Miniatyrfrossa

För något år sedan fyndade jag ett dockskåp från 60-talet på loppis för nästan inga pengar alls. Det har stått i källaren eftersom jag varken haft möbler eller dockor till det. Det var lite trasigt - trappan och trappräcket hade gått av, men annars är det i välbevarat skick.

Nu har dottern fått en Sylvanianfamilj bestående av 4 söta ekorrar i 2-årspresent och de måste ju ha någonstans att bo. Så nu har dockskåpet fått flytta in i barnens rum på en lagom hög hylla. Vi har redan fixat nya gardiner genom att limma fast spetsband och så har vi tillverkat en badrumsspegel (aluminiumfolie) med en ram av röda rörpärlor. Också en sönderriven pixibok fick bidra med en stor tavla i övre hallen som försågs med en grön ram av rörpärlor. I det stora vardagsrummet har det kommit till en kakelugn med brinnande eld av gult garn, skrynklat orange papper och en sönderdelad smal pinne som tidigare upphittats utomhus av något barn. Trappan är så klart också fastlimmad igen. En ansats till trädgård finns också genom en trädwallie vid det som sticker ut av hyllan. Trädgården får väl kompletteras med staket och pallkragar och sånt så småningom.

Sen måste dockskåpet få ordentliga golv istället för råsponten och så ska badrummet få mer kakelliknande tapeter. Ett badkar är på gång av en vitmålad plastburk. Men den saknar ännu duschdraperi och blandare. Vidare behövs en toa och ett handfat i badrummet. Sovrummet måste få sängar, köket måste få köksinredning och stolar och bord. Än finns det bara en lampa i huset, så det måste jag också fixa. Piano, skrivbord och en fungerande fåtölj finns redan. Balkonglådor med blommor i står också högt upp på listan. Det känns roligt och lyxigt att man kan få prioritera efter vad man har lust med. I verkliga livet kanske tavlor och blomlådor inte borde prioriteras före kylskåpet och toaletten, men här spelar det ingen roll. Snarare tvärtom - för sonen, som är mest engagerad i dockskåperiet för tillfället, har alldeles tillräckligt med fantasi för att inte se några problem med att livets nödtorft saknas för ekorrarna. Däremot uppskattar han tavlan, spegeln och den "riktiga" elden i kakelugnen alldeles väldigt mycket ("Mamma, jag tror att vi ska göra mer till dockskåpet nu"). Och hur kul är det egentligen att lägga pengarna på en ny panna eller ett ventilationssystem när man kan få lägga dem på ögongodis istället?!

Jag pinnar allt jag hittar på Pinterest om hur man kan göra små dockskåpsmöbler själv. Nu letar jag efter champagnekorkar, tomma tandtrådsaskar, tändsticksaskar, schampokapsyler, trådrullar av trä, stora knappar och annat riktigt, riktigt värdefullt. Bidrag emottages tacksamt. Och jag lovar att uppdatera de små miniatyrerna så att ni kan följa ekorrarnas väg från koja till slott.

Bloggtorka

Nu vill jag ha slut på bloggtorkan. Egentligen är det nog den hektiska decembermånaden som är anledningen till att jag kommit av mig i bloggandet. Det har i alla fall inte varit brist på ämnen att blogga. Och det är väl egentligen helt okej att prioritera bort bloggandet när dagens alla måsten är prio 1 från morgon till kväll. Jul- och nyårshelgen med tvååringens födelsedag i Uppsala bjöd på datorfrånvaro utan abstinens. Istället blev två 1000-bitarspussel lagda.

Nu är vi åter hemma och ska så småningom anpassa oss till en vardag igen. Nu ska bloggandet in i livet igen. Min kanal ut i etern. Min digitala existens.

Hemma har ödlorna så klart fått en egen julkrubba i sitt terrarium. Ödlorna fick barnen efter ett blodprov på vårdcentralen och de har sedan dess fått bo i ett av våra terrarier.

