Idag kan jag torrt konstatera att om jag hade levt i Sierra Leone hade jag med allra största sannolikhet varit den åttonde kvinnan. Troligtvis hade varken jag eller min dotter klarat oss genom förlossningen och om vi hade gjort det så hade jag förmodligen dött av livmoderinflammation några veckor efteråt. Jag kan alltså tacka svensk förlossningsvård för att jag lever idag.
Men dagar har funnits då jag önskat att det inte vore så. Det har väl sammantaget varit få dagar. Oftast har det känts mer som "jag vill inte dö, men jag orkar inte leva längre", precis som Ann Heberlein skrivit. Fast när jag ser tillbaka har jag inte känt så heller särskilt mycket på sistone.
Idag har jag i alla fall nått en ny milstolpe. Idag blev jag faktiskt skrämd på ett sådant sätt som jag inte blivit på länge. Idag tackar jag en hänsynslös cyklist som näst intill cyklade omkull mig på väg till jobbet imorse. Jisses vad han skrämde mig! Och det tackar jag honom för. Idag kom inga tankar på likgiltighet - att han lika bra kunde cykla på mig, att bilen eller lastbilen lika bra kunde göra slut på mig för att det kvittar. För idag blev jag faktiskt riktigt rädd en liten stund. Ungefär som ett litet barn som man leker tittut med: "hjälp! är mamma borta?! Nej, där är hon ju, hihihi"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar