Namnlöst

Det är sällan roligt att titta på nyheterna, men på sistone är det verkligen omöjligt att inte bli gråtfärdig. De existentiella frågorna om människan och människans natur brottas med mina utopiska och naiva föreställningar och med den realistiska verkligheten i tv-rutan eller på löpens bilder. Det är ett avgrundsdjupt och kanske bottenlöst dike däremellan. Hur kan människor helt enkelt stänga människor ute från trygghet? Hur kan man beröva dem det sista halmstrået till framtid? Och än mindre begripligt: hur är det ens möjligt att människor skor sig på andra människors nöd?

Samtidigt står jag här. Just här i min trygga bubbla. Jag går till jobbet och får min lön. Jag äter mig mätt och dricker kaffe på maten. Jag kör bil eller åker buss till jobbet. Jag köper mat med hemleverans på nätet. Jag har mina barn i trygghet på förskolan. Jag har vänner och familj. Jag har en villa med fler rum än personer i familjen. Jag har en katt som käkar dyr kattmat (och en och annan fågel) och blir vaccinerad. Jag har en trädgård där jag leva ut mina drömmar. Jag har till och med små hus till fjärilar och insekter i trädgården! Jag klagar över att barnen vaknar tidigare på helgerna än på vardagarna, över att mjölken är slut, över att det är för varmt i bilen, över att jag är trött efter jobbet, över leksaksdrivorna som man snubblar över och att flugorna surrar i huset. Vad har jag att komma med i världens elände? Vem är jag? Ja, vem är jag egentligen?