De stora projektens helg

Påskhelgens summering: nja, så mycket påsk blev det inte. Men mycket renovering och slitigt för armarna. Gipsskivorna är på plats och elen är dragen. Igår eftermiddag bestämdes enhälligt att det fick vara nog med renovering för den här helgen, så i förmiddags blev det rejäl städning och genomvädring av huset. Nästa helg blir det spackling och slipning, vilket är det värsta ur dammsynpunkt...

Idag var vi ute mycket och njöt av våren och solen. Sonen och jag gjöt betong. Det blir två svampar, en vas och en stövel. Det ska bli spännande att se resultatet nästa vecka. Vi har också påbörjat ett utekök till barnen. Av den gamla hallgarderoben sparade jag dörren som ska vara köksbänk. Vi behöver lite lecablock för att bygga upp den och sätta lite hyllplan under. Spisplattor målade vi idag och så har vi spikat fast lite spisknoppar också. Vi ska såga upp ett hål till en diskho och så ska vi ta ett elrör och böja till så det blir en vattenkran. Sen får barnen inreda med vad de kan tänkas behöva för köksattiraljer.

Igår tog vi oss till Hemköp med stor envishet. Snäckan satt i vagnen och sonen satt på sin första cykel. Han har inte fått kläm på hur man trampar med fötterna ännu, så hans uppdrag var att styra cykeln så att den höll sig hyfsat nära vagnen. Det fixade han rätt bra. Jag fick skjuta på både vagnen och cykeln med varsin hand och kände mig rätt mör i axlar och handleder efteråt. Fast det kan också komma från skruvdragaren. Vet inte. Och det kvittar. Nu ska det i alla fall bli väldans skönt med en varm dusch och sedan krypa ner i den nybäddade sängen.

Syrenknopp

Krokushavet under äppelträden. Bilden togs i torsdags. Idag var de överblommade.

Det blivande teköket till barnen.

Påskafton utan påskpynt?

Det är inte mycket till påsk hos oss i år. Vi har knappt påskpyntet alls. Det enda som är framme är det pynt som tillkommit i år - från förskolan och lite pärlplattepynt som jag gjorde i söndags när vi var hos mina föräldrar och myste. Och Snäckans servettringar så klart.
Det är ett enda kaos här hemma med renoveringen. Det kvittar hur man gör så är det ändå kaos i alla andra rum också. Jag fattar inte hur det går till. Jag trodde ändå att det skulle vara hyfsad ordning och reda i alla andra rum, men icke.

Nu är snart alla gipsplattor på plats. Det tar sin lilla tid. Dels är det många dörrar och kontakter i hallen, så plattorna måste knäckas till och dessutom håller vi på att flytta på lite belysning och behöver därför göra "inbrott" i väggen för att dra om sladdarna.

Men barnen hittade i alla fall ett påskägg som påskharen lämnade till dem i trädgården. Och sen var barnen och jag på Biltema och köpte grejor till renoveringen och ett par stödhjul till Ms cykel. Lite dinosaurier trillade också ner i kundvagnen. De har fått hjälpa till med att renovera och så har de badat ute. Men egentligen ska jag använda dem till krokar till barnens jackor i hallen. När hallen blir klar...

Glad påsk, vänner!

Skärtorsdagsmys

Det blev nästan inget jobb idag. Hela veckan har jag känt mig lite småputt på alla kollegor som är ferielediga. Det beror nog till viss del på att den gångna helgen var så intensiv och att mitt behov av familjetid inte var tillräckligt mättat ännu när måndagen plötsligt infann sig. Planerna var att jag skulle få egentid på förmiddagen och sen sitta med min uppsats medan mina elever skrev uppsatsprov på eftermiddagen. Men se, så fick lillan feber och jag fick vabba istället. Det var inte fy skam precis, även om det hade varit roligare och enklare om hon inte varit sjuk.

På eftermiddagen fick hon följa med till jobbet en liten stund så att eleverna fick skriva sitt uppsatsprov. Sen hämtade vi sonen på förskolan som kom hem lagom till att påskkärringflocken kom springande. Hungriga kärringar tog för sig av chokladäggen som han fick bjuda på.

Under förmiddagen, när sonen var lämnad på förskolan, tittade vi på Johans fordon och på Daniel Tigers kvarter en stund. Sen pysslade vi. Jag länsade badrummet på tomma toarullar och klippte till haröron och något kycklinglikt av dem. Sedan blandade jag färg som Snäckan målade med. I eftermiddags, när den ojämnt målade färgen hade torkat, limmade vi på ögon och jag ritade dit detaljer och pysslade fjädrar till kycklingarna. Det blir nog schyssta servettringar till påskmiddagen.

