I mötet mellan det onda och det goda

Jag har haft lite trädgårdsproblem (oerhört milt uttryckt) på sistone. Jag bävar inför att behöva erkänna. Hela jag och hela min kropp är fullkomligt emot detta. Men så här är det: jag har tappat lusten för trädgården! Jag vägrar acceptera att det är sådan där slemmiga, små, skitäckliga varelser som fått mig att våndas inför en avkopplande kvällsrunda i den avsvalnade trädgården. Jag har alltid blivit så lugn och lycklig av en sådan kvällsrunda. Numera kommer jag in äcklad och förbannad. Är det då lönt att gå ut? Jag har till och med börjat försumma delar av trädgården och skippat vattningen ibland fast det kanske hade behövts bara för att lusten inte funnits.

För några veckor sedan åkte sonen och jag för att köpa lite nya frön för skörd i höst. Han hade valt mangold till sin pallkrage och asiatiska bladgrönsaker till lillasysters. Jag var själv väldigt nyfiken på de asiatiska bladen, för jag har aldrig sått dem förut. Vi vattnade sådden noga och han frågade: "När tror du att vi kan börja skörda, mamma?" på ett sätt som bara en brådmogen 3,5-åring kan fråga. Och några dagar senare hade det mesta börjat gro och vi beundrade på de små, små gröna bladen som precis kikade upp över jordskorpan och jag förundrades återigen över hur det kunde finnas så mycket kraft i ett litet, litet frö.

Och sen bara! En morgon var allt det nya gröna bara borta! Då var måttet fullkomligt rågat. Jag beställde Nemaslug på postorder för flera hundra spänn och blandade sörjan med sniglar och väldigt mycket sadism. Med hämnd la jag ut de kontaminerade sniglarna i trädgården igen och vattnade ut resten. Jag kände en enorm tillfredsställelse och ett stort *moahahahaha*. Men lik förbaskat är de satans slemdjuren fortfarande över hela örtagården och inne i pallkragarna. Jag vägrar låta dessa ovärdiga motståndare få min trädgårdslust på fall!

Jag träffade en gång en kvinna som var så rakt in i hela själen god och ödmjuk. Hon såg nog gott i allt. Hon arbetade ideellt hos nunnorna i Rögle med att bland annat dra ogräs. Vi pratade om att allt ju hade en nytta för något annat. Jag frågade henne vad hon tyckte om mördarsniglar. Hon tittade sorgset på mig och så sa hon: "Det vet nog bara Gud!" Och jag är nog nästan benägen att tro att inte ens Gud vet det.

Jag lånar Hans Lindmarks bild från www.bonton.se.

6 röda burkar

Det lyckades! Hurra! Jag har lyckats göra gelé för första gången i livet (tror jag) som inte blivit rinnig. Jag tror att sist jag gjorde gelé så blev det så hiskeligt rinnigt så jag fick koka om det. Jag gjorde geléprov efter geléprov, men det ville aldrig stelna. Till sist hade motsvarande 3 glasburkar kokat ner till en och då bestämde jag helt enkelt att det fick vara nog. Jag hällde över återstående sega massa i en glasburk. När den svalnat var "gelén" så klibbig och klistrig och segrinnande som sirap. Senare förstod jag att jag kokat gelén för länge så att pektinet hade förstörts. Ja, smaken var det väl inget större fel på, men konsistensen dög ju inte ens för att sätta upp tapeter.

Den här gången höll jag mig hyfsat strikt till receptet och jag använde också vinbär (sist hade jag aronia). Jag mätte väl lite på en höft, sådär, men ganska noggrant ändå. Och när jag kokade de vita vinbären kunde jag inte låta bli att sätta en liten örtagårdstouch på det hela - lite timjan och lite mynta fick åka ner i grytan också. Jag trodde att gelén på de vita vinbären skulle bli sådär tråkgrå-beige, men den blev ju jättevacker i färgen! Antingen innehåller de ändå lite, lite rött färgämne eller så är det det karamelliserade sockret som satt färgen eller så beror det på att jag inte hade hunnit tvätta rent (bara sköljt) silduken efter att ha passerat de röda vinbären. Jag vet inte, men himla vacker är den! Återstår att se om det smakar gott också =)

Summ, summ, summ

Nu har jag jobbat två dagar sedan semestern tog slut. Jag var ganska taggad och tyckte att det skulle bli skönt att få lite fasta ramar igen på vardagen. Och igår var det också ganska trevligt att träffa några kollegor i ett annars väldigt tomt skolbygge. Men idag var det någon sorts koma som infann sig. Det var tungt att öppna ögonen i morse och ögonlocken var tunga på bussen till jobbet också. Sen satte jag kaffet i halsen när jag för ovanlighetens skull började arbetsdagen med en kopp. Då vaknade jag. Men efter lunch var det lika segt igen. Så segt att jag till och med nickade till i det tomma, tysta rummet. Så nu, när jag ändå ska beställa lite nya bilder på barnen till arbetsrummet, funderar jag på att också beställa en förstoring av flitiga nektarsugande honungsbin bara för att påminnas om hur flitig jag skulle kunna vara...

Eller så kanske jag bara ska vara lite ödmjuk mot mig själv och acceptera att man kan vara lite extra trött när man just kommit tillbaka från semestern och när stillheten för en gångs skull dånar ur väggarna som annars aldrig är tysta.

