Vår son är nu 3 år och 3 månader gammal. Strax efter frukosten i morse upptäckte han en liten fjunig fågelunge på terrassen utanför vardagsrumsfönstret. Han visade mig den och vi tittade en stund på den. Den hade tre stjärtfjädrar som spretade åt varsitt håll, men i övrigt var den inte mycket mer än en söt, rund fjunboll. Inne i mig brottades både glädjen och oron. Glädjen över att få se något så gulligt så nära och att min son också fick förundras över den söta lilla bebisfågeln och oron över alla grannskapets katter (inklusive vår egen Sixten) som strosade omkring.
Jag lät sonen sitta kvar vid fönstret och titta medan jag borstade tänderna för att sedan gå ut och lyfta upp den i hängrännan. Medan jag snabbt och hårt borstade tänderna funderade jag mest över om jag skulle nå upp till hängrännan om jag ställde mig på en stol. Vilka handskar ska jag ta? Äter den fågelfrön om inte mamman tar sig an den? Tänk om den ändå inte klarar sig?
Halvvägs upp med dragkedjan på fleecejackan hör jag de nakna treårsfötterna dunsa mot parketten. Stora, skrämda ögon tittar på mig och mitt andetag fastnar i halsen. "Mamma! Sixten tade fågelungen i munnen!"
Vad säger man nu? Vad säger man till en treåring som älskar att vara farliga djur som "äter upp" oss andra i familjen och som precis bevittnat naturens självklara grymhet? Barnet som kiknar av skratt när mamma eller pappa låtsas äta upp det, som har myshörnan full med diverse söta flodhästar, mjuka tigrar och gosiga björnar... Och när man inte själv begriper varför ens egna, kära katt nu springer omkring i trädgården med vilda, uppspärrade ögon och tre stjärtfjädrar ur munnen när han har Royal Canin, näringsanpassad för steriliserade katter, i matskålen.
Jag försöker mig på något i stil med att så är det i naturen och att djur äter djur. Och pappa fyller i att larver ju äter blad och fåglar äter larver och katter äter fåglar. Treåringen lyssnar, men kan inte ta till sig meningen i det till synes meningslösa, utan säger bara "Men jag vill ha fågelungen kvar!"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar