Onda människor

För ett tag sedan läste jag en text som handlade om en kvinna som längtade efter ett barn. Hon genomled missfall på missfall och önskade inget hellre än att få hålla ett eget barn intill sitt hjärta och älska det gränslöst. Självklart väckte hon genast mitt medlidande och när texten berättade att hon äntligen blivit gravid och att barnet snart var på väg att födas kom en tår av rördhet och glädje hos mig. Så föddes det österrikiska barnet och fick namnet Adolf. Adolf Hitler, alltså.

Nu var det här en skönlitterär text, men ändå. Var han kanske en gång ett efterlängtat och oändligt älskat barn? Var Anton Lundin Pettersson, som stack ner mörkhyade elever och personal på en skola i Trollhättan för några veckor sedan, också det? Och terroristerna i Paris i fredags?

Många troende har nog frågat sig hur Gud kunde låta Hitler födas. Varför blev inte det barnet ett missfall istället? En blodig fläck på ett lakan och för mamman en ängel i de ofödda barnens himmel?

Jag har ofta tänkt på Antons mamma (och familj och släkt). De förlorade ju faktiskt också en kär anhörig den där dagen. Jag föreställer mig att det värsta som kan hända en förälder är att förlora sitt barn. Antons mamma förlorade inte bara sitt älskade barn, hon förlorade ett barn som hela Sverige hatar. Ett barn som har begått ett fasansfullt och oförlåtligt brott. Denna mamma måste vara fruktansvärt trasig inombords.

Kanske funderar hon, liksom jag, på var det gick snett någonstans. Hur kunde det bli så här? Ett en gång så efterlängtat barn som suttat och hjälplöst somnat vid bröstet, ett barn som vaggats och vyssjats, som byggt torn av klossar, kladdat med maten, som slagit sig och blivit blåst på... Ett sånt barn - hur kommer det sig att ett sådant barn en dag systematiskt börjar döda andra? Varifrån kommer det onda och vem drabbar det?

Jag tror på Gud som är god och förlåtande. Gud slutar aldrig att älska oss fast vi gör fel. Antons mamma älskar nog Anton lika mycket idag som för några veckor sedan även om hon avskyr det han gjort. Jag tror inte på ett helvete, utan tror att vi alla kommer till himlen när vi dör. Så måste det ju vara när Gud älskar oss alla lika gränslöst trots våra fel och brister. Men när det gäller dessa terrorister som påstår sig döda i Guds namn, kan jag bara inte finna mig i den tanken. Finns det kanske grader i himmelriket, åtminstone? Nej, det säger också emot sig själv. Som levande människa kan jag bara inte förlika mig med tanken på att Hitler och alla terrorister ska få dela himmelriket med sina offer. Ska det inte finnas några som helst repressalier för någon som dödat för sin övertygelse eller "i Guds namn"?