Sista biten passar precis!

Jul i trädgården hos mormor och morfar i Uppsala. Tillräckligt med snö för att åka pulka och göra snöänglar!

Juluppvärmning på tu man

För första gången sedan vi fick barn har vi vuxna fått vara iväg för oss själva över en helg. Första gången vi åkte iväg på julmarknad över en förlängd helg var för 4 år sedan när gossen var i magen. Då åkte vi till Rostock över första advent och njöt av julmarknad och hotell med hotellfrukost. Vi höll på att inte komma hem med båten eftersom det bövel storm och för lågt vattenstånd i Trelleborgs hamn. Tur att vi då fick tag på en hytt till ockerpris och kunde vila forglossningsöm rygg i en vaggande säng.

Den här gången gick tankarna först till Lübeck, London eller Prag, men de slutade i Köpenhamn. Lagom långt bort, tyckte vi. På fredagen åkte vi och lämnade barnen hos min syster och satte oss sedan på tåget mot Köpenhamn. En välbehövlig julig överdos fick vi på Tivoli och på Ströget. Tivoli bjöd på ordentligt med ljus, gløgg, glühwein, lumumba, æbleskiver och kling-klingmusik. På Ströget vimlade människor och i fönstren fanns levande "skyltdockor" som visade upp underkläder. Här och där fanns en julmarknad att beta av.

På lördagen såg vi Nötknäpparen på Konglige på Kongens Nytorv. Det var fantastiskt. Och så fick vi gjort de sista julklappsinköpen. Den svåraste klappen är dock kvar - den till maken.

Onda människor

För ett tag sedan läste jag en text som handlade om en kvinna som längtade efter ett barn. Hon genomled missfall på missfall och önskade inget hellre än att få hålla ett eget barn intill sitt hjärta och älska det gränslöst. Självklart väckte hon genast mitt medlidande och när texten berättade att hon äntligen blivit gravid och att barnet snart var på väg att födas kom en tår av rördhet och glädje hos mig. Så föddes det österrikiska barnet och fick namnet Adolf. Adolf Hitler, alltså.

Nu var det här en skönlitterär text, men ändå. Var han kanske en gång ett efterlängtat och oändligt älskat barn? Var Anton Lundin Pettersson, som stack ner mörkhyade elever och personal på en skola i Trollhättan för några veckor sedan, också det? Och terroristerna i Paris i fredags?

Många troende har nog frågat sig hur Gud kunde låta Hitler födas. Varför blev inte det barnet ett missfall istället? En blodig fläck på ett lakan och för mamman en ängel i de ofödda barnens himmel?

Jag har ofta tänkt på Antons mamma (och familj och släkt). De förlorade ju faktiskt också en kär anhörig den där dagen. Jag föreställer mig att det värsta som kan hända en förälder är att förlora sitt barn. Antons mamma förlorade inte bara sitt älskade barn, hon förlorade ett barn som hela Sverige hatar. Ett barn som har begått ett fasansfullt och oförlåtligt brott. Denna mamma måste vara fruktansvärt trasig inombords.

Kanske funderar hon, liksom jag, på var det gick snett någonstans. Hur kunde det bli så här? Ett en gång så efterlängtat barn som suttat och hjälplöst somnat vid bröstet, ett barn som vaggats och vyssjats, som byggt torn av klossar, kladdat med maten, som slagit sig och blivit blåst på... Ett sånt barn - hur kommer det sig att ett sådant barn en dag systematiskt börjar döda andra? Varifrån kommer det onda och vem drabbar det?

