Mamman med sjukt barn

Tre veckor efter akutoperationen och 5 veckor efter förlossningen var det dags för nästa sjukhusinläggning. Sonen hade burit hem rs-virus till lillasyster. Hon blev förkyld och fick feber. Barn. Under tre månader ska inte ha feber, så vilket till barnakuten men blev hemskickade igen. Någon dag senare blev hon också hostig och rosslig. Jag blev själv förkyld och sov inte mycket eftersom jag var orolig för att hon skulle sluta andas. Dessutom fick hon sova i babyskyddet för att kunna andas och då fick jag ju sitta bredvid och vagga för att hon skulle somna. Till sist var oron så stor att jag åkte in med henne igen sent en onsdagskväll. Jag var så hes att jag inte kunde kommunicera med läkaren. Läkaren försäkrade mig om att hon inte skulle sluta andas och så åkte vi hem igen. Några timmar senare okade hon inte längre amma. Jag ringde 1177 som fixade sjuktransport för oss tillbaka till akuten. Bilen skulle ju besiktigas, så den kunde jag inte ta... Det var nu torsdag morgon och jag hade fram till dess sovit totalt 10 timmar på hela veckan. Den här gången blev hon inlagd. Men först skulle rs-prov tas för att se om hon behövde placeras isolerat. En borste stoppades in i vardera näsborre och babyn skrek så klart av obehaget. Jag tyckte att hon skulle ta sig samman och skärpa sig. Det skrämde mig att jag inte kände något medlidande. Provet visade positivt.

När vi kom till det nakna rummet la jag henne i gallersängen. En stålkonstruktion med höga gallergavlar som designmässigt såg ut att härstamma från mentalsjukhustiden. Sterilt bäddad. Och där la jag min pyttelilla, bleka och sovande bebis. Hon såg förlorad ut i denna hemska säng. En stund senare kom sköterskorna och satte en sond. Hon rosslade och hostade och skrek när de var färdiga. Eftersom hon skrek tryckte de ner henne i min famn så jag skulle kunna trösta, men hon fick ju för fasen ingen luft! "Kan ni inte göra något?" pep jag, varpå de bad mig lägga ner henne i sängen igen. Jag fattade inte, så de fick upprepa. Plötsligt vaknade jag till och la motvilligt tillbaka henne i sängen där de sög rent näsa och svalg från slem och skum. Sen fick jag tillbaka henne. Då grät jag. Det minnet har jag försökt hålla fast vid i mina mörkaste stunder. Det var ett bevis på att jag ändå älskade henne.

En barnundersköterska stannade kvar i rummet och kramade och bäddade med mjuka kuddar i hennes säng och såg till så att jag fick en bröstpump så att dottern kunde få mjölk i sonden. Jag pumpade lydigt och eftersom jag vill mina barn det bästa så pumpade jag tio minuter längre på varje bröst än jag skulle. Det var inte mycket som kom. Jag tror att jag pumpade varannan timme för att få igång mjölken igen men det blev bara mindre och mindre som kom. Sköterskorna kom med olika och motstridiga råd och jag försökte rätta mig efter allt.

När jag tänker tillbaka så inser jag hur otroligt liten jag var. Jag kunde inte fatta några beslut själv. Jag kunde inte ifrågasätta eller tänka självständigt. Det var de som sa till mig att jag skulle bädda åt mig och sova. Det var de som påminde mig om att det fanns macka och te om jag ville ha. I övrigt åt jag bara det som välvilliga familjemedlemmar tog med till mig. Jag var full av skam. Jag förtjänade inte bättre. För det första hade jag inte lyckats skydda mitt spädbarn mot rs trots att det varnas så mycket för detta på BVC och för det andra hade jag ingen mjölk till henne.

Andra natten sa de att jag inte skulle pumpa utan bara sova. Så jag försökte sova och pumpade bara lite i smyg. Det kom så lite att jag skämdes och hällde ut det i handfatet. Morgonen därpå kom en ny sköterska och rådde mig att försöka amma trots att andra hade sagt att hon behövde sina krafter för att bli frisk istället för att suga. Jag ammade. Och med hjälp av vågen (hon skulle vägas innan och efter) så märkte jag att hon ändå fick i sig allt mer och mer för varje gång. Tredje morgonen drog de sonden och vi fick permission ett dygn. Fjärde morgonen åkte vi tillbaka bara för att få bli utskrivna.