Fritt skapande

Idag gjorde vi en picknickutflykt till brända tomten alla fyra och bara vi fyra. Det var verkligen fantastiskt. Skogen är underbar. Det är härliga ljud och ett lugn som inte går att ta på men som är uppenbart ändå. Det märktes att barnen njöt av att vi bara var tillsammans utan andra "jag ska bara" som jämt pockar på. Vi lirade lite boll, tittade på en myra och en spindel i en sån där förstoringsburk. 3-åringen sprang fritt och bestämde vad som skulle upptäckas härnäst. Ett varv inne i granskogen där det är så högt till "tak", in i en träkoja, upp på stubbarna, bakom träden. Han byggde en bondgård av några pinnar och vi vuxna gjorde grisar av kottar och småpinnar på beställning (dessa studerades naturligtvis också under lupp). 1-åringen trivdes också. Hon red på en av vildsvinskultingarna som står uppställda på brända tomten. Hon traskade lite runt grillplatsen och rumphasade över gräset. Bollen gillar hon också att kasta och hämta igen.

Tänk om hela den långa sommaren kunde bestå av bara sådana här stunder då vi bara är tillsammans och njuter av varandra!

Den här grisen tittar åt höger och har fyra ben, knorr och tryne!

Fantasiskapande

På sistone har jag låtit mig inspireras av olika naturleksaker och naturlekmiljöer för barn. Efterhand vill jag nämligen skapa någon sorts naturlekplats i miniformat i vår trädgård. Den ska vara en fantasieggande och lustfylld plats för barnen. Just nu har vi en rätt stor yta i trädgården som egentligen inte kan användas till så mycket annat. Den stora perennrabatten är nämligen täckt med markduk och kommer så vara i minst två år till för att döda kirskålen. Under tiden går det inte att anlägga något ordentligt där ändå.

Igår snickrade jag ihop en balansgång och för någon vecka sedan gjorde jag en enkel vippbräda. Idag sågade maken upp en trädgren i mindre bitar så att de kan användas till byggklossar och sen sågade han också till ett pussel av en spillbräda. Vi vuxna funderade lite på om pusslet skulle funka för barnen. Men när 3-åringen fick tag på bitarna byggde han sig en bondgård av dem. Där ser man - ibland blir det inte alls som man tänkt sig utan bättre!

Kaffebord med "träd" på i den grekiska hörnan.

Klossar och träpussel/bondgård.

Vårpynt

Det fina vårvädret har rest bort, så vi har hängt inomhus en del på sistone. Istället har en hel del påskpyssel tillverkats och lite vårpynt också. Sånt som annars aldrig hade blivit av. Av sånt får man inga glädjekanter under naglarna, men väl färgglada fingrar :)

Sis tillverkade några vårgröna blommor i silkespapper till mig som ser ut som rejält utslagna knoppar (snacka om mäktig tjuvstart!) Sen fick jag gå ut i snålblåsten och det snöblandade regnet och klippa en kvist från päronträdet som jag kunde sätta blommorna i. Då passade jag också på att tömma ytterligare några påsar jord i pallkragarna och så klippte jag ner prydnadsgräset på framsidan. Men inte blev naglarna smutsiga av det heller.

Måtte det bli trädgårdsväder i påsk åtminstone!

Växtkraft

Så här års blir jag alltid lika överraskad, förbluffad och chockad. Jag har nog skrivit om det förr, men varje år slår det mig lika stark att jag inte minns att jag känt så förut. Det handlar om de där obetydligt små, små fröerna och deras växtkraft. Jag kan bara inte fatta det. Lite jord, lite ljus och lite vatten. That's it!

I odlingssammanhang talas det så mycket om växters rätta förutsättningar, att ge dem en optimal start och det här med att välja rätt jord och gödsel verkar inte vara något för rookies direkt. Men här och nu vill jag säga: det mesta funkar överraskande bra! No bullshit!

I onsdags var vi på drop in på förskolan och fick då också påskpyssla lite. I aluminiumformar (utan dräneringshål) fick vi så krasse. Vi använde lerjord som näst intill förvandlades till cement när vi hällt vatten på. Det var 3-åringen som fick "fördela" fröerna på jorden och det gjorde han naturligtvis inte särskilt jämt. Till råga på allt råkade han hälla en rejäl skopa lerjord ovanpå fröerna också. Och eftersom jag vet att krassefrön är ljusgroende tänkte jag att det här blir nog inte mycket... Jag satte formen i fönstret när vi kom hem. Nästa dag hade några av de synliga fröerna grott. Och idag, en halv vecka senare, har jordlagret ovanpå de begravda fröerna lyfts upp av dessa livskraftiga små kämpar. Är det inte otroligt?! Man tror inte att det är sant och man fattar definitivt inte hur i hela världen det kunde gå till.

Tidigt vårbruk

Våren är nu definitivt välkommen! Markduken är utrullad, pallkragarna är på plats och de första fröerna är satta i hemrullade krukor av tidningspapper.

