Tisdagstips

Jag vet inte om ni, precis som jag, tenderar att lägga ambitionsribborna lite för högt så här i nystartstider. Nu ska jobbet skötas duktigt (och jag ska bl a leva upp till min nya befordran som utvecklingsledare för SVA på gymnasiet), uppsatsen ska skrivas på en tid som inte existerar, jag ska vara en bra och kärleksfull mamma som hämtar tidigt på förskolan och har ork att ännu hitta på något stimulerande för barnen mellan hämtning, kalsongtvätt och middagslagning, som får iväg familjen till jobb och förskola smidigt och rivningsfritt, som pysslar och tankar jag-tid på stulen tid, som ska få hemmet att må bra och trädgården att blomma (och inte vissna). Det vore även önskvärt med lite tid för träning för att spöa skiten ur den resterande foglossningen och så mår man ju så bra och blir piggare av träning, har jag hört. Och så ska ju maten vara nyttig för de växande barnen och för att jag helst skulle bli av med de där sista förbannade mammakilona.

Men vad jag egentligen ville säga: Eftersom vardagen nu för de flesta dragit igång tänkte jag komma med ett smart tidsbesparande tips. Vi tänker göra matinköpen via webben under den kommande mest intensiva perioden. Det innebär iofs att jag offrar hela måndagkvällen på att knappa in varor i nätbutiken, men så slipper vi ägna hela lördagsförmiddagen på det. För lördag - det är familjedag. Och så när jag sitter där och knappar i mina slitna mysbyxor så kan jag samtidigt beställa en kopp te av min man. Och särskilt mycket dyrare blir det egentligen inte att handla över nätet. Hemkörningsavgiften sparar man nog snabbt in på att slippa köra själv och på alla impulsköp. Men - och här kommer tisdagstipset - förakta inte impulsköpen! Ty, ni som går och storhandlar i en fysisk butik kanske visserligen har glömt att skriva upp t ex mjölk på listan, men eftersom ni går samma snitslade bana förbi mjölken i affären så kommer ni garanterat att komma ihåg den ändå. Webbutiken har ingen snitslad bana och det är som gjort för att man ska glömma det självklara och tvingas dra iväg till affären ändå redan på onsdag. Därför bör man ha en "basinköpslista" med allt sånt som man liksom "alltid" köper och så en lista med sånt som man behöver till veckans mat. Och sen gäller stenhård disciplin på att genast skriva upp när något tar slut. Alltid. För nej, det kommer man inte ihåg när man sitter där i sina mysbrallor och skyndar sig att klicka in allt i varukorgen innan midnatt.

retrofolk.se

Tänk den som hade en sån här fin basinköpslista... Fast kanske med lite annat innehåll.

En lååååångsam citron

Jag kan numera stoltsera med egenodlade citroner! Den första solmogna citronen från mitt födelsedagscitronträd plockade vi härom dagen. Den föll väl inte riktigt ner i handen direkt (fick dra och bända en hel del...), så de andra får sitta kvar ett tag till. Jag tycker att det är ett riktigt tålamodsträd. De tre första gula citronerna har suttit sedan i maj när jag köpte det. Och ända sedan dess har M ibland frågat dagligen om citronerna är mogna nu. Hur lång tid ska det ta egentligen?!

Det är ju väldigt vackert och blommorna är jättesöta och doftar underbart. När det står inomhus kan det nästan dofta kvävande gott. Man kan ju inte säga att det är snålt med väldoft, även om mognadstiden är ack så lång.

Skogens brus och vindens sus

Nu har jag jobbat i en dryg vecka. Igår kom alla ferieanställda lärare tillbaka och eftersom kollegiet till största delen består av kvinnor i övre medelåldern var det ganska tyst i korridorerna förra veckan. Det var något sövande i väggarna på eftermiddagarna och jag somnade till flera gånger...

Men nu är det allt annat än vindens sus i korridorerna. Nu är det snarare skogens brus. Rivstart av planering, snabba besked och vändningar, huggsexa om skrivningstiderna för nationella proven i december, möten, möten, möten, schemaändringar, salsändringar, nya kollegor, gamla kollegor, äckligt automatkaffe, det gamla vanliga fast ändå nytt... Och julen känns både som väldigt långt fram i tiden men samtidigt som om den skulle dyka upp imorgon.

Också här hemma blåser det kraftiga förändringsvindar. Vår yngsta snäcka börjar på förskola och håller på att skolas in. Vår äldste börjar på en ny avdelning på måndag. Och vi vuxna ska plötsligt båda arbeta heltid hemifrån...

Då är det berättigat att längta till den bekanta lilla skogen rakt över vägen. Där susar vinden mjukt. Och barnabena blir fulla med spring.

I mötet mellan det onda och det goda

Jag har haft lite trädgårdsproblem (oerhört milt uttryckt) på sistone. Jag bävar inför att behöva erkänna. Hela jag och hela min kropp är fullkomligt emot detta. Men så här är det: jag har tappat lusten för trädgården! Jag vägrar acceptera att det är sådan där slemmiga, små, skitäckliga varelser som fått mig att våndas inför en avkopplande kvällsrunda i den avsvalnade trädgården. Jag har alltid blivit så lugn och lycklig av en sådan kvällsrunda. Numera kommer jag in äcklad och förbannad. Är det då lönt att gå ut? Jag har till och med börjat försumma delar av trädgården och skippat vattningen ibland fast det kanske hade behövts bara för att lusten inte funnits.

