Tulpanfrossa

Jag fick god hjälp av min syster att plantera tulpanlökar i höstas. Min foglossning var så illa då att det var helt omöjligt för mig att böja mig ner i rabatterna och gräva gropar till de 50 lökar som jag hade köpt.

Nu står alla tuplanerna i givakt i entrérabatterna och är så härligt våriga. Jag är så nöjd med färgmixen som går i varma toner med lila och mörkrosa. Jag tänkte att vi skulle köpa 50 till i höst bara för att vräka på fyrverkeriet ytterligare - kan man få för många tulpaner?! Men efter att M plockat tulpaner med lökar härom dagen insåg jag att det nog ändå kommer att vara dubbelt så många tulpaner nästa vår - de lökar som kom upp hade redan bildat minst en dotterlök!

Ok, den första bilden har gräslig bakgrund och gör tuplanerna ingen rätt, men man ser i alla fall färgerna. Jag lovar en bättre och mer färgsprakande bild om ett år!

Den stora bilden är på en av de gul-röda tulpanerna som föll offer för M:s tuplanräd. Den blev lite kort i stjälken och kunde därför inte räddas till någon tulpanvas. Man tager vad man haver och ett souvenirvinglas från min farmors och farfars stad är inte illa. Tvärtom: jag vill verkligen slå ett slag för dessa bortglömda vaser (ty vin har det nog aldrig druckits ur glaset). De är både vackra att titta på och vackra att minnas med.

Plockglädje

Jag är ganska tillåtande gentemot vårt (våra) barn när det kommer till att plocka blommor i rabatterna. Men det är ju lite trist när lökarna följer med upp samtidigt... Så igår gjorde vi en lyckad deal, min son och jag: han fick plocka ALLA gula maskrosor i gräsmattan. Det gillade han. En lång stund gick han och plockade. Han var alldeles gul om fingrarna. Och det blev många blommor att lasta på släpet och köra runt med. Så härligt det är när alla är nöjda och förstår varandra...!

Gissa blomman!

Det känns plötsligt så ombonat och mysigt i trädgården när träd och buskar slagit ut. Om några dagar blommar syrenen också och då är det som vackrast ute.

Det kanske är lite tjatigt vid det här laget att lägga ut bilder på knoppar och blommor, men jag kan inte riktigt låta bli. Den som inte är intresserad får återkomma till bloggen om några veckor.

Här är bilder på tre olika trädblommor i vår trädgård. Gissa vad det är för blommor! (Och jag är nyfiken på om jag får några svar!)

Explosioner i slow motion

Det är otroligt vad som ryms i små knoppar! I början av året är de så små och sen, när man tror att de ska brista, så blir de ändå lite större. När jag var liten brukade jag stå med kikaren i prästgårdens fönster och spana på knopparna, för jag ville inte missa när de slog ut. Jag kan säga att jag aldrig lyckats bevittna "smällen" då knoppen brister och lövmassan väller ut. Sedan dess har jag ju sett på film att den där explosionen inte är någon explosion utan att bladen i knoppen i själva verket vecklar ut sig. Synd. Man tillsammans med alla andra knopputvecklingar blir det ju en tyst explosion.

Idag tog jag mig en närmare titt på lönnen. De tre rödaktiga flikarna är knopprester och i den har hela den här lövmassan rymts för bara några dagar sedan!

Och här är blomknoppar i ett av våra äppelträd. Så vackra!

Hur kan man inte vilja gå och lägga sig så mycket?

Så mycket vilja och så lite förstånd! Så mycket på tvären och så rädd för förändringar! Och tvära kast är det.

Det är sannerligen ett kall att vara morsa!

För bara någon timme sedan tronade ett nöjt och glatt barn på sin nya höga barnstol vid köksbordet. Han pladdrade och var stolt. Han skojade och lekte i badet. Men sen var det plötsligt tvärstopp! Inte den pyjamasen, inte välling, inte gå och lägga sig... INTE!!!!! Det tog en god stund innan killen slutligen låg klubbad i sängen och sov - haha! 1-0 till mamman! Väl värd en guldstund med te och choklad smög jag ut ur rummet och fann mannen sovandes på sängen med lilla L och köket fortfarande som ett bombnedslag efter middagen... Nu är köket i ordning och jag har stulit mig en lång amningsstund med bloggning. Och snart hägrar kanske en guldstund fast jag hellre skulle vilja ha sovstund.

Lulllull till pallkragen

Jag har varit modig nog att så i våra pallkragar nu. Fröna har några år på nacken, så jag sådde riktigt tätt. Som vanligt. Det gör jag alltid. Och sen får jag gallra. Fast det vet jag inte om ännu, för jag tänker fortfarande att det aldrig kan bli morötter, rödbetor, rädisor, sallad och annat gott av små obetydliga frön - särskilt inte om de är gamla.

En annan fin grej som jag gjort i repris är att sätta gräslök längs kanten. Jag plockade upp självsådda plantor bland kryddorna, delade och planterade längs pallkragens kortsidor. Nej, vi är inte storkonsumenter av gräslök, men blommorna är så otroligt vackra. Gräslök är nog den finaste kantväxt man kan ha i en köksträdgård. Och en liten bonus är att den skrämmer bort morotsflugor. Fast än ser den lite spenslig ut, den här gräslöken.

På kolonin hade vi ett rejält köksland som var delat i fyra inramade odlingsbäddar. Den ena av den hade en riktig häck av gräslök och folk stannade ofta och beundrade den när gräslöken blommade. Oj, vad jag mådde när jag smög bakom palmkålen och rensade...

Jag hittade några växtpinnar i trä i mitt pysselrum och målade dem med hobbyfärg för utomhusbruk. Kanske håller de mer än en säsong. Vår 2-åring går gärna och plockar upp dem och sätter dem någon annanstans. Tur att jag bara har en pallkrage och bara 5 rader så att jag kan komma ihåg vad jag sått ändå.

Ett inlägg från nattmörkret

Nu ligger jag här i sängen i nattmörkret bredvid en tyst sovande liten baby. - Hon sover alltid så kusligt tyst. Men alltid ska det väl vara något som väcker oro?! - Tänk om man kunde blogga härifrån?! Det vore ju så mycket enklare att hålla liv i bloggen om jag genast kunde skriva ner mina inlägg trots att datorn inte är tillgänglig. Det borde ju också bli minst dubbelt så enkelt med två "skrivmaskiner". Det firar vi med dubbla koppar kaffe (tack M för arrangerandet av fotomotivet).