Mamman med sjukt barn

Tre veckor efter akutoperationen och 5 veckor efter förlossningen var det dags för nästa sjukhusinläggning. Sonen hade burit hem rs-virus till lillasyster. Hon blev förkyld och fick feber. Barn. Under tre månader ska inte ha feber, så vilket till barnakuten men blev hemskickade igen. Någon dag senare blev hon också hostig och rosslig. Jag blev själv förkyld och sov inte mycket eftersom jag var orolig för att hon skulle sluta andas. Dessutom fick hon sova i babyskyddet för att kunna andas och då fick jag ju sitta bredvid och vagga för att hon skulle somna. Till sist var oron så stor att jag åkte in med henne igen sent en onsdagskväll. Jag var så hes att jag inte kunde kommunicera med läkaren. Läkaren försäkrade mig om att hon inte skulle sluta andas och så åkte vi hem igen. Några timmar senare okade hon inte längre amma. Jag ringde 1177 som fixade sjuktransport för oss tillbaka till akuten. Bilen skulle ju besiktigas, så den kunde jag inte ta... Det var nu torsdag morgon och jag hade fram till dess sovit totalt 10 timmar på hela veckan. Den här gången blev hon inlagd. Men först skulle rs-prov tas för att se om hon behövde placeras isolerat. En borste stoppades in i vardera näsborre och babyn skrek så klart av obehaget. Jag tyckte att hon skulle ta sig samman och skärpa sig. Det skrämde mig att jag inte kände något medlidande. Provet visade positivt.

När vi kom till det nakna rummet la jag henne i gallersängen. En stålkonstruktion med höga gallergavlar som designmässigt såg ut att härstamma från mentalsjukhustiden. Sterilt bäddad. Och där la jag min pyttelilla, bleka och sovande bebis. Hon såg förlorad ut i denna hemska säng. En stund senare kom sköterskorna och satte en sond. Hon rosslade och hostade och skrek när de var färdiga. Eftersom hon skrek tryckte de ner henne i min famn så jag skulle kunna trösta, men hon fick ju för fasen ingen luft! "Kan ni inte göra något?" pep jag, varpå de bad mig lägga ner henne i sängen igen. Jag fattade inte, så de fick upprepa. Plötsligt vaknade jag till och la motvilligt tillbaka henne i sängen där de sög rent näsa och svalg från slem och skum. Sen fick jag tillbaka henne. Då grät jag. Det minnet har jag försökt hålla fast vid i mina mörkaste stunder. Det var ett bevis på att jag ändå älskade henne.

En barnundersköterska stannade kvar i rummet och kramade och bäddade med mjuka kuddar i hennes säng och såg till så att jag fick en bröstpump så att dottern kunde få mjölk i sonden. Jag pumpade lydigt och eftersom jag vill mina barn det bästa så pumpade jag tio minuter längre på varje bröst än jag skulle. Det var inte mycket som kom. Jag tror att jag pumpade varannan timme för att få igång mjölken igen men det blev bara mindre och mindre som kom. Sköterskorna kom med olika och motstridiga råd och jag försökte rätta mig efter allt.

När jag tänker tillbaka så inser jag hur otroligt liten jag var. Jag kunde inte fatta några beslut själv. Jag kunde inte ifrågasätta eller tänka självständigt. Det var de som sa till mig att jag skulle bädda åt mig och sova. Det var de som påminde mig om att det fanns macka och te om jag ville ha. I övrigt åt jag bara det som välvilliga familjemedlemmar tog med till mig. Jag var full av skam. Jag förtjänade inte bättre. För det första hade jag inte lyckats skydda mitt spädbarn mot rs trots att det varnas så mycket för detta på BVC och för det andra hade jag ingen mjölk till henne.

Andra natten sa de att jag inte skulle pumpa utan bara sova. Så jag försökte sova och pumpade bara lite i smyg. Det kom så lite att jag skämdes och hällde ut det i handfatet. Morgonen därpå kom en ny sköterska och rådde mig att försöka amma trots att andra hade sagt att hon behövde sina krafter för att bli frisk istället för att suga. Jag ammade. Och med hjälp av vågen (hon skulle vägas innan och efter) så märkte jag att hon ändå fick i sig allt mer och mer för varje gång. Tredje morgonen drog de sonden och vi fick permission ett dygn. Fjärde morgonen åkte vi tillbaka bara för att få bli utskrivna.

