Mamman med ångest

Jag har en fruktansvärd ångest. Först var jag bara trött hela dagen och inget var kul. Och på kvällen kom ångesten. Fortfarande kaos hemma med dammsugaren mitt i korridoren. Och barnen sover inte fast klockan är halv 9. Det är mitt fel att jag inte kan få dem att somna. Jag är för arg och irriterad. Orkar inte ställa upp på deras önskemål om strumpor, pyjamasbyxor och allt vad det är. Jag kör ett sjuhelsikes ryck hemma och skrubbar diskbänken skinande ren, plockar leksaker, diskar vällingflaskorna blanka, lägger ihop tvätten och vräker upp garderoberna för att lägga in den. Hoppas att ångesten och skammen försvinner. Hoppas att jag skär mig ordentligt på kniven som jag diskar. Fast det gör jag så klart inte. Sen, när allt är klart drar jag på jackan och skorna och går ut. Jag vill aldrig mer komma tillbaka fast jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag trampar hårda steg och det gör ont i mellangärdet där ångesten skaver. I den torra munnen samlas saliven som jag inte vill svälja ner mot ångesten. Jag sväljer till sist ändå och det värker ännu mer. Jag hittar ett mörkt hörn på en lekplats och sätter mig där. Hoppas ingen ser mig. Hoppas att det inte finns något farligt där. Vart ska jag ta vägen nu? Gud, vart ska jag gå? Det sägs att sånt här går över, men jag tror inte att det finns någon väg ut.

Nagellackspyssel

Det är kul att testa lite nya pysselgrejor. För någon vecka sedan gjorde jag något så ovanligt som att köpa nagellack! Inte för att måla naglarna, alltså, utan för att pyssla så klart. Så tänk nu nagellack plus loppisfyndad blomkruka.

Själva pysslet är idiotsäkert och busenkelt och resultatet kan typ inte misslyckas. Jag plockade fram en uttjänt ugnsform som jag brukar använda till frösådder och hällde vatten i den. Sen droppade jag i lite rosa, ljuslila och mörklila nagellack och vände ner krukan i det hela. Det enda trick man ska komma ihåg är att man ska vara lite rapp så inte nagellacket hinner stelna. Sen får krukan torka.

Det är första gången jag testar det här och jag vill ge några fler tips:

- gör det under köksfläkten eller ute. Jag hade glömt hur starkt nagellack luktar...

- plocka inte upp nagellacksresterna med händerna om du inte har aceton hemma. Mina fingrar är nu lika marmorerade som krukan.

- och glöm inte att använda ett kärl du inte är rädd om för att doppa i. Nagellacksresterna går ju inte bort.

Legoordning

Vår sons presenter vid jul och födelsedag följer visst alltid ett tema. Vid två fick han Duplo, vid tre fick han tågbana från Brio och nu, när han fyllde fyra, fick han Lego. Lego är ju som bekant en nyttig leksak som utvecklar kreativiteten, finmotoriken, fantasin o.s.v. Men det är också bekant som en leksak som förvandlar föräldrar till fakirer - att trampa på glödande kol är ingenting mot att trampa på en legobit - I just say... Till råga på allt har legobitarna förmodligen vingar som gör att de har en tendens att sprida ut sig överallt och där man minst anar det. Även om rumpan är välpolstrad så känns det när man sätter sig på en legobit som ligger i soffan (typ Ferdinand).

Vi provade att köpa en legolåda som man kan förvara legot i. Det funkade inte, eftersom en del kreationer - däribland brandstationen - är för höga för att få plats i lådan. Därmed sprack det hela...

Nåväl, nu hoppas vi att vi får bukt på legoeländet en gång för alla i helgen. Igår hämtade jag nämligen ett soffbord som jag köpt för en hundring på Blocket (IKEA Lack). På kvällen skruvade jag dit några hjul under det så att man kan flytta det mellan barnens rum och vardagsrummet. Samtidigt som jag tingade bordet beställde jag lite legobyggplattor via nätet. Lyckligtvis låg de i brevlådan när vi kom hem från förskolan idag så att vi redan ikväll kunde inviga konceptet.

Och ja, jag kör med ansiktsmask samtidigt som jag skruvar. Gör jag alltid ;)

När vi bestämt hur plattorna ska ligga ska jag tejpa fast dem med dubbelhäftande tejp. På hyllplanet under bordet tänkte jag markera ut parkeringsplatser till de fordon som inte är i bruk. Men jag får nog först montera någon form av tippkant så att inte bilarna rullar ner av sig själva. De har ju ingen handbroms.

