Drevet

Precis som många andra nystudentade tjejer begav jag mig av hemifrån för att göra "tjejlumpen", det vill säga vara av pair. Jag reste till Frankfurt i Tyskland för att komma iväg hemifrån och för att pyssla om små barn och för att lära mig vad det var att stå på egna ben. Och visst gav det mig livserfarenhet! Det gav mig en livserfarenhet jag aldrig hade kunnat förutse. Fram till dess hade jag på något sätt trott gott om vuxna människor. Jag trodde att de besatt en mognad och en beskyddarinstinkt inför dem som var yngre och inför medmänniskor. Att barn och ungar är elaka mot varandra trodde jag berodde på omognad. Barn är för jävliga - det hade jag ju erfarit med råge under de 12 år som jag dittills hade gått i skolan.

Jag må ha varit sjukt naiv när jag anlände hos min av pair familj och signerade kontraktet med min namnteckning. 365 dagar skulle jag nu stanna under deras tak. Efter några veckor började min au pairmamma bli psykopatisk. Kanske var det en förlossningsdepression, det kan jag givetvis inte avgöra. Av allt nertryckande hon gav ifrån sig minns jag bland annat hur hon kunde försköna sig själv genom att hånfullt kritisera min mamma. Jag blev förbannad inombords varje gång. Hur vågade hon?! Särskilt minns jag den gången hon antog att min mamma nog var en sån mamma som sällan var hemma hos oss. I helvete heller! Visst kunde det hända att mamma var på resa några dagar eller en vecka, men i gengäld var hon ofta hemma när vi kom hem från skolan och följde oss också till skolbussen på morgonen. Och vilken unge har inte stått på dagisgården och saknat sin mamma förtvivlat mycket?! Jag har nog haft tillgång till min mamma ungefär lika mycket som de flesta andra ungar i min generation. Hur som helst kokade det nästan över så mycket i mig att jag gav mig ut på en lång promenad och lät freestylehörlurarna nästan spränga mina trumhinnor. Jag var 18 år och hade just flyttat hemifrån. Jag hade skrivit på ett kontrakt på 1år och det man skrivit på med sin namnteckning kunde man inte bryta mot.

Nu är jag snart 36 år. Jag avskyr henne fortfarande och antar att hon vid det här laget är rejält frånskild. En sådan människa som hon orkar man ju inte leva ihop med. Men kanske har hennes beteende förberett mig bättre på det drev som ständigt hetsar i sociala media idag mot min mamma. Ungefär varannan gång jag öppnar Facebook får jag läsa något negativt om henne (oftast dock positiva saker). Drevet ägnar sig åt hånfulla spekulationer, förtal, rena hot, uppmaningar om avgång utan argument... Trollen väver sitt nät så tätt att det blir omöjligt att röra sig utan att snubbla. Det blir en klump i magen.Twitter har jag lagt ner. Det är ungefär som när man väljer bort att titta på nyheterna för att man inte orkar ta in. Tacka vet jag Instagram! Där finns bilder och en massa positiva kommentarer. Antingen gillar man eller så låter man bli. Spydigheterna kan man hålla för sig själv och man kan ju bara låta bli att följa sådant som inte intresserar en. Fredligt och sympatiskt. Att hålla en god ton till varandra är väl ändå en självklarhet?!

Ni hittar mig på @joannasvarld