Svärmormors virkade dukar kommer till oanad användning. Här har jag “engoberat” genom en av dukarnas “hål” på en drejad och transparentglaserad stengodsskål.
I skålen ligger några av sommarens skördade och torkade rosenknoppar i väntan på ett kreativt infall.
Jag har ju lyckats pyssla en hel stor flock med origamifåglar som blivit bland annat örhängen. För att kunna göra mig av med dem på ett lämpligt sätt har jag nu börjat göra små origamiaskar till dem.
Just de här askarna har jag vikt av ett reklamkuvert från Bonniers bokklubb (tror jag), så tack så mycket för att ni ville locka mig som kund.
Jag har gjort några varianter av det här och från början använde jag ljusröda glaspärlor istället för vita – “Smultron på tråd”. Men det namnet funkar ju inte när det är vita pärlor (även om det finns vita smultron), så den här varianten heter “snöbär på tråd” istället.
Med hjälp av en Quick Knit i storlek medium har jag lyckats få ihop en kanin. Jag använde nissegarn och mikrogarn – en tråd av varje sort – och broderade sedan med lite restgarner som jag rotade fram hos mamma. Jag kan ju inte sticka, så för mig är det en välsignelse att det finns sådant som Quick Knit.
Beskrivning till kaninen finns i Panduros inspirationshäfte “Fint med Quick Knit”.
Även hos oss har regnet nu bitvis övergått i snö och om man drar sig undan från gatornas gråa slask kan man ana naturen i vinterskrud. Vidjehortensian på kolonin har fått ett täcke av slasksnö som faktiskt är ganska klädsamt och i det lilla fågelbadet tinar en slaskboll.
Men i spirande snödroppar och solgula primulor det finns hopp om vår:
Jag vet inte om det bara har hänt mig, men jag råkade tvätta en ullkofta på lite för hög temperatur. Det var ju klantigt. Men jag sparade ändå koftan bland tygresterna i väntan på ett kreativt uppslag. Och en dag kom det!
Inspirationen fick jag från Martha Stewart (se mönster på: www.marthastewart.com Felted Stuffed Animals).
Martha vill att man sätter en piprensare i grisens knorr, men det tyckte jag kunde bli farligt, så jag har helt enkelt knorrat svansen med hjälp av en resårsnodd som jag sytt fast i båda ändar.
Jag tycker att grisen påminner lite om Lotta på Bråkmakargatans Bamsen, som heter så trots att den är en gris, så den här får väl kanske också heta Bamsen.
Den här drejade stengodsburken har jag glaserat i min favoritglasyr. Egentligen är glasyren vackrare när den är tunnare – då ser den nästan ut som ökensand, men det är ju kul att göra lite annorlunda ibland.
Vad jag ska ha i burken vet jag inte ännu.
Min svärfar är expert på ugglor, men jag tror inte att han har sett en sådan här färgglad uggla förut. Jag måste fråga honom om den har något namn.
Till ugglekudden har jag använt lila velourtyg och lite andra tygrester till applikationer. Det behövs inget mönster – man klipper på fri hand efter vad man tror blir bra. Jag har använt lite glas och skålar som mall för ögonen. Kudden är fylld med fyllnadsvadd.
När kudden var klar hade jag fortfarande kvar av velouren. I skåpet hade jag också liggande lite mellanlägg och då gjorde jag en liten matematisk addition och så blev det en filt. Baksidan är helt i det rutiga tyget och mellan framsidan och baksidan har jag mellanlägget. Storleken på mellanlägget fick avgöra filtens mått.
I keramiken gjorde jag en katt med den unika egenskapen att kunna hålla reda på mina ringar (vilket inte våra pälsiga motsvarigheter duger till). Och många ringar får det plats också!
Vitglaserad stengodslera med svart färgkropp.
Här är ytterligare en leksak till små älsklingar. Det enda som behövs är lite tygrester, fyllnadsvadd och band. De band jag använt här är från Panduro. I den ena bollen har jag lagt en liten rassla och i den andra en pingla i en liten burk, men det är ju inget måste…
Först klippte jag ut sex lika stora ellipser. Därefter nålade jag ihop dem två och två och la tre olika dubbelvikta band emellan. Jag sydde sedan ihop sömmarna med både raksöm och sick-sack så att det håller bra. Över banden sydde jag dessutom fram och tillbaka.
När det är gjort ska det se ut så här:
Sedan nålade jag ihop alla tre bitarna räta mot räta som bilden visar och sydde ihop på samma sätt som ovan. En sida lämnade jag naturligtvis öppen, men jag sick-sackade kanterna.
