En reflektion över ett ord i ny tappning

Gårdagens promenad i Skrylle fick mig att reflektera över betydelsen av ordet tillgänglig, en synonym för bland annat ordet nåbar. Men här används det visst i utökad betydelse: nåbar för "den som sitter i stol eller har svårt att gå". Jag undrar hur länge de klurat på formuleringarna. Vad kan det vara för stol de syftar på...? Orden handikappad och rullstol/rullstolsburen lyser verkligen upp texten med sin frånvaro, för visst är det just de orden man kommer att tänka på? Eufemismerna är ett faktum!

Så har jag alltså lärt mig att ordet handikappad är fult att använda. Innebär detta att vi kommer att få tillgängliga platser på bussen och tillgängliga parkeringsplatser framöver? Eller är tillgängligheten bara reserverad för dem med tillstånd?

P.S. Min avsikt är INTE att raljera över någons eventuella behov av särskilda parkeringsplatser eller sittplatser på bussen. Jag vill inte heller missunna någon upplevelser i naturen - tvärtom! Jag reflekterar bara över själva begreppet tillgänglig. Ingen ska känna sig träffad.

Nya härliga ambitioner

Efter sommaren är det skönt med en lite mer inrutad vardag. Det är plötsligt lite kul att ha ambitioner igen. Nu är det mammagympa på tisdagar och en skryllerunda på torsdagar som gäller. Och Skrylle är ju så vackert så här års.

Men det måste även finnas plats för lite impulsäventyr i vardagen. Därför ligger det nu ett helt lass nybakade pizzabullar i frysen och väntar på att få åka med på picknick. Jag ska ta med vars en pizzabulle till mig och M när jag hämtar på förskolan i eftermiddag. Då behöver vi inte ha så båttom hem, utan kan åka lite linbana och gräva lite i sanden på lekplatsen först.

Gottfrid!

Grodan Gottfrid är återfunnen i en av flyttkartongerna som fortfarande står i gillestugan. Jag skäms över att medge att vi fortfarande har ouppackade flyttlådor 1,5 år efter inflyttningen. En liten ursäkt må vara att en hel del saker väntar på sin rätta plats efter renoveringar som ännu inte gjorts. Alla lådor är i alla fall genomgångna nu och i samband med det dök så Gottfrid upp.

Gottfrid är min första skulptur som jag gjorde på min första keramikkurs. Kanske var det han som gjorde att jag började älska att skapa i lera, för jag blev förvånad över att jag kunde skulptera något så snyggt. Tyvärr hade de fel på antingen glasyrerna eller temperaturen i ugnen, för glasyren kunde verkligen varit bättre. Men han är ändå en av mina stoltheter.

Nu får han vila sig i örtagården fram till sen höst. Då får han ligga i garaget fram till våren. Tur att det är någon som tar vilan på allvar, för det gör verkligen inte jag. Han har ett och annat att lära mig tror jag.

Bärtjuv

Björnbären mognar. Men skördarna blir aldrig särskilt stora hos oss. När jag har repat busken på mogna bär är det bara 30% av de plockade bären som är kvar i skålen. Resten har sonen norpat. Han är rätt duktig på det där. När han varit ute ensam i trädgården kommer han ibland in med tomatkärnor över hela jackan (fast han vet att han inte får plocka tomaterna själv eftersom han i så fall hade länsat alltihop) och jord runt munnen. Igår fick jag tala honom tillrätta med skarp röst igen. När jag var färdig tittade han på mig och sa "Förlåt, mamma." Åååå! Söta unge!

Nå, så vad göra av björnbären när de är så få? Jag har en yoghurthink i frysboxen som jag fyller på med nya björnbär allt eftersom. Till sist ska det väl ändå räcka till en paj, en burk marmelad eller någon god efterrätt? Och så praktiskt det återigen är med yoghurthinkar!

Nya löften i höstligt rusk

Vi fortsätter på temat med löftets båge. Sådana har vi sett var och varannan dag nu på det senaste. Vi har verkligen gått och tänt och släckt lamorna här hemma idag. Varannan gång man tittat ut genom fönstret har det varit novemberrusk och varannan gång solsken och blå himmel. Och lite då och då en regnbåge. Idag lyste den över den del i trädgården som vi reformerat mest under säsongen. Det är halvfärdigt här, får jag säga. Grönsakstorget (hmm... testar fortfarande namn) är ju inte påbörjat, örtagården är färdig i formen, men inte i innehållet och bärträdgården är nästan färdig. Men nu när löftets båge lyst över alltsammans känner jag stor tillförsikt till att det kommer att bli färdigt, bra och jättefint! Härligt.

Av päronen fick jag ett stackars olivträd och en annan okänd växt i alldeles för små krukor och med jättegammal jord. De har nog inte haft tid att pyssla om sina växter. Men nu har de fått ny, fin jord och mer plats att växa på. Och så får de fram till vintern stå i hörnan mellan huset och garaget i trädgårdens "södraste" hörn. Varmare och mer skyddat kan det inte bli. Kanske kommer vi att sitta här när det har slutat regna och lapa säsongens sista värmande solstrålar.

Höstkänningar

De höstliga vindarna är här! Igår rapporterades det att Tarfala skulle få den första snön och att det nu råder meteorologisk höst i nordvästra Sverige. Vindarna känns ända hit, kan jag säga. Det märkte jag när jag idag förberedde för höstplanteringar i örtagården. Också när vi var på Tirups örtagård tidigare idag så kändes det som om jeansjackan inte riktigt räckte till i vinden. Det var till och med så illa att vi skippade kaffe och kaka på maten och åkte hem istället. Men goa kryddor och lite te kom naturligtvis med hem, så det ska nog bli en ordentlig örtagård här hos oss också om ett tag.

Igår planterade vi vinbärsbuskarna från förra utflykten. Två vita och två svarta ska bilda en häckspaljé som avgränsning mellan bärträdgården och komposthörnan. Det blir nog bra, även om några av buskarna var i bedrövligt skick för att vara köpta på plantskola.

Sand mellan tårna

Det är fint med sand mellan tårna på sommaren. Vi gjorde en utflykt till Lomma härom dagen och njöt av skön vind och skönt väder. Det var knappast någon på stranden, så vi fick den plats vi ville. Som sig bör åt vi fisk till lunch på Fiskboden. Sonen beundrade på fiskarna i kyldisken. Han tyckte också om att bada bland vågorna vid strandkanten. Lilla Snäckan satt på filten med pappa och silade sand mellan fingrarna och drog i grässtråna.