För några veckor sedan åkte sonen och jag för att köpa lite nya frön för skörd i höst. Han hade valt mangold till sin pallkrage och asiatiska bladgrönsaker till lillasysters. Jag var själv väldigt nyfiken på de asiatiska bladen, för jag har aldrig sått dem förut. Vi vattnade sådden noga och han frågade: "När tror du att vi kan börja skörda, mamma?" på ett sätt som bara en brådmogen 3,5-åring kan fråga. Och några dagar senare hade det mesta börjat gro och vi beundrade på de små, små gröna bladen som precis kikade upp över jordskorpan och jag förundrades återigen över hur det kunde finnas så mycket kraft i ett litet, litet frö.

Och sen bara! En morgon var allt det nya gröna bara borta! Då var måttet fullkomligt rågat. Jag beställde Nemaslug på postorder för flera hundra spänn och blandade sörjan med sniglar och väldigt mycket sadism. Med hämnd la jag ut de kontaminerade sniglarna i trädgården igen och vattnade ut resten. Jag kände en enorm tillfredsställelse och ett stort *moahahahaha*. Men lik förbaskat är de satans slemdjuren fortfarande över hela örtagården och inne i pallkragarna. Jag vägrar låta dessa ovärdiga motståndare få min trädgårdslust på fall!

Jag träffade en gång en kvinna som var så rakt in i hela själen god och ödmjuk. Hon såg nog gott i allt. Hon arbetade ideellt hos nunnorna i Rögle med att bland annat dra ogräs. Vi pratade om att allt ju hade en nytta för något annat. Jag frågade henne vad hon tyckte om mördarsniglar. Hon tittade sorgset på mig och så sa hon: "Det vet nog bara Gud!" Och jag är nog nästan benägen att tro att inte ens Gud vet det.

Jag lånar Hans Lindmarks bild från www.bonton.se.

6 röda burkar

Det lyckades! Hurra! Jag har lyckats göra gelé för första gången i livet (tror jag) som inte blivit rinnig. Jag tror att sist jag gjorde gelé så blev det så hiskeligt rinnigt så jag fick koka om det. Jag gjorde geléprov efter geléprov, men det ville aldrig stelna. Till sist hade motsvarande 3 glasburkar kokat ner till en och då bestämde jag helt enkelt att det fick vara nog. Jag hällde över återstående sega massa i en glasburk. När den svalnat var "gelén" så klibbig och klistrig och segrinnande som sirap. Senare förstod jag att jag kokat gelén för länge så att pektinet hade förstörts. Ja, smaken var det väl inget större fel på, men konsistensen dög ju inte ens för att sätta upp tapeter.

Den här gången höll jag mig hyfsat strikt till receptet och jag använde också vinbär (sist hade jag aronia). Jag mätte väl lite på en höft, sådär, men ganska noggrant ändå. Och när jag kokade de vita vinbären kunde jag inte låta bli att sätta en liten örtagårdstouch på det hela - lite timjan och lite mynta fick åka ner i grytan också. Jag trodde att gelén på de vita vinbären skulle bli sådär tråkgrå-beige, men den blev ju jättevacker i färgen! Antingen innehåller de ändå lite, lite rött färgämne eller så är det det karamelliserade sockret som satt färgen eller så beror det på att jag inte hade hunnit tvätta rent (bara sköljt) silduken efter att ha passerat de röda vinbären. Jag vet inte, men himla vacker är den! Återstår att se om det smakar gott också =)

Summ, summ, summ

Nu har jag jobbat två dagar sedan semestern tog slut. Jag var ganska taggad och tyckte att det skulle bli skönt att få lite fasta ramar igen på vardagen. Och igår var det också ganska trevligt att träffa några kollegor i ett annars väldigt tomt skolbygge. Men idag var det någon sorts koma som infann sig. Det var tungt att öppna ögonen i morse och ögonlocken var tunga på bussen till jobbet också. Sen satte jag kaffet i halsen när jag för ovanlighetens skull började arbetsdagen med en kopp. Då vaknade jag. Men efter lunch var det lika segt igen. Så segt att jag till och med nickade till i det tomma, tysta rummet. Så nu, när jag ändå ska beställa lite nya bilder på barnen till arbetsrummet, funderar jag på att också beställa en förstoring av flitiga nektarsugande honungsbin bara för att påminnas om hur flitig jag skulle kunna vara...

Eller så kanske jag bara ska vara lite ödmjuk mot mig själv och acceptera att man kan vara lite extra trött när man just kommit tillbaka från semestern och när stillheten för en gångs skull dånar ur väggarna som annars aldrig är tysta.

Foto: Gustaf Hultquist

Ledighetens sista dag

Ett allra sista jätteryck gjorde vi idag. Det är ju ändå ledighetens sista dag idag. Nu har jag grävt ner trampplattorna i gräsmattan så att gräset kunde klippas idag och jag har skördat de röda vinbären varav hälften just nu står och droppar av genom en näsduk. Jo, jag har en saftmaja för att göra gelé och jag hade tänkt använda den, men se nu har vi ju induktionsspis och den är inte tillräckligt intelligent för majan. Så nu har jag kokat 2 liter bär med 2 dl vatten i 15 minuter. Nästa omgång blir om 20 minuter, för jag har bara en sil och en näsduk för att fixa själva saftfiltreringen. Men mer än så orkar jag nog inte göra ikväll, för imorgon ska jag upp tidigt. Gelékoket blir imorgon kväll.

Ska bara packa matlåda och lägga fram kläder också. I övrigt är allt klart. Benen rakade, mobilen laddad, naglarna klippta, väskan packad...