Här har jag fyllt bollen med fyllnadsvadd och en rassla. Öppningen sydde jag igen för hand och voilà – där har vi bollen!
Det var så enkelt och roligt att jag genast sydde en till. Nu återstår att se om prinsen gillar dem. Sixten gör det tydligen.
Äntligen en bok där kärlek och respekt människor emellan står högst i kurs. De som inte passar in på den beskrivningen är uteslutande “bad guys”. Det är skönt att det kan vara så enkelt i böckernas värld.
Men trots hyllningen till människovärdet är det här naturligtvis en bok som behandlar ett allvarligt ämne. Och trots att karaktärerna så tydligt är indelade i goda och onda känner jag mig naiv inför och något överraskad över den vedertagna synen på svarta under slaveriets tid i USA. Att man på fullaste allvar ansåg att svarta människor inte har förmågan att hysa lika djupa känslor som vita människor kände jag visserligen till, men jag kan inte förstå hur det av den anledningen skulle vara helt i sin ordning att till exempel skilja barn och föräldrar åt (ungefär som man skiljer kattungar från deras mammor).
Här är “receptet” på en smart lekfilt till bebisen som man också kan vika ihop till en kudde.
1. Klipp ut tygbitar enligt följande mått:
Vik tyget till fickan räta mot räta så att det blir 50x48,5 cm. Sy ihop de två 48,5 cm långa sidorna. Vik fickan rätt och pressa. Nåla fast fickan längs kanten mitt på den ena långsidan av framsidan (den osydda kanten ska vara kant i kant med långsidan) och sy fast den längs 48,5-sidorna (se bild).
Lägg sedan det andra tyget med framsidan ner på framsidan och ovanpå det fiberfilten. Nåla ihop och sy ihop alla tre delarna runt kanterna (se bild). Lämna dock en ca 20 cm lång öppning.
Vänd till rätsidan och pressa. Sy ihop öppningen. Sy till sist en söm runt hela filten, ca 3 cm från kanten, för att hålla fiberduken på plats.
Så här ser den färdiga filten ut.
För att vika ihop den till en kudde vänder man den först med baksidan upp. Sedan viker man in kortsidorna mot mitten och därefter viker man filten en gång på mitten så att fickan ligger överst (se bild).
Därefter viker man ihop filten en gång till och trär fickan över vikningen.
Jag vet att jag visat den här ansiktskrukan i min blogg tidigare, men nu har vi en ny kamera med en massa trevliga funktioner som man ju måste testa. Jag gillar den här bilden.
“Håret” är en Aloe Vera. Vad som också är fint med Aloe Vera (förutom att den gör sig snygg som hår och som krukväxt) är att den är suverän på att behandla brännsår. När vi råkat bränna oss på något i köket skär vi bara av ett blad, sprättar upp det och plåstrar fast det på skadan. Jag har aldrig någonsin varit med om något som fullkomligt trollar bort fula brännskador så som Aloe Veran gör. En Aloe Vera borde således finnas i var mans hem.
När jag var liten hade jag en tygtavla över sängen med en cirkus och cirkusdjur på. Jag minns att jag tittade mycket på den och tänkte att vår son också ska få något ögongodis över sängen. Efter en del tänkande och flera skisser blev tavlan ändå en repris på en konstruktion som jag gjort tidigare.
Först skruvade jag ihop två lika stora ramar med hjälp av vinkeljärn. Måtten bestäms givetvis av tyget (som i det här fallet kommer från Åhléns). På den ena ramen häftade jag fast tyget med en häftpistol och på insidan av den andra ramen fäste jag en ljusslinga med hjälp av småspik. Den här ljusslingan har LED-lampor så att det inte finns någon risk att de bränner hål på tyget eller…
När ramarna var klara så långt skruvade jag ihop dem med möbelvinklar i varje hörn. Ramarnas vinkeljärn placerar jag mellan de två ramarna så att det blir en glipa. I den glipan låter jag sladden till belysningen gå.
Sen är det naturligtvis smart att montera en strömbrytare precis under tavlan så att man inte behöver kravla på golvet för att släcka och tända.
Dags att köra julen ut. Ner i pyntlådan åker bland annat…
…Maria, Josef och Jesusbarnet i stengods…
…adventsstjärnan…
…och stubbtomten som har överlevt sedan barntimmarna.
Den här mackan blev jag plötsligt jättesugen på. Min man tycker att den är helt idiotisk, men den är suveränt god, då påläggskombinationen har alla smaker: sött, salt, syrligt, beskt och umami.
Här är kombon (observera att det är viktigt med ordningen):
Jag får erkänna att det inte är jag som kommit på den här kombinationen – den kommer från en annan familjemedlem.