Växtkraft

Så här års blir jag alltid lika överraskad, förbluffad och chockad. Jag har nog skrivit om det förr, men varje år slår det mig lika stark att jag inte minns att jag känt så förut. Det handlar om de där obetydligt små, små fröerna och deras växtkraft. Jag kan bara inte fatta det. Lite jord, lite ljus och lite vatten. That's it!

I odlingssammanhang talas det så mycket om växters rätta förutsättningar, att ge dem en optimal start och det här med att välja rätt jord och gödsel verkar inte vara något för rookies direkt. Men här och nu vill jag säga: det mesta funkar överraskande bra! No bullshit!

I onsdags var vi på drop in på förskolan och fick då också påskpyssla lite. I aluminiumformar (utan dräneringshål) fick vi så krasse. Vi använde lerjord som näst intill förvandlades till cement när vi hällt vatten på. Det var 3-åringen som fick "fördela" fröerna på jorden och det gjorde han naturligtvis inte särskilt jämt. Till råga på allt råkade han hälla en rejäl skopa lerjord ovanpå fröerna också. Och eftersom jag vet att krassefrön är ljusgroende tänkte jag att det här blir nog inte mycket... Jag satte formen i fönstret när vi kom hem. Nästa dag hade några av de synliga fröerna grott. Och idag, en halv vecka senare, har jordlagret ovanpå de begravda fröerna lyfts upp av dessa livskraftiga små kämpar. Är det inte otroligt?! Man tror inte att det är sant och man fattar definitivt inte hur i hela världen det kunde gå till.

Tidigt vårbruk

Våren är nu definitivt välkommen! Markduken är utrullad, pallkragarna är på plats och de första fröerna är satta i hemrullade krukor av tidningspapper.

Planerna för grönsakstorget är nästan färdiga. Ovanpå markduken ska det läggas ut singel. Men först måste vi sätta en träkant mellan gräsmattan och grönsakstorget så att inte all singel hamnar i gräsmattan och Gud förbjude: i vår antika Klippo! Sedan ska det flätas ett pilstaket mellan armeringsjärn som skiljer gräsmattan från grönsakstorget.

Den tidiga våren har i alla fall redan gjort entré. Solen värmer gott och i vår greklandshörna kan man gott sitta ute och lapa solstrålar tillsammans med en varm kopp kaffe och bara njuta av de präktiga krokusarna. För en vecka sedan stod de fortfarande i spetsig givakt. Nu blommar de för fullt under äppelträden. Men jag hoppas att de kommer att bli ännu fler nästa år, för tänk så överdådigt vackert det hade varit om blommorna täckt jorden helt!

Nyårsbetraktelser av ett nytt slag

Ett helt år har gått. Det har varit ett helt annat år än något tidigare år. Och för oss betyder ett kalenderår något annat också numera. Vår lilla loppa har idag, på nyårsafton, blivit ett år gammal! För ett år sedan låg jag på patienthotellet med det pyttelilla knytet. Långt borta i en sömndimma kunde jag höra fyrverkerierna vid tolvslaget. Mannen och den nyblivne storebrodern var hemma. Tolvslaget kvittade då. Särskilt med tanke på att flickebarnet ju redan var fött.

Året vi minns domineras helt av barnen. Det lilla knytet som under bara ett år utvecklat en enorm viljestyrka som inte ens storebror rår på. Hon, som kämpat så hårt mot många elaka förkylningar, står nu rakryggad på två stabila ben. Hon älskar makaroner över all annan mat och hon kan få storebror på lekhumör när ingen annan kan det. Mammahjärtats bästa stunder är när barnen skojar och leker tillsammans och när de gaddar ihop sig. Då vet mamman att hon har universums allra finaste barn. Och mamman känner sig så lycklig över att just hon fått just dessa underbara barn.

Dagen till ära har jag bakat och stått i. Jag hittade ett recept på macroner (eller makaroner, som sonen säger) och de verkade ju inte så svåra att göra. Jag säger bara: never ever again. För det första fick jag gå med tunga kassar till Hemköp för att handla udda ingredienser som mandelmjöl och lakritspulver. För det andra gick det inte alls att spritsa ut smeten som det stod i receptet. Det blev bara ketchupeffekt och jättekladdigt överallt med allt florsocker i smeten som bara vällde över spritspåsen. Ok, jag har väl ingen spritsvana direkt - kanske kan jag minnas att jag använt spritspåsen en gång tidigare (och då var det grädde som skulle på tårtan - det blev rinnigt...). Och kanske använde jag fel munstycke. Så efter en hel del kladd tog jag fram teskedarna och formade runda plättar på bakplåtspappret. Det var inte heller lätt. Bakplåtspappret ville inte ligga stilla och plättarna är bara runda om man har väldigt skev blick. Dessutom var de av väldigt varierad storlek. Kanske en blev 2 cm i diameter som de skulle vara enligt receptet. Smeten smakade blä. Smörkrämen också. Och tillsammans blev de både fula och alldeles för sötsliskiga. Men min artiga syster och hennes man sa att de tyckte att de var goda. Och syrran sa till och med att det syntes att det skulle vara macroner.

