Oskars tygbok

 

Jag har sytt en knastrig (med hjälp av cellofan) bok till Oskar i doppresent. Jag har använt rester av textil i olika kvalitet.

Vackert väder-helger

Sådana dagar så här års spenderas på kolonin där våren exploderar.

Tulpaner och körsbärsblommor och i bakgrunden lyfter rabarberskotten snart terrakottakrukorna.

Och päronträdet står också i startgroparna. Tyvärr får ju vårt träd päronrost varenda år, så det är väl nu det är som vackrast.

Forsythian blommar tjatigt gul, fast det är himla vackert ändå, tycker jag.

Kanske är jag lite påverkad av mammaledigheten, för plötsligt vill jag sjunga “Lilla snigel akta dig, akta dig….”

Högtflygande planer

 

Idag har jag äntligen fått Matteus att sova middag i spjälsängen istället för i en rullande vagn alternativt på min mage. Nu har jag passat på att plocka fram symaskinen och har påbörjat ett par nya sparkbyxor till honom. De gamla, som dessutom är fodrade, lär ju vara alldeles för varma nu…!

Giraffer i frotté

 

Nu har jag sytt några av de gripvänliga babygirafferna med rassla i mjuk frotté.

Leka hund och katt

 

Jag fick RIKTIGT origamipapper av mina föräldrar och tänkte vika andra saker än bara dessa evinnerliga fåglar… En enkel början, men här är några hundar som jag tänkte använda som kort.

Jag gjorde också ett förhoppningsvis avledande blickfång av hundar och katter till Matteus.

Dukat för dopkalas

 

Det har varit dop för vår Matteus.

Anemoner, “bellisar” och primulor inslagna i tidningspapper fick vara vårriktiga bordsdekorationer. På blomsterpinnen har jag klistrat fast konfetti i form av en silvrig barnvagn (Panduro).

Till kaffet serverades frukttårta och “grönsakstårta” (prinsesstårta, alltså). Fotografen fick vara snabb på avtryckaren innan Felicia med den rosa koftan fick den första biten.

 

French, Tana: Till skogs

 

Jag läser ju egentligen inte deckare så ofta, men den här skulle tydligen vara bra. Och redan på de första sidorna märkte jag att Tana French är författare – alltså att boken är välformulerad. Annars tycker jag ofta att det är språket i deckarna som gör dem “läsovärda”.

Nåväl, till innehållet: Rob Ryan, jag-berättaren, är alltså välformulerad men också oerhört bra på psykologiska analyser hos personer i sin närhet – nästan lite för bra. Irriterande nog är han ruskigt dålig på att göra psykologiska analyser när andra interagerar med honom.

Även storyn är psykologiskt intressant – en flicka som blivit brutalt mördad i en förort till Dublin. I samma förort försvann det en generation tidigare två barn. Och man kopplar delvis ihop fallen under utredningsarbetet. Ett tredje barn överlever och är kriminalassistent Rob Ryan.

Tyvärr saknar jag en lösning (eller ett slut) på fallet med de försvunna barnen. Det är bara intressant eftersom Ryan har en personlig koppling till det.