Förfrusna gröna fingrar

Idag försökte jag väcka mina gröna fingrar. Kransen på ytterdörren behövde definitivt ny fyllning som är mer vårig än julig. Jag har sökt inspiration på bland annat Pinterest, men kunde inte riktigt hitta något. Men kanske var det ändå inspirationens hjälp som gjorde att jag slutligen kom på något eget ändå. Jag behöll en del av mossan i kransen, men tog bort kottarna och de röda kulorna. Sen grävde jag upp lite snödroppar och gjorde buketter av dem. Lökarna virade jag in i mossa och jutesnöre. Det blev 4 "buketter" som jag fördelade i kransen. Klart! Nu väntar jag på att snödropparna ska börja blomma och så tänkte jag nog försöka sätta dit en vårig tygfågel eller liknande om jag får tid och lust att sätta mig vid symaskinen någon gång... Det blev ingen bild på kransen - det klarade inte fingrarna av. De höll nämligen på att frysa av händerna där ute i snöregn och snålblåst. Det var verkligen med stor möda och smärta jag lyckades stoppa in planeringsspaden i garaget igen och låsa dörren med nyckeln. När kransen vuxit till sig får jag se till att ta en bild och blogga den. Nä, det var ingen kul dag att vara ute och påta i jorden!

Bättre var det här inne. Vår stora benjaminfikus har fått sig en ordentlig beskärning och växtnäring. Nu hoppas jag att den kan bli mindre risig och mer bladig. Rosmarinen har jag beskurit och satt sticklingar av. Den är dock rätt torr efter vintern på fönsterbräden, så jag vet inte om det blir något. Vi får väl se. Och så har jag planterat om och delat på flamingon som jag adopterat från mina föräldrar innan de flyttade norrut. Det har blivit 6 krukor av den som från början satt i en kruka. Jag delar gärna med mig om det är någon som vill ha.

Nej, det är egentligen ingen ytterkruka, utan en lampskärm i glas från loppis.  Jaja, same same, bara lite different.

Kanske ett blivande avocadoträd. Med mycket tur. Och i bakgrunden är en av de omplanterade flamingosarna i en ytterkruka som har samma mönster som en servis jag plockade ur mormors köksskåp. Inget unikt tryck, men det känns ändå lite extra fint med en kruka som matchar.

Mamman som inte blev förlöst - om förlossningsdepression

När min dotter började närma sig tre månader började det där klassiska ont-i-magen-skriket regelbundet mellan 17 och 23. Min son hade också haft det, så jag visste vad det handlade om. När det fridfullt sovande babyansiktet plötsligt förvreds i oerhörd smärta fanns det inget annat att göra än att kånka och amma och kånka och amma och kånka det skrikande knytet. Det innebar att den efterlängtade familjemiddagen fick intas i skift och en stressad och omöjlig kamp i att försöka ta bort det onda i magen. Redan efter ett par kvällar började jag bete mig på ett sätt som jag inte riktigt kände igen. Jag började skrika tillbaka på den stackars lilla bebisen. Jag vaggade henne hårt mot min kropp och kallade henne "jävla unge!"

Jag skäms för att erkänna detta. Jag önskar att hon aldrig får läsa detta eller höra vad jag skrikit åt henne. Jag skäms så otroligt över att jag kunde göra så här mot henne. Det var kroppen som styrde på något sätt, det var inte jag själv.

Redan när jag var gravid hände något i mig. Den här graviditeten var inte alls som min första. Min första var så otroligt efterlängtad och trots att jag under en period spydde ner hela Värpinge på mina kvällspromenader som en hankatt pissar in sitt revir så var varje plåga på något sätt också en njutning. Jag var så uppfylld av det fantastiska lilla liv jag bar i min kropp. Men den här gången var det annorlunda. Kanske var det för att kroppen inte återhämtat sig ännu eller för att det lilla livet nu helt plötsligt bara fanns där utan månader och år av misslyckade försök. Graviditeten kom som en överraskning och jag säger ibland att jag knappt ens vet hur det gick till. Självklart blev jag glad och självklart var det välkommet och jag var fullkomligt förundrad inför naturens under. Men ändå mådde jag psykiskt dåligt under den första trimestern. Därefter gick det bättre. Kanske var det för att oron över hur jag skulle klara av att hantera ytterligare ett litet barn - jag hade ju redan ett som fortfarande var lite av en bebis ännu - klarnade lite eller för att jag hade mer tid att vila (jag blev sjukskriven på 50% pga foglossning).

