Alloween

Ibland blir man ju lite skrämd av en själv. För bara några år sedan tyckte jag att halloween var en kommersialistisk skittradition som kommit från USA. Jag begrep inte poängen med att småglin i scream-masker skulle terrorisera ringklockorna i trappuppgångarna och sen dessutom kräva godis. Jag kikade på dem genom spionen i lägenhetsdörren och käkade belåtet upp godiset själv när de lämnat dörrklockan i fred. Så här i efterhand undrar jag vem som var barnsligast - barnen som levde ut känslan av det mörka, skrämmande och "dödiga" eller jag som käkade upp deras godis.

Nu har jag egna barn, som visserligen ännu är alltför små för att tigga godis av grannarna, men som gärna går in i olika rollekar för att utforska och testa. Vår snart 4-årige son har minnen från i somras när vi begravde min mormor och vår snart 2-åriga dotter satt härom dagen bland löven i skogen och betraktade en död mullvad. Varken mina barn eller jag har egentligen någon aning om döden, men vi har nog våra föreställningar. Döden är ett frågetecken, kanske något mystiskt, något mytiskt, något konstigt, något befriande eller något skrämmande. Kanske kan man finna något svar genom halloweenförklädnaden?

Ja, döden är nära så här års. Det kan vi se i naturen som sakta dör inför vintern. Vi kan känna av det i den höstliga melankolin som så här års tränger in genom huden. Vi hade behövt dem just nu - våra vänner och släktingar som vi begravt. Vi tänder ljus och minns. Ljusen på gravarna blir som en brygga mellan oss och dem: vi minns er, vi saknar er, se så fint vi gör på era gravar, glöm inte oss heller och skräm bort våra spöken och monster.

Och detta mörker som den senaste veckan, sedan tidsomställningen, höljt in oss. Det skrämmer också. Vad finns det i mörkret? Finns det spöken och monster där? Alfons Åberg tror i alla fall att spöken och monster kommer mest när det är mörkt - OM dom finns. Bäst att vi sätter ut en halloweenpumpa med läskigt ansikte för att skrämma bort de onda spökena. Bäst att vi leker bort det läskiga. Och tänk så praktiskt när 4-åringen som så ofta frågar om spöken och oroligt frågar om de äter upp människor gladeligen öppnar dörren för dem och storögt betraktar dem medan de får godis och småpratar med mamma. Nej, spöken äter ju godis och inte människor. De bjuder till och med 4-åringen på lite av sitt godis. Och så gapskrattar han när mamma säger att det nog får plats mycket godis i den stora munnen på scream-masken och frågar om häxan kanske bitit sig i läppen eftersom det rinner blod ur mungipan.

Så min barnsliga oro för halloween vill jag nu mest skämmas över. Så lyckosamt att det är både halloween och alla helgons dag på samma dag i år!

Barnens pumpor. Till vänster är lillasysters och till höger är storebrors.