Hararna ser väl lite ledsna ut och inte vet jag om kycklingar har sådana där "öron", precis, men L var stolt när hon visade sitt pyssel för pappa. Och det är väl egentligen det som är poängen. Jag kanske ska dra lite med pennan under harnosarna så att de ser lite gladare ut, eller var säger ni?

Ut ur kokongen

Det fanns gott om plats på bussen i morse, det var färre elever än vanligt på morgonlektionen och personalrummet var näst intill ödsligt. Det är påsklov för somliga. Dagens ständiga påminnelser om påsklovsledighet fick mig att bli lite rastlös. Jag vill också vara ledig! Jag vill ut och flyga i luften och solen!

Jag menar inte bara att jag vill bli lortig om fingrarna och se gräset växa och knopparna slå ut. Nej, det är liksom som att det är tid för att tränga sig ur sin kokong just nu. Jag vet inte om det egentligen har så mycket med helgens vårdagjämning att göra. Kanske. Eller det här att grannen imorse observerade att mina barn blivit så stora. Ja, jisses vad de ha vuxit. M påstår att han kan göra allting själv och lilla loppan kan nästan klä på sig själv. M har gladeligen huggit tag i renoveringsarbetet som vi kickade igång i helgen - han har hjälpt till att samla upp tapetrester i soppåsar, att riva loss det kvarvarande tapetluddet med en spatel och att krama lilla L som tyckte att den plötsliga förändringen i hallen var rätt jobbig.

Roligare för henne var det att vara ute i trädgården och sikta vatten mellan olika behållare, äta äpple och låta vinden blåsa i håret. För mössa vill man ju inte ha när man är två år och ska bestämma sånt själv. Nej, ingen kokongmössa för henne inte. Vi satte också upp fågelholken som barnen målade förra helgen. Så nu väntar vi på inflyttning. Hyran är gratis.

Hallrenoveringen, ja. Den är verkligen igång. Just nu liknar hallen dock väldigt mycket en kokong. Den är murrigt mörkgrå på väggarna. Plast- och korkmattan ligger kvar och lampetterna på väggen är också kvar. Än så länge. På fredag ska det tas nya tag. Då ska gipsskivorna upp. Fram till dess ska jag ändå passa på att njuta av denna 70-talsmurriga korridor som faktiskt mer liknar en kokong än fri luft. Det är nästan lite kvävande att gå genom den. Men jag ska tänka "mysigt" istället för "kvävande" och "retro" istället för "murrigt". De avskavda väggarna är ju modern vintage, faktiskt...!

Oumbärligt vid resor

Kartor blir snabbt inaktuella. Särskilt i konkurrensen av gps.

Jag har använt pyttelite karta över mina favoritställen, lite spillvirke och en rest av lasyr för att fixa en nyckelring till bilnyckeln.

Golvad

Det här med att välja golv är inte lätt. Först handlar det om vilken typ av golv och sedan handlar det om vilken undertyp av golv och sen om färg och nyans...

Nu ska hallen få sig en rejäl ansiktslyftning. Och på grund av mig har "vi" nu bestämt att den dammigaste delen av renoveringen ska ske under påskledigheten (långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk). Jiiihaaa! För att det ska vara åtminstone lite rimligt att hinna med det jobbar jag hårt på att få hem alla nödvändiga verktyg och råvaror innan vi sätter igång.

Nu har vi åtminstone skaffat lite av snickerifärgen, golvlisterna, tapet till en liten del av väggen, garderob och snart även tapetträdet som ska pryda en del av väggen. I helgen ska byggmarknaden avlastas från diverse gipsskivor, takfärg, väggfärg och spackel och imorgon ska jag köpa det där golvet.

Golvet... Nu ligger det en underbart ful plast- och korkmåtta i hallen. Den ska väck. Först ville vi ha laminat istället - samma som i de angränsande sovrummen. Men just den var så klart slut. Så då gällde det att satsa på något som bryter av. Valet har fallit på linoleum. Det kommer att bli perfekt. 97 % naturliga råvaror. Det känns också rätt gött. Måste vara näst bäst efter jordstampat golv ur miljösynpunkt.

Men så var det ju det här med färg och nyans. Linoleumplattor kan man lägga i hur många mönster och omönster som helst och valet blir ju inte lättare av att de finns i tusen och en olika färgnyanser - så många att man knappt kan skilja några åt!

Jag kom hem med fyra olika nyanser i lördags. En har vi definitivt valt bort, men kanske ska det vara ytterligare en. De allra flesta mönster faller bort eftersom det delvis handlar om en korridor som ska golvas. Det kan bli lite svårt att få till ett snyggt mönster på en smal yta. Ska vi köra på enfärgat då? Vi vill ha ett ljust golv eftersom det knappt finns något naturligt ljusinsläpp i hallen. Men ljust golv ser snabbare smutsigt ut. Just nu lutar det åt att vi lägger bredrandigt i tre olika grå nyanser. Om man nu nödvändigt ska trö in med skorna får man se till att klampa på de mörkaste ränderna. Men passar alla tre nyanserna ihop med de fem olika golv som angränsar till hallen? Kanske ska vi lika bra lägga om golvet i köket när vi ändå är igång...

Raggiga minnen

Min mormor var bra på att sticka. När jag tänker tillbaka på barndomens jular som firats tillsammans hos oss i vårt stora hus på landet så ser jag henne sitta i en fåtölj med rundstickor, nystan och glasögonen nerhasade på näsan. Under dagarna hos oss hade hon också alltid på sig någon hemmastickad tröja med en bluskrage som stack upp. På fötterna hade hon egenstickade sockor och Birkenstocksandaler som dundrade i trappan när hon sprang uppför den. Jo, hon sprang alltid i trappan - det är sunt!

Under de senare åren stickade hon mest sockor som hon sålde för välgörenhet på en marknad strax före jul.

I mina fotoalbum från barndomen har jag hennes stickade fårtröjor på mig. Jag önskar att mina barn också hade sådana. I min garderob ligger både en tjock myströja som hon stickat till mig på min beställning och några plagg som jag plockat ur hennes garderob. Där ligger också några raggsockor och sockor som hon stickat men som jag i princip aldrig använder. Jag har aldrig riktigt vant mig vid att ha stickade sockor på fötterna och dessutom vill jag inte att de ska gå sönder. Jag håller mig till billiga köpestrumpor.

Jag skulle gärna vilja vara en sticktant jag också. Förutom att det är så otroligt avkopplande att pilla med en virknål eller stickor så skulle jag ju så klart vilja skapa egna användbara garnarbeten. Kanske fårtröjor till barnen, tröjor till mig och kanske någon stickad docka till barnen... När mormor lite då och då la sitt sticke åt sidan på kvällarna och ägnade sig åt en bok istället kunde morfar muttra om att hon skulle sticka istället så att hon var tillgänglig för samtal. Morfar själv läste inte så ofta, vad jag minns. Men när han läste så gjorde han det ordentligt. Han gjorde förresten allt ordentligt, min morfar. Aldrig något halvdant - aldrig! Skulle han trycka på datortangenterna hann det ibland bli fler än en bokstav av samma sort i rad bara för att han tryckte ordentligt. Och det där med att dubbelklicka var inte heller hans grej - datorn hann liksom glömma bort att han redan hade klickat en gång när nästa musklick kom. Så morfars bokläsning innebar således sträckläsning från pärm till pärm och att huvudet gick fram och tillbaka över raderna så att man kunde tro att han tittade på en tennismatch.

Mormors sockor

Mamman som målade

När jag var på BUP lärde jag känna en annan deprimerad mamma i nästan samma sits som jag. Det var hon som började med att skicka ett meddelande på Messenger. Jag svarade och sen var vi igång.

Vi stöttar och peppar varandra. Hon är inte av den deprimerade typen som drar ner en ännu längre ner i sörjan utan hon är mer den som finns där och håller en i handen så att man själv kan ta sig upp. Det lyfter.

Vi har nästan hörts av varje dag. Ibland har det varit för att berätta vad vi gjort eller något om barnen och ibland har vi varit varandras psykakut. Efter en period med flera psykakutsutryckningar via Messenger fick jag plötsligt en tydlig bild i huvudet.

Hon och jag balanserar på en smal sandlådekant. Vi försöker komma framåt. På båda sidor om kanten är det bottenlös gyttja. Det är mörkt och ruggigt, det småregnar och blåser. Ibland ramlar hon ner i gyttjan och kan inte komma upp och ibland är det jag. Vi försöker dra upp varandra tillbaka på sandlådekanten. Ibland ligger vi båda i gyttjan och försöker heja på varandra i försöken att komma upp.

Numera är psykakututryckningarna väldigt sällsynta, tack och lov. Nu handlar det mycket om barnen och vardagspusslet, men också om det som är jobbigt i livet och med barnen. Vi dömer inte varandra. Vi vet att vi vet hur det är. Vi behöver inte stå ensamma med vår skam. Vi kan dela den med varandra.

