Joannas värld: Minns ni flanosagorna?

Jag minns en speciell sorts sagostund från lekis och barntimmarna. I samband med samlingarna plockades det ibland fram en solblekt grön tavla med gulnad fururam som var monterad på ett gråvitt metallstativ. Någon vuxen berättade en berättelse och allteftersom berättelsen fortskred dök det upp fina bilder på platsen och personerna i berättelsen. Personerna flyttades runt på tavlan. Hela tiden hände det något där och vi barn var trollbundna. (Kanske är det snarare våra blickar och inte solen som blekt tavlan?)

Det hände att jag hittade flanobilder hemma i ivarhyllan i mammas och pappas arbetsrum. Bilderna var gjorda i slät hobbykartong och hade runda, jättemjuka vita pluppar på baksidan så att de skulle fastna på flanotavlan.

Jag vet inte vad det var som var så speciellt med berättelserna på flano jämfört med högläsning ur bilderböckerna. Men något måste det ju har varit eftersom jag minns flanofigurerna så väl, men inte bilderböckerna. Kanske var det att flanoberättelserna blev som en bioupplevelse - vi var många som samtidigt kunde ta del av samma berättelse som hade någon sorts rörlig bild. Kanske var det det att vi som lyssnade var i så olika åldrar och ändå kunde ta del av samma berättelse. Jag vet inte, men jag minns stunderna som varma, mjuka och lite magiska.

Under tiden som jag gick i skolan fanns inga flanosagor. Trots att vi inte hade iPads och smart-tv ännu. Jag tillhör dem som blev lycklig över att få titta på film på lektionstid fast det innebar att hela klassen tittade på en pytte-tv med kass bildkvalitet som stod längst fram i klassrummet. Så fattigt i jämförelse. Min 3-åring tittar helst på YouTube-filmer på vår smart-tv när han tittar på tv. Där finns typ alla sagor filmatiserade på alla möjliga vis. Jag är imponerad över uppfinningsrikedomen hos alla YouTube-filmsakpare och det finns en hel del som liknar flanoberättelserna. Men de är ändå inte lika mysiga.

Därför har jag nu försökt att göra mina egens "flano". Med hjälp av lite loppisböcker, en laminator och lite magneter har jag fixat bilder som kan sättas upp på till exempel diskmaskinen eller kylskåpet allteftersom berättelsen fortskrider. Samtidigt som jag berättar sagan kan jag interagera med mitt barn. Jag kan fråga honom saker och han kan ställa sina "Vad händer om trollet inte vill äta upp bockarna?"-frågor som han så gärna ställer. Han gillade det. Nyfiken satte han sig framför kylskåpsdörren och tittade på figurerna. Jag undrar om de här berättelserna kommer att sätta sig lika djupt hos honom som de gjorde hos mig, även om mina "flanofigurer" inte har några mjuka, vita pluppar på baksidan.