Ända sedan jag kom in i sammanhang om föräldraskap har jag hört talas om förlossningsdepression. Jag hörde talas om "baby blues" när jag väntade mitt första barn och förstod då att det var något annat än en intressant seriestripp i dagstidningen. Baby blues drabbar nog i princip alla nyförlösta. Det beror på hormonomställningen från gravid till inte gravid och på sömnbrist och hela livsomställningen det innebär att bli mamma. Baby blues är det när man plötsligt börjar gråta av lycka över det här underbara barnet och av rädsla och oro för att världen är så ond. Man gråter både för att man inte vet vart man ska ta vägen med alla lyckokänslor. Man gråter för att någon misshandlat ihjäl en katt och undrar vad det är för mänsklighet i världen som gör sådan ohyggliga saker. Ofta gråter man av båda anledningar samtidigt och kan inte reda ut vad som är vad.
Jag minns att den första nyheten som trängde igenom min mammabubbla efter att mitt första barn fötts handlade om en man som blivit dödad av en björn i Norrbotten. Nyheten tog mig hårt eftersom jag upplevde den otrygga björnen som ett potentiellt hot mot mitt barns välgång. Idag inser jag att det finns betydligt större och mer realistiska hot i världen - tyvärr. Kanske var det det konkreta i nyheten som gjorde att den berörde mig så djupt.
Baby blues är väl en sak. Förlossningsdepression är en annan. En helt annan sak, faktiskt. Sedan tacksamheten över mitt första barn och den lite "gulliga" baby blues som drabbade mig då kunde jag inte tro att jag skulle kunna drabbas av en förlossningsdepression själv. Andra gjorde det. Det är vanligt. Men jag hörde inte till dem. Jag har aldrig hymlat om det på jobbet, utan istället varit öppen. Det har jag inte ångrat. Jag har också haft lätt för att berätta för andra mammor, för jag vet att de förstår. Men fortfarande finns det närstående som inte känner till det. Svårast har det varit att berätta för dem. Ofta har jag försökt att bara nämna det i en bisats i hopp om att de inte skulle fråga mer...
Men nu har jag bestämt mig för att vara ännu modigare. Jag vill berätta om min förlossningsdepression här på bloggen. För det krävs det väldigt mycket mod. Många inlägg är redan skrivna, men aldrig postade. Jag har inte vågat. Men min förhoppning är att inläggen sprids och att andra drabbade ska finna ork och energi genom dem och att andra ska förstå. Det är tråkigt att det är ett sådant tabu kring förlossningsdepressioner att drabbade inte vågar berätta för närstående om hur det ligger till. Skammen över att vara en dålig mamma (eller pappa) är oerhört tung att bära och om det finns närstående som kan hjälpa till eller stötta så är det guld värt.
Julia Mjörnstedt Karlsten har skrivit viktiga ord om det dubbla föräldraskapet. Hennes krönika handlar visserligen inte alls om förlossningsdepression, men betonar att man aldrig slutar att älska sitt barn även om man ibland kan hata att vara mamma. Och så är det ju. Både för deprimerade och för föräldrar utan depression. Det är viktigt att komma ihåg skillnaden mellan att älska sitt barn och att älska att vara mamma - de båda behöver inte höra ihop.
Sedan en tid tillbaka känner jag mig frisk från min depression och har väl därför inget att förlora på att berätta. Men ändå är det en stor och delvis skamfylld del av mig själv som jag lämnar ut. Nu hoppas jag att ni läsare kan hjälpa mig att sprida inläggen till dem som skulle må bra av att läsa dem. Ni får gärna kontakta mig eller peppa mitt mod.
Sedan en tid tillbaka känner jag mig frisk från min depression och har väl därför inget att förlora på att berätta. Men ändå är det en stor och delvis skamfylld del av mig själv som jag lämnar ut. Nu hoppas jag att ni läsare kan hjälpa mig att sprida inläggen till dem som skulle må bra av att läsa dem. Ni får gärna kontakta mig eller peppa mitt mod.
