I mötet mellan det onda och det goda

Jag har haft lite trädgårdsproblem (oerhört milt uttryckt) på sistone. Jag bävar inför att behöva erkänna. Hela jag och hela min kropp är fullkomligt emot detta. Men så här är det: jag har tappat lusten för trädgården! Jag vägrar acceptera att det är sådan där slemmiga, små, skitäckliga varelser som fått mig att våndas inför en avkopplande kvällsrunda i den avsvalnade trädgården. Jag har alltid blivit så lugn och lycklig av en sådan kvällsrunda. Numera kommer jag in äcklad och förbannad. Är det då lönt att gå ut? Jag har till och med börjat försumma delar av trädgården och skippat vattningen ibland fast det kanske hade behövts bara för att lusten inte funnits.

För några veckor sedan åkte sonen och jag för att köpa lite nya frön för skörd i höst. Han hade valt mangold till sin pallkrage och asiatiska bladgrönsaker till lillasysters. Jag var själv väldigt nyfiken på de asiatiska bladen, för jag har aldrig sått dem förut. Vi vattnade sådden noga och han frågade: "När tror du att vi kan börja skörda, mamma?" på ett sätt som bara en brådmogen 3,5-åring kan fråga. Och några dagar senare hade det mesta börjat gro och vi beundrade på de små, små gröna bladen som precis kikade upp över jordskorpan och jag förundrades återigen över hur det kunde finnas så mycket kraft i ett litet, litet frö.

Och sen bara! En morgon var allt det nya gröna bara borta! Då var måttet fullkomligt rågat. Jag beställde Nemaslug på postorder för flera hundra spänn och blandade sörjan med sniglar och väldigt mycket sadism. Med hämnd la jag ut de kontaminerade sniglarna i trädgården igen och vattnade ut resten. Jag kände en enorm tillfredsställelse och ett stort *moahahahaha*. Men lik förbaskat är de satans slemdjuren fortfarande över hela örtagården och inne i pallkragarna. Jag vägrar låta dessa ovärdiga motståndare få min trädgårdslust på fall!

Jag träffade en gång en kvinna som var så rakt in i hela själen god och ödmjuk. Hon såg nog gott i allt. Hon arbetade ideellt hos nunnorna i Rögle med att bland annat dra ogräs. Vi pratade om att allt ju hade en nytta för något annat. Jag frågade henne vad hon tyckte om mördarsniglar. Hon tittade sorgset på mig och så sa hon: "Det vet nog bara Gud!" Och jag är nog nästan benägen att tro att inte ens Gud vet det.

Jag lånar Hans Lindmarks bild från www.bonton.se.