Och brownien som jag bakade igår hade fel i receptet. Jag chansade, men vet inte om det blev rätt. Sen glömde jag att lägga duk över över natten, så i morse trodde jag att den var alldeles torr (vilket den tydligen inte var, visade det sig senare). Mannen blev ivägskickad till Hemköp för att köpa en färdig kladdkaka. Den försåg jag med ett rejält lager glasyr, skar i kantiga bitar och försåg varje bit med ett perfekt hallon (alldeles för perfekt för att vara nyttigt). Den här kakan fick mest beröm...

Och så blev det söta minicupcakes också. Med rosa forsting, strössel i lilarosa respektive blått och med ett tårtljus i varje. De blev lyckade, tyckte jag.

Må jag ha universums finaste barn, men någon baktalang har jag visst inte... Bättre lycka nästa år.

Julekrans till övervintrarna

Nu har snön kommit lagom till juldagen och jag hoppas att kransen som jag och sonen har "lagat" till fåglarna ska uppskattas. Det var ett lagom pyssel för en snart 3-åring att röra runt cocosfett i en kastrull så att det blev "alldeles yr i bollen" och sen blanda ner fågelfrön och hälla i en bakform. Sen fick smarrigheten stå ute och stelna så att vi kunde hänga upp den åt fåglarna. Vi har hängt upp den så att vi kan se den från vardagsrumsfönstret. Där har vi lagt några bilder på övervintrande fåglar och vi hoppas att vi kan pricka av några av dem under vintern.

Välkomna att ta för er!

Sockersött

Sonen och jag har pysslat tillsammans. Det blev så fint och han gjorde det med sådan omsorg att jag gärna ger all credit till honom. Med stor noggrannhet målade han länge lim över barnmatsbukens utsida. När han var klar hällde jag ut socker på ett tidningspapper för att rulla glasburken i det, varpå han utbrast: "Amen få fasen mamma, du kan inte hälla socker på tidningspappret!" Tja, jag vet inte om jag ska skratta eller hålla mig för skratt. Det är ju inte direkt sockersött med en tvååring (nästan 3) som svär, men samtidigt är det ju viktigt att testa ord och uttryck som man snappat upp i den åldern. Och det är ju hursomhelst bra att han vet att man inte häller ut socker på tidningspapper i normala fall.

När lyktan torkat nästa dag fick han välja ett band att knyta om kanten och sen fick den pryda bordet och dra till sig allas beundrande blickar vid kvällens middag. Ljuset skimrar verkligen vackert genom sockerkristallerna.

En lampa i november

Om en månad firar vi två år i huset. Fram tills nu har det hängt en naken glödlampa i taket i korridoren mitt i huset. Den nakna glödlampan har väntat på den perfekta lampan. "Men kan vi inte hänga dit någonting så länge?" Nej, det kan vi inte. Och för ungefär ett år sedan stod det klart hur lampan skulle se ut. Men sedan dess har det ändå tagit ytterligare ett år innan lampan hunnit bli färdig och fått inta sin plats.

På loppisar hittade jag virkade dukar som flinka fingrar ägnat många, många timmar åt att virka. De kostade nästan ingenting. De kostade mindre än vad tapetklistret gjorde som jag använde för att limma fast dukarna på en uppblåst jätteballong. Längst upp fäste jag en ring av ståltråd med en fästanordning för lampsladden. Lampsladden är inhandlad på det blågula köptemplet, där de numera även har trendiga textilklädda sladdar.

Även om de virkande damerna nog inte hade tänkt sig att deras dukar skulle bli doppade i tapetklister en dag så måste jag nog säga att dukarna ändå kommit väl till sin rätt nu. Det vackra mönstret syns tydligare nu när lampan är tänd och det kastar dessutom skuggor på väggarna.

Det hettar till

I kväll hettade det till rejält här hemma. När barnen somnat startade vi bastun i källaren för allra första gången. Vi visste ju inte om den fungerade ens. Men det gör den. Den första halvtimmen luktade det förskräckligt av allt damm som brändes upp (det skulle man ju ha tänkt på att stenarna egentligen inte är så höga som de såg ut att vara...). Men sen blev det härligt varmt och sen blev det riktigt hett. Varsin öl och en rulle chips hörde också till, så klart. Maken, jag, ölen, chipsen och babyvakten. Det kändes lite som i de där drömmarna när man vandrar runt i ett gammalt hus och bara hittar nya dörrar och rum hela tiden utan att komma tillbaka dit man var. Vi njöt av att nästan ha "upptäckt" ett nytt rum i huset. Här har vi ju knappt varit sedan besiktningen.

När vi fått nog och jag skulle stänga av bastun råkade jag vrida på fel håll och "pang!" så blev allt svart! Då gällde det att komma ihåg var man hade lagt mobilåbäket och lysa sig fram till jordfelsbrytaren och sen snabbt tillbaka igen innan grannarna fick syn på en. Ja, bastun är ju anno 1970, så att elen inte pallar med får man kanske ha lite förståelse för. Charmigt och spännande, helt enkelt! Men dammet på den nyupptäckta termometern får jag nog torka av till nästa gång. Och en hink och spade till bastun kanske man ska önska sig i födelsedagspresent. Och nya kåpor till lamporna hade ju också varit mysigt.