag är en sådan som i så fall söker efter bekräftelse. Jag har ju bloggen, till exempel =) Och en fantastisk man och underbara vänner <3
Kram!
Jag har fått så fina ord från vänner för det här inlägget. Det känns gott att höra att det finns så många underbara människor omkring mig. Till alla er vill jag säga TACK från djupet av mitt hjärta. Jag vill också säga att ni inte behöver vara oroliga.
SvaraRaderaJag skrev det här inlägget för ett par veckor sedan. Det är den nakna sanningen. Jag skulle aldrig kunna skriva så här när jag mår bra. Det går inte att sätta ord på ångestkänslorna annat än i stunden och orden hjälper mig att få distans till känslorna. Jag hoppas inte att det blir fler inlägg av den här kalibern.
Kram, kära vänner!