Det här inlägget är till dig, min vän! Jag hejar på dig!

En sandlådekant i vackert väder med torr sand på ömse sidor.

Barnens skaparhörna

En del av arbetsrummets stora skrivbord arrenderar våra barn. Här finns plats för deras småskaliga och självständiga pyssel. Större pyssel, som kräver mer yta görs fortfarande på en utbredd vaxduk på golvet eller på köksbordet.

Med hjälp av en gängad stav med 6 passande muttrar och brickor från byggmarknaden och tre plåtburkar - en från loppis, en från faster Miriam som det var fejkad surströmming (godis) i och en från tacokvällen - gjorde jag en hög förvaring till några av barnens pysselattiraljer. Men i garderoben i arbetsrummet finns också en stor låda med mer pysselvirke så som pompoms, klistermärken, färgade papper, vattenfärger, pappersfigurer, rörpärlor...

Med hjälp av tidskriftssamlaren är det lätt att hålla ordning på pusselböckerna och målarböckerna.

Nu är det lätt att få färgtuberna att stå på huvudet så att man får ut den sista färgen när man behöver den.

I det lilla trähuset, som en gång huserat te, förvaras bokmärken.

Monstren som hänger på burktornet var det första pysslet vi gjorde tillsammans vid skrivbordet. Här sitter nu fyraåringen och tränar på bokstaven A.

Vad är det för årstid?

Men vad är nu detta?! Plötsligt byts regnet ut mot snöflingor och på eftermiddagen kom det - trots plusgrader - så mycket snö att det räckte till en liten snögubbe!

Medan vi höll på att rulla kloten till snögubben upptäckte jag krokusarna som nu sticker upp ur gräsmattan. Jag minns hur ståtligt de stod i givakt förra året och hälsade våren välkommen. Idag står de i lika ståtlig givakt, men med ett blött snötäcke om fötterna. Så snopna de måste känna sig!

När snögubben var klar hade lillasyster gett upp med sina blöta vantar och ville in. Mina trogna fårskinnsvantar var så blöta att jag fick vringa ur dem, men fyraåringen hade inte gett upp än. Jag föreslog att vi skulle bygga ett staket av alla vattenskott från äppelträdet som jag beskar förra helgen. Jag hade tänkt på det när jag såg de mjuka pinnarna ligga i hopsamlade högar här och där och nu var det ju liksom läge! Sonen var med på noterna och hjälpte till att hitta tjockare pinnar som staketstolpar. Sen började jag fläta varannan framför och varannan bakom och så de smala ändarna på mitten så att överkanten skulle bli så rak som möjligt. Ett vattenskott räckte nämligen nästan en hel längd, men inte mer och inte mindre. Den raka överkanten ser man bara om man lägger huvudet på sned. Sonen tyckte att det såg ut som en bondgård och tyckte att vi skulle göra staket på alla sidor om jordgubbarna så inte kossorna skulle komma och äta upp dem. Men så många vattenskott har vi inte, så vi gick in och pysslade lite monster istället.

Förmiddagen ägnade vi åt Hornbach. Snart ska stora grejor hända här hemma i hallen. Håll i er, för nu blir det revolution. Ut med 80-talet!

Samlar pinnar

Det känns inte särskilt vårligt i luften trots att det är mars nu. Gumman Tö var i alla fall inte morgonpigg och alla som skulle till jobbet på morgonen fick som vanligt skrapa bilrutorna i avgasmolnen.

Det är bara ljuset på morgonen och på kvällen som gör att det känns som vår. Annars är det lika förbannat kallt. Men ljuset är mycket värt. Det känns lite trevligt att komma hem från jobbet och ändå känna att det finns lite dag kvar och det är fint att se lite dag innan man går in i jobbgrottan på morgonen. När jag kommit hem med barnen från förskola har de kunnat stanna ute i trädgården en liten stund till innan de kom in. Bara det känns ju som en tacksam förlängning av dagen. Tänk när tiden kommer då man också kan äta ute och kan vara ute från morgon till kväll och slippa overaller och vantar som hela tiden ska dras rätt!

Igår vaknade vi med pudersnö och resten av dagen var jämngrå, regnig och svinkall. Men i trädgården står barnens skottkärra kvar under det nybeskurna äppelträdet som en påminnelse om att vårbruket snart ska fortsätta igen. Som små upptagna fåglar har barnen samlat ihop och burit iväg  vattenskotten i små högar. Barn och pinnar...