Vi stöttar och peppar varandra. Hon är inte av den deprimerade typen som drar ner en ännu längre ner i sörjan utan hon är mer den som finns där och håller en i handen så att man själv kan ta sig upp. Det lyfter.
Vi har nästan hörts av varje dag. Ibland har det varit för att berätta vad vi gjort eller något om barnen och ibland har vi varit varandras psykakut. Efter en period med flera psykakutsutryckningar via Messenger fick jag plötsligt en tydlig bild i huvudet.
Hon och jag balanserar på en smal sandlådekant. Vi försöker komma framåt. På båda sidor om kanten är det bottenlös gyttja. Det är mörkt och ruggigt, det småregnar och blåser. Ibland ramlar hon ner i gyttjan och kan inte komma upp och ibland är det jag. Vi försöker dra upp varandra tillbaka på sandlådekanten. Ibland ligger vi båda i gyttjan och försöker heja på varandra i försöken att komma upp.
Numera är psykakututryckningarna väldigt sällsynta, tack och lov. Nu handlar det mycket om barnen och vardagspusslet, men också om det som är jobbigt i livet och med barnen. Vi dömer inte varandra. Vi vet att vi vet hur det är. Vi behöver inte stå ensamma med vår skam. Vi kan dela den med varandra.
Det här inlägget är till dig, min vän! Jag hejar på dig!
 |
| En sandlådekant i vackert väder med torr sand på ömse sidor. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar