Skogens brus och vindens sus

Nu har jag jobbat i en dryg vecka. Igår kom alla ferieanställda lärare tillbaka och eftersom kollegiet till största delen består av kvinnor i övre medelåldern var det ganska tyst i korridorerna förra veckan. Det var något sövande i väggarna på eftermiddagarna och jag somnade till flera gånger...

Men nu är det allt annat än vindens sus i korridorerna. Nu är det snarare skogens brus. Rivstart av planering, snabba besked och vändningar, huggsexa om skrivningstiderna för nationella proven i december, möten, möten, möten, schemaändringar, salsändringar, nya kollegor, gamla kollegor, äckligt automatkaffe, det gamla vanliga fast ändå nytt... Och julen känns både som väldigt långt fram i tiden men samtidigt som om den skulle dyka upp imorgon.

Också här hemma blåser det kraftiga förändringsvindar. Vår yngsta snäcka börjar på förskola och håller på att skolas in. Vår äldste börjar på en ny avdelning på måndag. Och vi vuxna ska plötsligt båda arbeta heltid hemifrån...

Då är det berättigat att längta till den bekanta lilla skogen rakt över vägen. Där susar vinden mjukt. Och barnabena blir fulla med spring.