Planerna för grönsakstorget är nästan färdiga. Ovanpå markduken ska det läggas ut singel. Men först måste vi sätta en träkant mellan gräsmattan och grönsakstorget så att inte all singel hamnar i gräsmattan och Gud förbjude: i vår antika Klippo! Sedan ska det flätas ett pilstaket mellan armeringsjärn som skiljer gräsmattan från grönsakstorget.

Den tidiga våren har i alla fall redan gjort entré. Solen värmer gott och i vår greklandshörna kan man gott sitta ute och lapa solstrålar tillsammans med en varm kopp kaffe och bara njuta av de präktiga krokusarna. För en vecka sedan stod de fortfarande i spetsig givakt. Nu blommar de för fullt under äppelträden. Men jag hoppas att de kommer att bli ännu fler nästa år, för tänk så överdådigt vackert det hade varit om blommorna täckt jorden helt!

Nyårsbetraktelser av ett nytt slag

Ett helt år har gått. Det har varit ett helt annat år än något tidigare år. Och för oss betyder ett kalenderår något annat också numera. Vår lilla loppa har idag, på nyårsafton, blivit ett år gammal! För ett år sedan låg jag på patienthotellet med det pyttelilla knytet. Långt borta i en sömndimma kunde jag höra fyrverkerierna vid tolvslaget. Mannen och den nyblivne storebrodern var hemma. Tolvslaget kvittade då. Särskilt med tanke på att flickebarnet ju redan var fött.

Året vi minns domineras helt av barnen. Det lilla knytet som under bara ett år utvecklat en enorm viljestyrka som inte ens storebror rår på. Hon, som kämpat så hårt mot många elaka förkylningar, står nu rakryggad på två stabila ben. Hon älskar makaroner över all annan mat och hon kan få storebror på lekhumör när ingen annan kan det. Mammahjärtats bästa stunder är när barnen skojar och leker tillsammans och när de gaddar ihop sig. Då vet mamman att hon har universums allra finaste barn. Och mamman känner sig så lycklig över att just hon fått just dessa underbara barn.

Dagen till ära har jag bakat och stått i. Jag hittade ett recept på macroner (eller makaroner, som sonen säger) och de verkade ju inte så svåra att göra. Jag säger bara: never ever again. För det första fick jag gå med tunga kassar till Hemköp för att handla udda ingredienser som mandelmjöl och lakritspulver. För det andra gick det inte alls att spritsa ut smeten som det stod i receptet. Det blev bara ketchupeffekt och jättekladdigt överallt med allt florsocker i smeten som bara vällde över spritspåsen. Ok, jag har väl ingen spritsvana direkt - kanske kan jag minnas att jag använt spritspåsen en gång tidigare (och då var det grädde som skulle på tårtan - det blev rinnigt...). Och kanske använde jag fel munstycke. Så efter en hel del kladd tog jag fram teskedarna och formade runda plättar på bakplåtspappret. Det var inte heller lätt. Bakplåtspappret ville inte ligga stilla och plättarna är bara runda om man har väldigt skev blick. Dessutom var de av väldigt varierad storlek. Kanske en blev 2 cm i diameter som de skulle vara enligt receptet. Smeten smakade blä. Smörkrämen också. Och tillsammans blev de både fula och alldeles för sötsliskiga. Men min artiga syster och hennes man sa att de tyckte att de var goda. Och syrran sa till och med att det syntes att det skulle vara macroner.

Och brownien som jag bakade igår hade fel i receptet. Jag chansade, men vet inte om det blev rätt. Sen glömde jag att lägga duk över över natten, så i morse trodde jag att den var alldeles torr (vilket den tydligen inte var, visade det sig senare). Mannen blev ivägskickad till Hemköp för att köpa en färdig kladdkaka. Den försåg jag med ett rejält lager glasyr, skar i kantiga bitar och försåg varje bit med ett perfekt hallon (alldeles för perfekt för att vara nyttigt). Den här kakan fick mest beröm...

Och så blev det söta minicupcakes också. Med rosa forsting, strössel i lilarosa respektive blått och med ett tårtljus i varje. De blev lyckade, tyckte jag.

Må jag ha universums finaste barn, men någon baktalang har jag visst inte... Bättre lycka nästa år.

Julekrans till övervintrarna

Nu har snön kommit lagom till juldagen och jag hoppas att kransen som jag och sonen har "lagat" till fåglarna ska uppskattas. Det var ett lagom pyssel för en snart 3-åring att röra runt cocosfett i en kastrull så att det blev "alldeles yr i bollen" och sen blanda ner fågelfrön och hälla i en bakform. Sen fick smarrigheten stå ute och stelna så att vi kunde hänga upp den åt fåglarna. Vi har hängt upp den så att vi kan se den från vardagsrumsfönstret. Där har vi lagt några bilder på övervintrande fåglar och vi hoppas att vi kan pricka av några av dem under vintern.

Välkomna att ta för er!