När det så var dags för förlossning så gick det inte alls lika "lätt" som vid den första. Visst gjorde det ont utav helvete första gången också, men den här gången funkade inte lustgasen. Värkarna blev aldrig regelbundna, hjärtljuden gick ner, läkare stormade in... Jag blev skitskraj för att jag i min föda-barn-smärta bara begrep att något inte var bra. Jag fick värkstimulerande och hade oavbrutna värkar. Sen kom hon. 9-10-10 på apgar - unge! högre kan man ju knappt få och så all denna uppståndelse med hjärtljuden... Eftervärkarna var fruktansvärda. Jag överlevde och vilade en dag på patienthotellet innan jag åkte hem.

När hon var 2 veckor var vi på en hjärt- och lungräddningskurs i församlingshemmet. Någon lycklig deltagare fick hålla henne medan jag räddade livet på dockan. Medan jag stod där på knä och gjorde "30-2 mitt på" kändes det plötsligt som om hela maginnehållet rann ut mellan benen. Jag blev lite orolig, men brydde mig inte. När jag kom hem och gick på toa blev jag livrädd. Läkaren på KK-akuten ville lägga in mig direkt, men gick med på att vänta till morgonen därpå. Efter någon timmes sömn och desperat samtal till förskolan på morgonen åkte maken och jag in för operation. Jag är oerhört rädd för operationer och sövning och har alltid innerligt hoppats att jag aldrig skulle behöva drabbas av en operation. Detta var en liten grej bara, men så rädd jag var. Efteråt ville jag dra slangarna på uppvaket och springa tillbaks till man och bebis för att amma och fira att jag överlevt. Jag var fjättrad vid den där jäkla blodtrycksmanschetten och vid tvånget att måsta kissa först, för det krävde ssk. Jag kissade lydigt och fick sedan åka upp på avdelningen. Där hävdade de dock bestämt att jag hade urin kvar i blåsan och fick prompt stanna kvar hela dagen och natten. Jag hällde i mig saft, te, mjölk, vatten och stod på golvet och hoppade jämfota, hade varmt på magen, men ingenting hjälpte. Jag var förtvivlad. Jag tömde blåsan på allt jag hade blåsan och ändå hävdade de att jag hade urin kvar. Jag var bottenlöst förtvivlad. Att jag inte ens kunde kissa! Så oduglig jag var! Nästa dag visade det sig dock att sköterskorna hade mätt livmodern istället för urinblåsan, så jag kunde ge mig av hem med en gång. Så kunde vi då äntligen bocka av hela förlossningen med det långdragna efterbördsskedet!

Nattning, återbruk och ordning

Nattningen tog låååång tid ikväll. Återigen känns det som att vi sitter fast i nattningsträsket som tar minst halva kvällens vuxentid. Anledningen är att snäckan är förkyld och har halsfluss och är hostig. Hon får ofta krupp när hon är förkyld och en gång förklarade ambulanspersonalen för oss att skrik gör kruppen värre. Alltså; när hon är förkyld gör vi allt som står i vår makt för att det ska gå skrikfritt tillväga och kontentan av det är att vår vuxentid krymper till nästan obefintlighet. Igår var den definitivt obefintlig då jag dessutom var på föräldramöte på kvällen och middagsdisken och leksakshavet ännu behövde röjas undan innan man själv fick krypa till kojs.

Och vad gör man medan man sitter där inne i mörkret och ska vara ointressant och tråkig utan att själv krypa ur skinnet av tristess? Ja, vad i hela världen skulle man ta sig till om man inte hade den där välsignade paddan att glo på?! Ikväll har jag knarkat anslagstavla upp och anslagstavla ner på Pinterest och bläddrat igenom några glansiga diy-tidningar på Readly. Jag läste så klart också mejlen och såg att Eva Maria mejlat mig om att hon bloggat om min blogg. Sicken kick jag fick att visa upp något nytt påhittigt återbruk här hemma som både hör ihop med rensandet och med det återbrukspyssel jag inspirerats av på Pinterest.

Så här kommer dagens:

Lite då och då, framför allt innan jul, köper jag clementiner och sånt i trälådor i affären. När innehållet är konsumerat åker lådorna ner i matkällaren och får där husera lök, morötter, jordärtskockor, rödbetor, potatis, palsternackor och annat rotigt och matigt som kan passa att lagra i dem. Märkligt nog säljs ju rotsaker ofta i plastpåsar i affären och det vet väl alla vad som händer om man förvarar dem i plastpåsar... Bläää! När vi handlat sliter vi alltid upp påsarna direkt och lägger ner dem öppna eller bara det uttömda innehållet i lådorna. Detta är ett återbruk som även den som har tummen mitt i handen kan fixa.