Foto: Gustaf Hultquist

Ledighetens sista dag

Ett allra sista jätteryck gjorde vi idag. Det är ju ändå ledighetens sista dag idag. Nu har jag grävt ner trampplattorna i gräsmattan så att gräset kunde klippas idag och jag har skördat de röda vinbären varav hälften just nu står och droppar av genom en näsduk. Jo, jag har en saftmaja för att göra gelé och jag hade tänkt använda den, men se nu har vi ju induktionsspis och den är inte tillräckligt intelligent för majan. Så nu har jag kokat 2 liter bär med 2 dl vatten i 15 minuter. Nästa omgång blir om 20 minuter, för jag har bara en sil och en näsduk för att fixa själva saftfiltreringen. Men mer än så orkar jag nog inte göra ikväll, för imorgon ska jag upp tidigt. Gelékoket blir imorgon kväll.

Ska bara packa matlåda och lägga fram kläder också. I övrigt är allt klart. Benen rakade, mobilen laddad, naglarna klippta, väskan packad...

Go' fika igen

På något nästan oförklarligt sätt så känns det riktigt skönt just nu, denna allra sista semesterdag för sommaren. Den här dagen har jag ju på något sätt bävat inför. Jag har väl trott att sommaren skulle ta slut för året denna dag, att höstens hamsterhjul skulle sätta fart direkt och att novemberrusket skulle svepa in mig. From måndag ska jag ju för första gången på nästan 2 år jobba mer än heltid igen, d.v.s. 125%. Det är nu all ledighet och värdefull tid med och för barnen skulle ta slut.

Men riktigt så illa känns det inte. Jag sörjer ju inte ens den vädermässigt usla sommaren. Ärligt talat är jag tacksam för att det inte varit några sådana där heta dagar då man behövt flytta ner i källaren för att hitta tillbaka till sin mänskliga gestalt. Nej, istället har vi kunnat vara ute i trädgården väldigt mycket när vädret varit fint. Och tack vare våra små barn, som tycker att det är fint väder när det regnar för att man kan hoppa i vattenpölar då, så har jag också uppskattat regnskurarna.

Jag är också tacksam för allt det vi kunnat göra tillsammans med barnen i sommar: Astrid Lindgrens värld, tid hos mormor och morfar, hos farmor och farfar, fisketurer, Mulle Meck, badhusbesök, trädgårdslek, insektssafari... och också för allt vi kunnat göra tillsammans med barnen för att vi inte jobbat så mycket under våren.

Nu känns det egentligen ganska gott att komma tillbaka till jobbet. Att få vara värdefull för andra än bara min familj, att få nya och andra utmaningar, att få dagliga rutiner, att få lite avstånd från familjen, att få uppsatsen färdig, att få dricka kaffe i lugn och ro... Jag inser att jag kommer att ångra mig om några veckor, men det tar vi då. Var sak har sin tid.

Precis, var sak har sin tid. Och idag var det semester! Och därför har jag njutit av att göra något denna dag som jag inte kommer att ha så stor möjlighet att göra när terminen startat: jag har go' fikat med god kaka och goda vänner, i gott samtal i flera timmar! Även idag bjöd vi på något från trädgården: de röda vinbären fick pryda denna somriga kaka!

Kakan består av typ en vanlig sockerkaksbotten, fast bara med äggulor, inga vitor. Vitorna använde jag till marängen som jag bredde ut ovanpå kakan när den var nästan färdiggräddad. I marängen har jag vänt ner ca 2,5 dl röda vinbär och sedan la jag ca 0,5 dl vinbär ovanpå. Slutligen fick kakan grädda i ytterligare en kvart.
Jag tyckte nog att själva kakan blev lite torr, men marängen var väldigt god - den söta marängen och de syrliga bären var en lyckad kombo (både för öga och gom). Nästa gång ska jag testa ett annat sockerkaksrecept.

Trapprenovering

Nu är vår yttertrappa i representabelt skick. När vi flyttade in var det stora vita lagningar på betongen som lyste vitt i skymningsljus. Man hinner vänja sig, men nu gjorde vi slag i saken ändå. Jag fyllde på med ytterligare vit lagning där det var hål, mannen slipade ner åsarna och sen blev det hårdtryckstvätt i går morse. Efter lunch var trappan torr så vi kunde börja med beläggningen. Och se så tjusigt det blev!

Jag är ju väldigt dålig på att ta "före-bilder", men jag hittade en från förra året där trappan skymtar i bakgrunden.

Örtagårdskaka

Vad gör man av allt det som växer i örtagården? Av lavendel kan man göra massor av luktegott-pyssel till exempel. Den kan dessutom användas i bakning och matlagning, så allt överflöd är välkommet. Årets kumminskörd var så skral att fröna stoppas ner i jorden direkt. Timjan har vi i överflöd, liksom salvia. Men vad gör man av dem? Googlar man så hittar man bara recept där timjan eller salvia ingår som en liten, liten ingrediens bara. Typ dekoration nästan.

Så är det också med makens sockerkaksrecept. Men nåja, lite kryddgrönt gick ju åt för att baka den åt våra gäster idag. Och kakan är ju ändå ruskigt god. Ja, den ÄR onyttig med både vitt mjöl, socker och fett, men den SMAKAR i alla fall liiite nyttigare med krydderier i. Här är receptet:

Gör en sats vanlig sockerkaka. Och glöm inte att vispa ägg och socker riktigt, riktigt pösigt i många minuter! När man rör ner bakpulver och mjöl rör man samtidigt också ner finhackade örter så som timjan, mynta och salvia (ca. 1-2 msk av varje). Grädda och låt kakan sedan svalna. Smält sedan lite blockchoklad och häll över.