Namnlöst

Det är sällan roligt att titta på nyheterna, men på sistone är det verkligen omöjligt att inte bli gråtfärdig. De existentiella frågorna om människan och människans natur brottas med mina utopiska och naiva föreställningar och med den realistiska verkligheten i tv-rutan eller på löpens bilder. Det är ett avgrundsdjupt och kanske bottenlöst dike däremellan. Hur kan människor helt enkelt stänga människor ute från trygghet? Hur kan man beröva dem det sista halmstrået till framtid? Och än mindre begripligt: hur är det ens möjligt att människor skor sig på andra människors nöd?

Samtidigt står jag här. Just här i min trygga bubbla. Jag går till jobbet och får min lön. Jag äter mig mätt och dricker kaffe på maten. Jag kör bil eller åker buss till jobbet. Jag köper mat med hemleverans på nätet. Jag har mina barn i trygghet på förskolan. Jag har vänner och familj. Jag har en villa med fler rum än personer i familjen. Jag har en katt som käkar dyr kattmat (och en och annan fågel) och blir vaccinerad. Jag har en trädgård där jag leva ut mina drömmar. Jag har till och med små hus till fjärilar och insekter i trädgården! Jag klagar över att barnen vaknar tidigare på helgerna än på vardagarna, över att mjölken är slut, över att det är för varmt i bilen, över att jag är trött efter jobbet, över leksaksdrivorna som man snubblar över och att flugorna surrar i huset. Vad har jag att komma med i världens elände? Vem är jag? Ja, vem är jag egentligen?

Tidigt höstgöra

Jag vill ju inte påminna om det självklara så här i sensommartider, men snart börjar faktiskt hösten göra sitt intåg på riktigt. Jag har redan börjat dela perenner och fylla ut där det blivit hål. Idag fyllde jag igen det största hålet i en av entrérabatterna med självsådda Max Frey-nävor. Jag plockade upp dem bland häcken av myrtentry som vi har som inramning runt rabatterna på framsidan. Och i hålen i myrtentry-häcken satte jag nya hemmaförökade myrtentry. Så väldans ekonomiskt detta var - helt gratis! Förhoppningsvis har allt tagit sig till kommande höst så att hålen bara är ett minne blott.

Om en månad kommer också en lökleverans som ska pulas ner i rabatterna på framsidan. Och i april blir det fyrverkeri!

Fast det är inte så illa just nu heller. De där solbrudarna som heter Bishop-nånting är ena väldigt invasiva biskopar! Till våren ska jag verkligen gräva bort dem som är längst mot gatan och bara sätta en fesen liten rad in mot husväggen. Det räcker med en fesen rad, för när de börjar blomma såhär års så är de allt annat än fesna! De är rätt skräpiga nertill och under vinterhalvåret står de som skräpiga monument i rabatten. Nä, de ska bort! Fast längst bak mot husväggen kan de nog bli fina eftersom deras mindre smickrande delar då inte syns bland de andra växterna. Och mer Rudbeckia vill jag ha istället.

Just nu gläds jag över dahliorna som jag grävde upp från päronens fritidshus i höstas. Inte kan man ha dahlior vid fritidshuset?! Dahlior förpliktigar ju att man gräver upp på hösten och ner på våren.

En liten söndagsbukett med dahlior, ringblommor och grekisk vädd.

Fjärilsholken de luxe

Nu har fjärilsholken blivit klar och har varit på plats i örtagården i snart en vecka. Jag är faktiskt rätt nöjd med det sockersötromantiska utseendet. Det är just sånt här prinsessaktigt som jag i vanliga fall inte alls gillar. Det är för sötflickigt, liksom. Det rinner sötaktiga kväljningar över ryggen på mig när jag ser sånt här på småflickor. Men när det gäller fjärilsholkar är jag helt annorlunda. Här gäller det att fjäska, fjäska och fjäska. Och eftersom fjärilar gillar kraftiga färger så får det bli en holk i kraftiga färger.
Hoppas nu bara att fjärilarna gosar in sig där i barken under vintern och trivs kungligt. Men jag undrar bara om det går att se om holken är bebodd i vinter. Är det någon som vet?

Finbesök i trädgården

På sistone har vi sett vår taggiga kompis från förra året. Det är så roligt och det känns som en seger på något sätt. Våra grannar på andra sidan häcken är sånna där grannar som kanske borde flytta in till en lägenhet i stan istället. De krattar frenetiskt på sin remsa med bar jord som de har på sin sida av häcken för att göra av med alla körsbär som fallit från våra körsbärsträd. Vi låter bären ligga till fåglar, fjärilar och insekter. På hösten är de upptagna med att räfsa bort löven som fallit på jordremsan. Vi räfsar iväg löven till rabatten på en kvart och på våren tar vi några friska tag med grepen så är löven borta och maskarna glada. Jag tänker att det borde vara jobbigt och tråkigt att ha en trädgård bara för att städa i förjämnan. Dessutom är det ju rätt idiotiskt att bekämpa alla former av naturlighet i sin trädgård.