Och när jag ändå är i matkällaren så kan jag ju passa på att visa den fina ordningen som kom till stånd efter att mannen borrat sladdar till fiberuppkopplingen genom väggen och det blev så in i Norden dammigt och utrensningen av livsmedlen. På översta hyllan står gelé och sylt och marmelad som jag kokat av trädgårdens tillgångar. Rätt mycket röd vinbärsgelé, ser jag. Är det någon som vill ha?

Snorkallt

Plötsligt har det blivit jättekallt igen. Det är vackert med rimfrosten och isen på pölarna. På väg till förskolan kunde 4-åringen inte låta bli att krossa sönder all is som låg på vattenpölarna. Skör is som lät som glas när den krossades. Vilken glädje det var för honom att få lov att förstöra och ta sönder när det är tillåtet. Att få tillåtelse att vara marodör och förstörare. Härskare.

Den frusna naturen är som ett mysterium på något sätt. Det bildas så många små vackra kristaller som snart ska försvinna igen. Det vackraste är det som är snabbast förgängligt. Det räcker med att solen gluttar fram så smälter ytan. Till och med den stelfrusna leran fjädrade lite under fötterna när jag gick hem i eftermiddags.

På vårt terrassbord har daggen frusit till is i ett häftigt grafiskt mönster. Jag undrar hur det kan bli ett sådant mönster när den smälta vattenytan alltid är slät. Och hur kommer det sig att sömmarna i den frusna ytan alltid är raka?

Vabruari och nyttiga purerade smaksensationer

Vabruari och förkylningen har satt klorna i oss. Hjälplöst hostar vi ikapp och konsumerar metervis av toapapper för våra näsor. Jag dricker C-brus fast jag vet att det är skräp och försöker äta smaklös mat. Fy, så eländigt!

Men något som faktiskt kan pigga upp både energin och smaklökarna och samtidigt ge feberheta pannor svalka är en smoothie till mellis. Jag plockade upp två styckade bananer ur frysen och mixade dem med två kiwi och lite köpejuice. Barnen gillade det - framför allt det feberheta barnet. Det andra barnet ville hellre äta frukten var för sig.

Ni hör att smoothie inte hör till vår vanliga matsedel. Oftast käkar vi frukten som den är eller stoppar den i maten. Men smoothies lär det nog bli fler gånger.

Mixerstaven fick faktiskt jobba två gånger idag. Den fick fixa efterrätten också idag. Efterrätt måste man ha när det är både alla hjärtansdag och söndag på samma gång. Det fanns två krav på kvällens efterrätt: något chokladigt och något snabbt. Och trött på semlor skulle det ju helst inte vara något så mastigt. Matkalendern kom till undsättning med det här tipset:

Purera en avocado och mixa till 3 msk honung, 1/2 dl kakao, 2 krm vaniljpulver och 1/2 dl kokosmjölk. Det smakar verkligen god chokladmousse fast det är nyttigt! Nästa gång kommer jag dock att blanda in lite kakaonibs på slutet eller hallon eller sockrade lingon eller nåt för att st ska bli ännu lyxigare.

Grön våg hemma

Granngården har klubbdagar och därmed har jag fått en växthylla till överkomligt pris. Jag vill fylla den med framför allt bladväxter och någon enstaka blommande färgklick. Ännu agerar den även förvaring för sonens legofordon. Hoppas att det inte blir någon hård konkurrens om nedersta hyllan när jag fyller på med gröna blad...

Nu, när växthyllan finns, längtar jag mer än någonsin efter att ha vardagsrummet färdigrenoverat. Bort med strukturtapeten, sladdar och skugglist i over size. In med ny soffa och sjyssta mattor, fåtöljer och vackra lampor! Men först är det hallens tur - ett omfattande renoveringsprojekt som alldeles säkert kommer att mätta mina planer på vardagsrumsrenovering för ett tag framöver. Och till tavlan känns det ju som att strukturtapeten är i nästan helt rätt vintagestil... Ramen hittade jag för övrigt på loppis och bladet är pressat från vår honungsfacelia i höstas.

En fetknopp från körsbär. Hur många dagar i rumstemperatur kommer det att ta, tro?

Att man aldrig kan komma ihåg vad växterna heter...! Det är en sån som viker ihop bladen på kvällen och säger "godnatt".