Fiskelycka

När jag upplevde min första sommar i Norrland hos mina svärföräldrar gjorde jag det som nyförlovad. Den sommaren var för mig sinnebilden av en genuin svensk sommar med för mig helt exotiska upplevelser som att fiska till exempel. För första gången fick jag följa fiskens väg från "jord till bord", dvs. från sjön till munnen. Senare har jag också fått åka skoter och åkt skidor i trädgården - andra riktigt svenska aktiviteter.

Naturen i Norrland är verkligen underbar och hade det inte varit för att jag är skitskraj för vilda djur som säkert lurar bakom nästa trädstam så hade jag kunnat njuta av naturen på mycket närmare håll. Även om det räcker långt att se ut över landskapet från E4:an (man förstår att tyskarna är helfrälsta) så måste det vara något helt annat att verkligen VARA i naturen. Härifrån ser man stora partier med mjuka barrskogar, ängar, berg och dalar, vattenvikar, kust och hav, spegelblanka sjöar och några ensliga hus och gårdar här och där som om de vore utslängda på måfå.

I år var min andra sommar i Norrland och naturligtvis blev det fiske! Vi fiskade från en brygga och jag drog upp 11 abborrar och mört. Den ena efter den andra fastande på kroken. Tålmodigt trädde jag de fina, sprattlande daggmaskarna på kroken och sedan lyckades jag också plocka av några av fiskarna från kroken själv. Sånt kan vara rysligt svårt när man aldrig fiskat förr och aldrig dödat djur större än flugor. Det var med skräckblandad förtjusning som jag kastade metkroken i vattnet. Det är både en stor triumf när det nappar - "ja! jag kunde!" - och en skräck - "vad gör jag nu?!". Men totalt sett kände jag en viss stolthet när de färdigkokta gulögda rackarna låg på tallriken. Och jag hade ju en del att vara stolt över: min fångst, mitt mod att själv plocka ner några firrar från kroken och mitt mod att vistas i naturen trots de vilda djurens hot. Och för att ni inte ska fnysa åt min rädsla för vilda djur: se sista bilden i inlägget!