Sådär ja! Gör om och gör rätt, heter det ju. (Se beskrivning och den misslyckade tröjan här.) Och nu blev det väl rätt bra, tycker jag. Tyvärr hittade jag inga röda tröjor – det var överhuvud taget skralt på tröjfronten när det gäller så små storlekar. Och den här tröjan får vår Sötnos vänta länge på, för än är den på tok för stor.
Applikationen är fastsydd med trestegsraksöm, så den kommer att fransa sig efter hand och det tycker jag passar bra på en sådan här gullig dinosaurie.
Origami är rätt trevligt. När jag har fått flyt på en viss figur så är det så härligt avkopplande när det bara rullar på. Men jag har också upptäckt att det är härligt att försöka begripa en ny beskrivning – frustrationen och “aha-et” gör mig riktigt nöjd. Det som inte är så kul med origami är att jag får så många olika konstiga figurer som jag inte vet vad jag ska göra av. Förslag?
Här är i alla fall två bokmärken i form av pennor.
Matteus har fått ärva en hel del kläder från vänners barn. Någon av alla de tröjor han fått tänkte jag piffa till lite genom att applicera en dinosaurie och trycka något fint på. Jag blev ganska nöjd med applikationen som kommer att fransa sig i kanterna efter hand. Nöjd blev jag också med “sötnos”-trycket.
Men sen gick det snett: För att förhindra att tryckfärgen gick igenom till tröjans bakstycke la jag ett papper emellan som jag också hade kvar när jag skulle fixera trycket med strykjärnet. Vad jag inte visste var att trycket på pappret färgade av sig på tröjan när jag strök på…
I bröllopspresent fick vi en quilt av min moster. Mönstret heter double wedding ring, vilket ju passar bra för en bröllopsquilt.
Men nu är det så att den här quilten är alldeles otroligt vacker. Färgerna i ringarna är speciellt valda till just oss och de passar fantastiskt bra till tavlan som hänger ovanför våra huvuden när vi sover – Gustav Klimts Kyssen.
När man tittar närmre på quilten ser man två saker. För det första kan man förundras över hur mycket jobb det måste ha legat bakom verket. Det är ändå ganska små lappar som är ihopfogade och att kombinera färgerna är nog inte heller något som man gör i brådrasket precis.
Det andra är att det hela tiden finns nya saker att upptäcka på den. Det är inte bara det stora mönstret med ringarna som är häftigt, utan varje liten enskild tyglapp har sitt mönster. Och även om samma tyg återkommer så är det ändå olika delar av mönstret man ser och därför är ingen lapp den andra lik. Det är en skön sysselsättning att ligga på mage på quilten och betrakta alla mönster och att para ihop tyglapparna med varandra.
Helt överraskande ligger en keramikgroda i bananträdskrukan. Kanske skrämmer den katten från att lägga sig där.
En av de roligast och mest fängslande böcker jag läst.
För att gå till grunden med hur det kommer sig att jag-berättaren både är kvinna och man berättar hon sin släkts historia. Jag både baxnar, fasar och skrattar. Berättelsen går rakt genom kulturer, etniciteter (raskonflikter), epoker och tar sig till sist rakt in i mitt hjärta. Den “krock” jag kanske känner är mest intressant just nu är den om kön. Callie växer upp och blir uppfostrad till som flicka, men blir under tonåren pojke. Det är under 70-talet som hennes kön med godtyckliga metoder utreds av en inom området framstående läkare. Trots att “utredningen” får tragiska konsekvenser gör den att Callie äntligen kan börja komma ut ur garderoben – en mycket smärtsam pånyttfödelse.
Läsvärd?: YES!!!
