Det jag tycker om med din bok är att den skildrar en så positiv barndom. När jag läser om bortgifta flickor och pojkar och revolutionen i Iran är det ofta så rakt igenom mörka skildringar. Men i din bok beskriver du först din positiva barndom och när kontrasten (revolutionen) kommer förstår jag din naivitet inför de hot som den plötsligt innebär. Dagens Iran är alltså inte bara väldigt främmande för mig, utan också för de iranierna själva. Men en av mina grundläggande frågor kvarstår ändå: hur kunde det bli så här?
Kärlek, Joanna
P.S. Och så en fjäril!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar