Distansmamma - ett sånt idiotord! Antingen så är man förälder eller inte. I mitt fall så är jag ju mamma. Och det är sannerligen det största som hänt mig. Det allra svåraste, men också det allra bästa.
Min son är i funderingsåldern och frågade mig härom dagen när jag blev mamma. "Det blev jag när du föddes" sa jag. "Men vad var du innan jag föddes då? Var du pappa då?" undrade han. Och jag tänker att oavsett om jag är/har varit mamma eller pappa så hade mitt liv varit fruktansvärt tomt utan barn. "Nej, jag var bara vuxen utan barn." "Vad hette du då?" "Jag var bara Joanna." "Hette du Joanna då?" frågade han bekräftande. Ja-a, bara Joanna.
Och just nu är jag distansmamma. Det är också ensamt, men fullt av saknad och kärlek. Distansmamma är man när man verkligen känner att man är på fel ställe i förhållande till sina barn. Jag sitter på jobbet i väntan på att kvällsundervisningen ska starta och saknar mina krävande små så förskräckligt mycket. Just nu sitter pappa och barnen och äter middag. Han har lagat korv stroganoff (eller konstroganoff) till barnens stora förtjusning. Nu rusar han efter med papper och servar och blåser på maten och torkar upp spill och kladd och tvättar tomater och skalar blöulöulöu (banan). Och så kastar han i sig en tugga själv när han hinner och sen gör han kaffe och hoppas att han hinner dricka det innan lill-snäckan blir alldeles övertrött och bara gråter. Och snart ska han pyjamasa barnen och mata med välling och läsa saga och borsta motsträviga tänder och svara på svåra frågor om varför det regnar och vad som händer om man inte har någon gump eller vad flygpiloten gör om han blir kissnödig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar