3:e advent i skogen

Min foglossning är mycket bättre nu sedan Lillasysters huvud är fixerat. Därför passade vi på att ta en promenad till skogen hela familjen. Visserligen regnade det, men det kvittade - jag har längtat så mycket efter att få komma ut i naturen.

Med oss hem kom en hel del granris. Vi hittade grankottar också, men jag hade velat ha tallkottar, så det blev inga kottar idag. Granriset har jag spritt ut i olika vaser i huset. Det luktar gott och sprider stämning.

Fågelmat

Härom helgen satte vi upp lite talgbollar i trädgården. På eftermiddagen var de länsade... Därför har jag nu gjort fixat lite mer hållbara hållare till talgbollarna så att de varar lite längre.

En avbitartång, lite kycklingnät, snöre och förstås talgbollar är allt man behöver. Om man råkar vara så välsignad att man har ett äppelträd med ett överdåd av äppelskörd kan man ju varva talgbollar med röda äpplen också. Det är vackert.

Nu väntar vi på snö och småfåglar. Jag har sett att talgoxarna redan varit framme.

Jonasson, Jonas: Analfabeten som kunde räkna

Jonas Jonasson är en genre för sig. Även om man köper konceptet och njuter av nöjet att läsa hans tokigheter ligger det ändå en hel del sanning i det han skriver. Dels är det ju de historiska personerna och händelserna som är verkliga, om än förvrängda. Men just i den här boken tänker jag på hur vi dömer folk efter våra förutfattade meningar. "Analfabeten" i den här boken är en av de mest belästa världen skådat. De kloka överraskar hon med sin kunskap och de korkade framstår som än mer blåsta. Inte för att jag tror att analfabeter är korkade - så mycket har jag ändå begripit från mina möten med analfabeter på sfi:n. En analfabet är på många sätt klokare än vad litterata personer är då vissa färdigheter liksom inte utvecklas. Men att stämpla en svart kvinna från Soweto som analfabet må vara sannolikt, men inte självklart. Och stämplar man Nombeko som analfabet är man verkligen ute och cyklar.

Jag tror att det var i torsdags som jag läste om Mandela i boken. Samma dag som han gick bort. Det var ett sammanträffande som jag gillade.

Adventskalender i paketform

M har fått en adventskalender med presenter i år. I paketen döljer sig böcker, lite träfrukt att skära, fingerdockor, kakformar, duplobitar m.m. Han verkar uppskatta själva paketöppnandet mer än innehållet. Nu har han kommit på att han kan ta en pall för att nå paketen, men hittills har kan hållit sig till ett paket om dagen.

Kalendern är kanske inte så vacker. Jag har i alla fall sett vackrare. Här har vi tagit en bit taklist som blivit över och skruvat i 23 skruvar (jag tycker att han inte behöver någon adventskalenderpresent på julafton när han ändå kommer att få så många paket då). Och sedan har jag slagit in alla presenter och knutit fast dem på varsin skruv. Paketnumret har jag skrivit på paketen. Enkel och billig konstruktion.

Thomanders jul med SNÖ!

Idag kom den första snön hos oss. Och den är ingen besvikelse, faktiskt. När sonen vaknade kl. 7 i morse låg det bara ett tunt vitt puder på gräsmattan. Men under morgontimmarna vräkte snön ner och när vi åkte till Lund för att besöka Thomanders jul, hade det kommit flera centimeter snö.

Vår 22-månaders var ute med pappa och gjorde spår i snön och satte upp talgbollar till småfåglarna. Ögonen lyste av förtjusning när han fick uppleva snön. Det var som om det var första gången. Och det kan man ju nästan säga att det var - han minns ju inte förra årets snö.

Och Thomanders jul - den pyttelilla julmarknaden i Lund - blev också mer stämningsfull med lite snö. Den svarar nästan upp till motiven på biljetterna för hästskjutsen. Tillsammans åkte jag och sonen häst och vagn genom ett julpyntat och snöigt Lund. Sedan klappade han hästarna och vi tittade på julkrubban i domkyrkan.

Förrådet!!!!

Nu har vi äntligen kommit så långt att vi kan kalla förrådet "färdigt". I vår ska det målas ytterligare en omgång på sina ställen, stenarna som ligger som tyngd på taket ska bort och vi ska också montera en lampa ovanför dörren. Men det är alltså i princip färdigt nu. Och användbart. Och det är huvudsaken.

Det här var egentligen ett ganska stort projekt som föranleddes av den lilla, lilla människan som ska komma till vår familj snart. En syskonvagn går nämligen inte att rulla in i garaget såvida man inte använder garageporten. Därför behövdes ett förråd. Och för att kunna bygga ett förråd krävdes en plats med plattor. Så under några stekheta dagar i somras drog vi igång med skissen och sedan kom en trädgårdsanläggare och hjälpte oss med att planlägga en gång och en plats för det kommande förrådet. Det blev urtjusigt med markteglet som beläggning. Mycket bättre än tråkig bysten!

Själva förrådet är en beställd byggsats som i sig sattes upp på en helg. Men sen började allt dra ut på tiden. Sjukor satte stopp för att jobba, men framför allt var det det dåliga vädret. Under hela oktober var det regnperiod varje helg. Och uppehåll var vi beroende av för att kunna lägga takpapp och måla förrådet. Som tur var hade maken grundmålat alla delar inne i garaget innan han satte upp det, så det var  aldrig riktigt kris. Men stressande.

I vår har jag planer på att sätta ett planteringsbord intill förrådsväggen och piffa till lite utanför. Det ser jag fram emot.

Sliten första advent

Trots att det är glädjens fest och trots att det är nytt kyrkoår känns allt väldigt gammalt och slitet just nu.

Jag känner mig nu riktigt nere av denna handikappande graviditet. Det är så jobbigt för mig när jag inte är till någon nytta alls. Jag kan inte tömma diskmaskinen, inte lyfta sonen, inte hjälpa till med att bygga färdigt förrådet… orkar inte laga mat… Jag behöver hjälp med att bära och flytta på saker. Jag är så trött på alltihop att jag trots allt gav mig på att adventspynta igår trots att jag fick sammandragningar varje gång jag böjde mig ner för att plocka upp nytt pynt ur julpyntslådan. När jag sedan envisades med att krypa på golvet och sätta i stickkontakterna till adventsljusstakarna kom ryggskottet som på beställning. Jag känner mig verkligen så värdelös.

Och inte blev det någon adventsgudstjänst heller. M kräktes i fredags kväll och har haft dålig aptit sedan dess, men annars har magen varit ok. Fram till ikväll åtminstone. Nu blir det vab imorgon igen och jag är till ingen nytta. Trots att jag är mamma, vuxen och hemma kan jag inte ta hand om mitt barn. Det är deprimerande. Jag är visserligen tacksam över att det blev pepparkakor, Lebkuchen och andra småkakor till fikat idag och inte skorpor och salta pinnar. Men adventsglädjen når ändå inte in i själen. Inte heller känns det lättare av att vi har satt upp lillasysters spjälsäng idag. Vi hade planerat att det skulle ske idag tillsammans med storebror. Nu är det advent och vi väntar på bebisens ankomst. Det kan vara vilken dag som helst, men hon är ju beräknad den 25 december. Precis som ett annat barn vars ankomst världen nu väntar på.

Här är bilder på en av våra julkrubbor. Den hade vi när vi var små. Det är min moster som gjort dockorna. Krubban är naturligtvis tom ännu. Barnet har inte anlänt än. Än väntar Josef och Maria. Jag undrar om Maria också har foglossning och ryggskott?