Jag skäms för att erkänna detta. Jag önskar att hon aldrig får läsa detta eller höra vad jag skrikit åt henne. Jag skäms så otroligt över att jag kunde göra så här mot henne. Det var kroppen som styrde på något sätt, det var inte jag själv.
Redan när jag var gravid hände något i mig. Den här graviditeten var inte alls som min första. Min första var så otroligt efterlängtad och trots att jag under en period spydde ner hela Värpinge på mina kvällspromenader som en hankatt pissar in sitt revir så var varje plåga på något sätt också en njutning. Jag var så uppfylld av det fantastiska lilla liv jag bar i min kropp. Men den här gången var det annorlunda. Kanske var det för att kroppen inte återhämtat sig ännu eller för att det lilla livet nu helt plötsligt bara fanns där utan månader och år av misslyckade försök. Graviditeten kom som en överraskning och jag säger ibland att jag knappt ens vet hur det gick till. Självklart blev jag glad och självklart var det välkommet och jag var fullkomligt förundrad inför naturens under. Men ändå mådde jag psykiskt dåligt under den första trimestern. Därefter gick det bättre. Kanske var det för att oron över hur jag skulle klara av att hantera ytterligare ett litet barn - jag hade ju redan ett som fortfarande var lite av en bebis ännu - klarnade lite eller för att jag hade mer tid att vila (jag blev sjukskriven på 50% pga foglossning).
När det så var dags för förlossning så gick det inte alls lika "lätt" som vid den första. Visst gjorde det ont utav helvete första gången också, men den här gången funkade inte lustgasen. Värkarna blev aldrig regelbundna, hjärtljuden gick ner, läkare stormade in... Jag blev skitskraj för att jag i min föda-barn-smärta bara begrep att något inte var bra. Jag fick värkstimulerande och hade oavbrutna värkar. Sen kom hon. 9-10-10 på apgar - unge! högre kan man ju knappt få och så all denna uppståndelse med hjärtljuden... Eftervärkarna var fruktansvärda. Jag överlevde och vilade en dag på patienthotellet innan jag åkte hem.
När hon var 2 veckor var vi på en hjärt- och lungräddningskurs i församlingshemmet. Någon lycklig deltagare fick hålla henne medan jag räddade livet på dockan. Medan jag stod där på knä och gjorde "30-2 mitt på" kändes det plötsligt som om hela maginnehållet rann ut mellan benen. Jag blev lite orolig, men brydde mig inte. När jag kom hem och gick på toa blev jag livrädd. Läkaren på KK-akuten ville lägga in mig direkt, men gick med på att vänta till morgonen därpå. Efter någon timmes sömn och desperat samtal till förskolan på morgonen åkte maken och jag in för operation. Jag är oerhört rädd för operationer och sövning och har alltid innerligt hoppats att jag aldrig skulle behöva drabbas av en operation. Detta var en liten grej bara, men så rädd jag var. Efteråt ville jag dra slangarna på uppvaket och springa tillbaks till man och bebis för att amma och fira att jag överlevt. Jag var fjättrad vid den där jäkla blodtrycksmanschetten och vid tvånget att måsta kissa först, för det krävde ssk. Jag kissade lydigt och fick sedan åka upp på avdelningen. Där hävdade de dock bestämt att jag hade urin kvar i blåsan och fick prompt stanna kvar hela dagen och natten. Jag hällde i mig saft, te, mjölk, vatten och stod på golvet och hoppade jämfota, hade varmt på magen, men ingenting hjälpte. Jag var förtvivlad. Jag tömde blåsan på allt jag hade blåsan och ändå hävdade de att jag hade urin kvar. Jag var bottenlöst förtvivlad. Att jag inte ens kunde kissa! Så oduglig jag var! Nästa dag visade det sig dock att sköterskorna hade mätt livmodern istället för urinblåsan, så jag kunde ge mig av hem med en gång. Så kunde vi då äntligen bocka av hela förlossningen med det långdragna efterbördsskedet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar