Det är så meditativt att sitta och vika små origamifåglar. Jag har klippt ut mönstrade papper ur gamla inredningstidningar (miljövänligt). Utmaningen den här gången har varit att vika så små fåglar som möjligt. Och det blev MASSOR! Vad göra av alla fåglar??? Några blev örhängen och andra ska jag kanske arrangera i mobiler.
Den senaste vinterstormen, Emil, har just dragit förbi och det känns särskilt gott att kura inomhus med lite tända ljuslyktor.
Jag passar på att sända lite varma tankar till dem som fryser och sitter i mörker. Lite fred och försoning på jorden vore fint om de två fåglarna kunde fixa.
Den här lyktan är något av höstens keramikalster: drejad i stengods med lavaprickar. Fåglarna och kvisten är också i stengodslera.
Av lite tyg- och bandrester kan man få till lite söta giraffskallror till nykomlingar. Girafferna är fyllda med fyllnadsvadd och en liten skallra (ett linsetui med lite riskorn).
En otäck skildring av ett samhälle som slukats av “Staten” i värsta 1984-anda. Påminner något om långt gången kommunismen…
Det intressanta med boken är att den diskuterar i vilken utsträckning en annan makt kan äga människor. Steget till att människan utplånar sin självreflektion och reflektionen över händelser och skeenden (som bland annat skiljer människan från djuren) verkar inte långt – inte ens under tvång. Boken är återigen ett exempel på hur människan kan underkasta sig något som hon inbillar sig vara större och viktigare än människan själv.
Jag är imponerad över att Christer orkat hålla sin dröm vid liv under alla 14 år av förberedelser. Och tänk att själva äventyret, trots alla dessa år av uppbyggda förväntningar, fortfarande kan upplevas så enormt positivt. Mindre imponerande är alla fackdetaljer som jag inte kan relatera till. Jag är trots allt lärare, med fötterna på jorden, som inte hyser våta drömmar om rymdpromenader.
Jag vet inte om jag har läst någon maskrosbok tidigare, men den här var verkligen bra. Jag är imponerad över att en sådan bok kan vara så fängslande.
