Nyårsbetraktelser av ett nytt slag

Ett helt år har gått. Det har varit ett helt annat år än något tidigare år. Och för oss betyder ett kalenderår något annat också numera. Vår lilla loppa har idag, på nyårsafton, blivit ett år gammal! För ett år sedan låg jag på patienthotellet med det pyttelilla knytet. Långt borta i en sömndimma kunde jag höra fyrverkerierna vid tolvslaget. Mannen och den nyblivne storebrodern var hemma. Tolvslaget kvittade då. Särskilt med tanke på att flickebarnet ju redan var fött.

Året vi minns domineras helt av barnen. Det lilla knytet som under bara ett år utvecklat en enorm viljestyrka som inte ens storebror rår på. Hon, som kämpat så hårt mot många elaka förkylningar, står nu rakryggad på två stabila ben. Hon älskar makaroner över all annan mat och hon kan få storebror på lekhumör när ingen annan kan det. Mammahjärtats bästa stunder är när barnen skojar och leker tillsammans och när de gaddar ihop sig. Då vet mamman att hon har universums allra finaste barn. Och mamman känner sig så lycklig över att just hon fått just dessa underbara barn.

Dagen till ära har jag bakat och stått i. Jag hittade ett recept på macroner (eller makaroner, som sonen säger) och de verkade ju inte så svåra att göra. Jag säger bara: never ever again. För det första fick jag gå med tunga kassar till Hemköp för att handla udda ingredienser som mandelmjöl och lakritspulver. För det andra gick det inte alls att spritsa ut smeten som det stod i receptet. Det blev bara ketchupeffekt och jättekladdigt överallt med allt florsocker i smeten som bara vällde över spritspåsen. Ok, jag har väl ingen spritsvana direkt - kanske kan jag minnas att jag använt spritspåsen en gång tidigare (och då var det grädde som skulle på tårtan - det blev rinnigt...). Och kanske använde jag fel munstycke. Så efter en hel del kladd tog jag fram teskedarna och formade runda plättar på bakplåtspappret. Det var inte heller lätt. Bakplåtspappret ville inte ligga stilla och plättarna är bara runda om man har väldigt skev blick. Dessutom var de av väldigt varierad storlek. Kanske en blev 2 cm i diameter som de skulle vara enligt receptet. Smeten smakade blä. Smörkrämen också. Och tillsammans blev de både fula och alldeles för sötsliskiga. Men min artiga syster och hennes man sa att de tyckte att de var goda. Och syrran sa till och med att det syntes att det skulle vara macroner.

Och brownien som jag bakade igår hade fel i receptet. Jag chansade, men vet inte om det blev rätt. Sen glömde jag att lägga duk över över natten, så i morse trodde jag att den var alldeles torr (vilket den tydligen inte var, visade det sig senare). Mannen blev ivägskickad till Hemköp för att köpa en färdig kladdkaka. Den försåg jag med ett rejält lager glasyr, skar i kantiga bitar och försåg varje bit med ett perfekt hallon (alldeles för perfekt för att vara nyttigt). Den här kakan fick mest beröm...

Och så blev det söta minicupcakes också. Med rosa forsting, strössel i lilarosa respektive blått och med ett tårtljus i varje. De blev lyckade, tyckte jag.

Må jag ha universums finaste barn, men någon baktalang har jag visst inte... Bättre lycka nästa år.