Medan vi höll på att rulla kloten till snögubben upptäckte jag krokusarna som nu sticker upp ur gräsmattan. Jag minns hur ståtligt de stod i givakt förra året och hälsade våren välkommen. Idag står de i lika ståtlig givakt, men med ett blött snötäcke om fötterna. Så snopna de måste känna sig!
När snögubben var klar hade lillasyster gett upp med sina blöta vantar och ville in. Mina trogna fårskinnsvantar var så blöta att jag fick vringa ur dem, men fyraåringen hade inte gett upp än. Jag föreslog att vi skulle bygga ett staket av alla vattenskott från äppelträdet som jag beskar förra helgen. Jag hade tänkt på det när jag såg de mjuka pinnarna ligga i hopsamlade högar här och där och nu var det ju liksom läge! Sonen var med på noterna och hjälpte till att hitta tjockare pinnar som staketstolpar. Sen började jag fläta varannan framför och varannan bakom och så de smala ändarna på mitten så att överkanten skulle bli så rak som möjligt. Ett vattenskott räckte nämligen nästan en hel längd, men inte mer och inte mindre. Den raka överkanten ser man bara om man lägger huvudet på sned. Sonen tyckte att det såg ut som en bondgård och tyckte att vi skulle göra staket på alla sidor om jordgubbarna så inte kossorna skulle komma och äta upp dem. Men så många vattenskott har vi inte, så vi gick in och pysslade lite monster istället.
Förmiddagen ägnade vi åt Hornbach. Snart ska stora grejor hända här hemma i hallen. Håll i er, för nu blir det revolution. Ut med 80-talet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar