Hallens och sinnets oreda

Renoveringen av hallen går sakta framåt. Fyra helger har nu gått och gipsskivorna är spacklade och slipade och spacklade. Nu är det dags för målning. Det kommer att ge ett dramatiskt förbättrat resultat, men också det innebär att allt som inte ska målas måste skärmas av. Alltså minst två helger till med en kaotisk hall väntar. Sånt är jobbigt, tycker jag. Jag vet att det kommer att bli så himla fint och jag berättar gärna om alla tankar, planer och inredningsdetaljer som är tänkta, men ändå har jag svårt att stå ut med det nödvändiga kaoset innan. I samma stund som det blir dammigt och smutsigt försvinner tålamodet, liksom. Varför är det inte klart nu genast?

På tyska säger man ibland "allt är svårt i början" och "förlossningen är inte enkel". Det sista talesättet tycker jag passar bäst här. Det kommer att bli så fint och tjusigt och vi längtar alla fruktansvärt mycket efter att det äntligen ska bli klart (utom möjligtvis 4-åringen som längtar efter att det blir dags att lägga golvet, för det vill han göra). Då ska vi bygga tågbana och spilla ut saft på golvet (som på bilden i golvbroschyren) och då ska barnen få dekorera fågelholkar av toarullar som vi kan hänga upp i tapetträdet och vi ska spegla oss i hallspegeln och njuta av att slippa se larmpanelen och vi ska öva barnen på att plocka undan sina jackor och skor i garderoben och vi ska ta på oss skor och ytterkläder alla fyra som en harmonisk familj utan att behöva leta efter den andra vanten eller skvätta ut sandlådesand över halva golvet och utan gnäll och klagan och vuxensuckar. Javisst, då ska alla hallproblem vara lösta.