Sockersött

Sonen och jag har pysslat tillsammans. Det blev så fint och han gjorde det med sådan omsorg att jag gärna ger all credit till honom. Med stor noggrannhet målade han länge lim över barnmatsbukens utsida. När han var klar hällde jag ut socker på ett tidningspapper för att rulla glasburken i det, varpå han utbrast: "Amen få fasen mamma, du kan inte hälla socker på tidningspappret!" Tja, jag vet inte om jag ska skratta eller hålla mig för skratt. Det är ju inte direkt sockersött med en tvååring (nästan 3) som svär, men samtidigt är det ju viktigt att testa ord och uttryck som man snappat upp i den åldern. Och det är ju hursomhelst bra att han vet att man inte häller ut socker på tidningspapper i normala fall.

När lyktan torkat nästa dag fick han välja ett band att knyta om kanten och sen fick den pryda bordet och dra till sig allas beundrande blickar vid kvällens middag. Ljuset skimrar verkligen vackert genom sockerkristallerna.

En lampa i november

Om en månad firar vi två år i huset. Fram tills nu har det hängt en naken glödlampa i taket i korridoren mitt i huset. Den nakna glödlampan har väntat på den perfekta lampan. "Men kan vi inte hänga dit någonting så länge?" Nej, det kan vi inte. Och för ungefär ett år sedan stod det klart hur lampan skulle se ut. Men sedan dess har det ändå tagit ytterligare ett år innan lampan hunnit bli färdig och fått inta sin plats.

På loppisar hittade jag virkade dukar som flinka fingrar ägnat många, många timmar åt att virka. De kostade nästan ingenting. De kostade mindre än vad tapetklistret gjorde som jag använde för att limma fast dukarna på en uppblåst jätteballong. Längst upp fäste jag en ring av ståltråd med en fästanordning för lampsladden. Lampsladden är inhandlad på det blågula köptemplet, där de numera även har trendiga textilklädda sladdar.

Även om de virkande damerna nog inte hade tänkt sig att deras dukar skulle bli doppade i tapetklister en dag så måste jag nog säga att dukarna ändå kommit väl till sin rätt nu. Det vackra mönstret syns tydligare nu när lampan är tänd och det kastar dessutom skuggor på väggarna.

Det hettar till

I kväll hettade det till rejält här hemma. När barnen somnat startade vi bastun i källaren för allra första gången. Vi visste ju inte om den fungerade ens. Men det gör den. Den första halvtimmen luktade det förskräckligt av allt damm som brändes upp (det skulle man ju ha tänkt på att stenarna egentligen inte är så höga som de såg ut att vara...). Men sen blev det härligt varmt och sen blev det riktigt hett. Varsin öl och en rulle chips hörde också till, så klart. Maken, jag, ölen, chipsen och babyvakten. Det kändes lite som i de där drömmarna när man vandrar runt i ett gammalt hus och bara hittar nya dörrar och rum hela tiden utan att komma tillbaka dit man var. Vi njöt av att nästan ha "upptäckt" ett nytt rum i huset. Här har vi ju knappt varit sedan besiktningen.

När vi fått nog och jag skulle stänga av bastun råkade jag vrida på fel håll och "pang!" så blev allt svart! Då gällde det att komma ihåg var man hade lagt mobilåbäket och lysa sig fram till jordfelsbrytaren och sen snabbt tillbaka igen innan grannarna fick syn på en. Ja, bastun är ju anno 1970, så att elen inte pallar med får man kanske ha lite förståelse för. Charmigt och spännande, helt enkelt! Men dammet på den nyupptäckta termometern får jag nog torka av till nästa gång. Och en hink och spade till bastun kanske man ska önska sig i födelsedagspresent. Och nya kåpor till lamporna hade ju också varit mysigt.