Jag tror på Gud som är god och förlåtande. Gud slutar aldrig att älska oss fast vi gör fel. Antons mamma älskar nog Anton lika mycket idag som för några veckor sedan även om hon avskyr det han gjort. Jag tror inte på ett helvete, utan tror att vi alla kommer till himlen när vi dör. Så måste det ju vara när Gud älskar oss alla lika gränslöst trots våra fel och brister. Men när det gäller dessa terrorister som påstår sig döda i Guds namn, kan jag bara inte finna mig i den tanken. Finns det kanske grader i himmelriket, åtminstone? Nej, det säger också emot sig själv. Som levande människa kan jag bara inte förlika mig med tanken på att Hitler och alla terrorister ska få dela himmelriket med sina offer. Ska det inte finnas några som helst repressalier för någon som dödat för sin övertygelse eller "i Guds namn"?

Alloween

Ibland blir man ju lite skrämd av en själv. För bara några år sedan tyckte jag att halloween var en kommersialistisk skittradition som kommit från USA. Jag begrep inte poängen med att småglin i scream-masker skulle terrorisera ringklockorna i trappuppgångarna och sen dessutom kräva godis. Jag kikade på dem genom spionen i lägenhetsdörren och käkade belåtet upp godiset själv när de lämnat dörrklockan i fred. Så här i efterhand undrar jag vem som var barnsligast - barnen som levde ut känslan av det mörka, skrämmande och "dödiga" eller jag som käkade upp deras godis.

Nu har jag egna barn, som visserligen ännu är alltför små för att tigga godis av grannarna, men som gärna går in i olika rollekar för att utforska och testa. Vår snart 4-årige son har minnen från i somras när vi begravde min mormor och vår snart 2-åriga dotter satt härom dagen bland löven i skogen och betraktade en död mullvad. Varken mina barn eller jag har egentligen någon aning om döden, men vi har nog våra föreställningar. Döden är ett frågetecken, kanske något mystiskt, något mytiskt, något konstigt, något befriande eller något skrämmande. Kanske kan man finna något svar genom halloweenförklädnaden?

Ja, döden är nära så här års. Det kan vi se i naturen som sakta dör inför vintern. Vi kan känna av det i den höstliga melankolin som så här års tränger in genom huden. Vi hade behövt dem just nu - våra vänner och släktingar som vi begravt. Vi tänder ljus och minns. Ljusen på gravarna blir som en brygga mellan oss och dem: vi minns er, vi saknar er, se så fint vi gör på era gravar, glöm inte oss heller och skräm bort våra spöken och monster.

Och detta mörker som den senaste veckan, sedan tidsomställningen, höljt in oss. Det skrämmer också. Vad finns det i mörkret? Finns det spöken och monster där? Alfons Åberg tror i alla fall att spöken och monster kommer mest när det är mörkt - OM dom finns. Bäst att vi sätter ut en halloweenpumpa med läskigt ansikte för att skrämma bort de onda spökena. Bäst att vi leker bort det läskiga. Och tänk så praktiskt när 4-åringen som så ofta frågar om spöken och oroligt frågar om de äter upp människor gladeligen öppnar dörren för dem och storögt betraktar dem medan de får godis och småpratar med mamma. Nej, spöken äter ju godis och inte människor. De bjuder till och med 4-åringen på lite av sitt godis. Och så gapskrattar han när mamma säger att det nog får plats mycket godis i den stora munnen på scream-masken och frågar om häxan kanske bitit sig i läppen eftersom det rinner blod ur mungipan.

Så min barnsliga oro för halloween vill jag nu mest skämmas över. Så lyckosamt att det är både halloween och alla helgons dag på samma dag i år!

Barnens pumpor. Till vänster är lillasysters och till höger är storebrors.

Frost

Den här helgen har gått i frostens tecken. Det handlar inte bara om att grannarna skrapade bilrutorna i morse under hurtiga suckanden över häckarna, utan också om konsumtionen av Frost. Jo, jag har förstått att Disneys senaste film heter Frost och handlar om Elsa. Så långt har jag hängt med, men inte längre. Tills jag var på Ullared i lördags. Jag kan inte annat än att använda M:s senaste uttryck: "Å Maj Gad!" Inte för att jag trodde att Disney inte kunde marknadsföra sig - det vet man ju att de kan. Men alltså: det finns verkligen ingenting som inte finns i frostutförande! Jag tror bestämt att Elsa till och med har överträffat Hello Kitty nu! Och jag vet inte vad som är värst - Hello Kitty som inte alls ser ut som någon katt, eller Elsa som har alldeles för stora ögon. Tilläggas bör att jag ännu inte sett filmen Frost och att Hello Kitty inte heller existerar i vårt hem (ännu?), så det är kanske bäst att jag återgår till det jag har någon aning om...

...höstkrukan! Jag måste säga att jag är rätt nöjd med kombinationen i årets höstkruka. Det är extra kul med tanke på att sommarplanteringen aldrig blev som jag hade tänkt. Nejlikorna växte ur sina former, lobeliorna dog direkt och sommardahlian i mitten hade mest vissna blommor.

Men här är allt liksom gjutet - både färg och form. Och den är lika vacker nu som för några veckor sedan när jag planterade den. Jag hade ingen aning om att kärleksört fanns i krypvariant innan jag såg den. Och då tänkte jag att den skulle bli perfekt när den hänger så här över kanten. Och det höstiga lila är så snyggt i kärleksörten, prydnadskålen, murgrönan och stjälkarna till plättarna. Och kålens blad är ju lite silvriga och matchar den silvriga bakgrunden. När frosten slår till ordentligt kommer kålen också att se sådär vintrigt frostnypen ut - vackert! (Tills det töar, för då kommer kålen att bli en gleggig hög som måste bytas ut till en ljung).

Ring-ring!

En av mina facebookkompisar la härom dagen upp en bild på en urcool strålningsfri mobiltelefon tillverkad av trä. Jag gick igång direkt, så vid första bästa chans i helgen så rotade jag fram min täljkniv och en liten stubbit och satte igång. M hjälpte mig att såga till träbiten med hjälp av fogsvansen (mestadels genom att hålla sig undan). Han fick i uppdrag att plocka fram en av sina insamlade pinnar som vi kunde använda för att göra knappar till telefonen. Lagom till kvällsmaten var alla delar fixade och skulle bara monteras. Det gjorde mannen och jag tillsammans när kottarna somnat. Till sist stod jag med lödkolven under spisfläkten som en tjuvrökare och brände in siffrorna på knapparna.

Direkt på morgonen när sonen vaknade och upptäckte telefonen började den ringa. Det var visst kusinen som ringde. Telefonen blev så uppskattad att den fick följa med till kyrkan på morgonen också.

Förutom att jag är rätt nöjd själv med vad jag åstadkommit alldeles gratis och med naturligt material så är jag utomordentligt lycklig över att barnen tycker om att leka med sådana här naturliga leksaker. Det behövs verkligen inga plastiga leksaker som plingar och tutar och väsnas. Jag ser ju också på förskolan att barnen ofta väljer att leka med de simpla träklossarna eftersom man kan göra så mycket med dem - garage, biltvättar, docksängar, staket, bondgårdar, vägar... Sonen är dessutom stolt över att jag har gjort den här telefonen åt honom. Han har sett arbetsprocessen och värderar den på ett annat sätt än prylar som är köpta.

En liten guide till hur jag gjorde telefonen: En bit trästubbe i lagom storlek sågades till. Jag hittade körsbärsträ, vilket inte är det smidigaste att tälja i (men med envishet och en bra kniv kommer man långt också i det segaste virke). Sedan täljde jag till framsidan på stubben så att den blev hyfsat platt, medan högtalaren och mikrofonen fortfarande är rundade (bara avbarkade). Alla kanter är täljda så att de känns mjuka. Knapparna är gjorda av en "skivad" träpinne och fastsatta med nubb och lim. Siffrorna är brända med hjälp av en lödkolv.