Jag njuter så av surrande bin och humlor, mätta och glada maskar, vackra fjärilar (som flyger i svärmar över de fallna körsbären) och då och då ett igelkottsbesök. Haha! Pilutta er! Och jag är övertygad om att snigelplågan finns på andra sidan häcken också!

Fixardag på förskolan

Nu går snart en helg som varit fullmatad med roligt till ända. Igår var vi med goda vänner på Lions lejonmarknad här i Dalby, där barnen åkte massor med karuseller och lyssnade/såg Mamma Måd. Gårdagskvällen avslutades i trädgården med ett stort lass spagetti och köttfärssås till alla karusellåkare med föräldrar.

Idag var det fixardag på förskolan. Det handlade om att piffa till Myrans gård som varit rätt sliten och tråkig. Nu är den färgglad och har fått lite nya lekutmaningar. Vi bidrog med att skruva upp tre plastkrukor i olika storlekar på väggen som barnen kan kasta bollar i. Den största ger 1 poäng, den minsta ger 3 poäng och gissa vad man får för poäng på den mittemellanstora krukan...? Men det jag känner mig mest nöjd med är vår hopphage. Vi drog dit 8 betongplattor som vi grävde ner i marken i form av en hopphage. Barnen kom och lekte lite överallt på gården och något barn kom och körde med en plastbil på stenarna medan vi höll på. Då kom jag på idén att låta hopphagen få bli bilbana också. Så nu är plattorna målade med både siffror, väg, träd och en å.

Fredagsmys

Här är lite av gårdagens trädgårdsskörd. Vad kunde det bli av den, tro?

Igår blev det en pytt på rödbetan, lite squash, potatis och falukorv. Tomaterna gick naturligtvis rakt ner i munnen direkt. Nästan synd att göra sallad på dem. De är så otroligt solsöta i jämförelse med de smaklösa från affären. Smultronen vet jag inte vad det blev av. De försvann innan råvarorna kom in i köket...

Idag blev det fredagspizza med squash, morot (också från trädgården), feta och mozzarella.

Nu tar vi helg och med lejonmarknaden hos oss i Dalby i sikte!

Trädgårdstorsdag

I eftermiddags blev jag positivt överraskad i trädgården! Det var verkligen roligt att upptäcka ett överdåd av björnbär, de första mogna tomaterna och så min favvosort rödbetor som nästan klättrar upp i handen på mig när jag viker undan blasten.

Att björnbären plötsligt blivit så många - beror det på en gynnsam sommar för dem eller beror det på att vi bundit upp björnbärsbusken i år? Förra året räckte bären nätt och jämt till en paj förutom det som M stoppade i munnen. I år lär det räcka till många pajer OCH till båda barnens munnar. Och så är det ju så finurligt i år att det finns en massa bär ganska högt upp på väggen - i plockhöjd för vuxna, men oåtkomliga för de små... =)

Att tomaterna var mogna var det naturligtvis M som upptäckte först. Han kallas för "Tomat" ibland av morfar för att han är så otroligt förtjust i tomater. Faktiskt kan han leva på bara lite cocktailtomater i hela dagar. Men det är ingenting vi föräldrar tycker är så bra. Och så när han kom med den första gyllengula tomaten i hands (gul sort) så fick jag naturligtvis snabbt komma med kameran och fotografera och sen skörda några så att vi andra också skulle hinna få smaka. Det lyckades. Nästan. För när det var middag och jag fördelat tomatskörden på familjens tallrikar var han snabb att sno pappas tomater också. Det fick han inte, så det blev en kompromiss: han tog en matkniv och delade de två tomaterna på pappas tallrik så att han själv fick två mosade halvor och pappa två ganska hela halvor. Därmed var han nöjd. Och pappa också.

Och rödbetorna: Forono. De är avlånga och söta och goda också när de stått länge i jorden. De växer liksom inte så långt ner i jorden, utan fortsätter växa uppåt och ser ut som mörkröda korvar som kommer upp ur jorden (jag vet inte vad ni tänker på när jag förklarar, men jag tänker absolut inte på något som har med bajs att göra). Blasten är förresten också jättevacker och det har hänt att jag använt dem i blombuketter som jag plockat till köksbordet.