Och som en liten bonus: förvaringslådan för Legot passar precis in på hyllplanet under bordet. Någon designer måste ha tänkt till! I like!

Mamman som klev ut genom fönstret och försvann

Det har funnits en tid då jag var övertygad om att jag förstörde mina barn och att jag av kärlek till dem borde försvinna ur deras liv. Men inte ens det förmådde jag - att lämna dem för att de skulle få det bättre. Jag var fullkomligt värdelös och stundtals la jag all min lilla energi på att gottgöra för mina brister, vilket var omöjligt eftersom jag ändå bara raserade dem. Alla andra klarade ju två barn lätt, så då var det fel på mig som inte gjorde det. Då var sonen mellan 2 och 3 och dottern upp till året. I svåra stunder fantiserade jag om att helt sonika klättra ut genom fönstret och försvinna. Tack gode Gud, för att jag aldrig gjorde det! Kanske visste jag att jag inte skulle överleva utan barnen och kunde därför inte lämna dem. Vad finns det kvar att leva för om barnen inte finns där? Jag var ju ändå värdelös.

Vi hade ju en tuff start redan vid förlossningen och rs-virus med sjukhusinläggningar och ont i magen. Men på något sätt gick timmarna om dagarna. Jag höll ihop med i genomsnitt 4 timmars sömn per dygn och en man som avlastade mig med den skrikande bebisen på kvällarna. BVC-sköterskan remitterade mig dock till spädbarnsteamet på BUP eftersom jag ändå var rädd för att göra min dotter illa när hon skrek. Jag tyckte liksom inte om henne då, utan tyckte bara att hon var jobbig. I april kom vi dit och jag blev sjukskriven på studs. Mannen tog över föräldraledigheten och jag fick order om att sova och göra roliga saker.

Det var nu det blev tufft. Någon bekräftade att allt var mig övermäktigt och att det inte var konstigt att jag hade kommit till den punkt jag var. Jag var utmattad. Fullständigt passé. Och nu när det fanns chans att sova kunde jag inte sova. Jag låg vaken i sängen och kunde inte falla ner i sömnen. Jag tyckte att livet nätt och jämnt gick runt tidigare och nu när jag blivit sjukskriven var det någon som hade dragit i nödbromsen och fått det hela att stanna. Jag insåg att det var nödvändigt, men jobbigt också. Det gör ont när man börjar läka.

Under slutet av sommaren började jag i en mammagrupp som BUP höll i. Där träffade jag en annan deprimerad mamma i en liknande situation. Vi har hjälpt varandra ur sörjan och fortsätter att peppa och stötta varandra i princip dagligen. När jag har befunnit mig långt nere i sörjan och inte sett någon väg ut så har hon oftast funnits på andra sidan Messenger.

Det var först i slutet av sommaren som jag fick diagnosen förlossningsdepression. Jag började med antidepressiva läkemedel som inte riktigt hade effekt. Jag knaprade igenom ett par sorter innan rätt medicin hittades. Den var fruktansvärd i början och jag mådde verkligen uruselt när den höll på att möblera om i hjärnan på mig, men sedan dess har jag varit ganska stabil. Det är ungefär ett år nu.

Simpel och rolig tjuvstart på garderobsrensning

Förra veckan beställde jag en påse från simplet.se som jag nu har fyllt med alla de märkeskläder som jag inte kommer att ta på mig igen. Ikväll lämnade jag och sonen in kassen på Hemköp och nu väntar jag nyfiket på vad jag kan tänkas få betalt för det hela. Eftersom jag vet att jag får betalt är jag så mycket mera motiverad att göra mig av med plaggen. Ska man "bara" skänka till second hand är det så lätt att tycka att det är synd för de dyra kläderna och så hänger de kvar och tar plats till ingen nytta - "jag kanske ändå använder dem någon gång igen...". Men nu kanske de verkligen kommer till användning igen.

Enda haken med Simplet är att de bara vill ha de värdefulla kläderna. Alla modeplagg från typ Lindex får man istället skänka till second hand. Trasiga, slitna eller fläckiga plagg kan man t.ex. lämna in på Kappahls textilinsamling så kommer varenda textilfiber till användning. Med andra ord är det ingenting som behöver belasta soptunnan vid en garderobsrensning.

Egentligen är det först nästnästa vecka som det är garderobsrensning som gäller, men nu har jag iaf tjuvstartat genom att rensa ut till Simplet. Garderoben är ju inte det lättaste att rensa heller, så en liten tjuvstart kan ju funka som en välgörande puff.

Mamman med sjukt barn

Tre veckor efter akutoperationen och 5 veckor efter förlossningen var det dags för nästa sjukhusinläggning. Sonen hade burit hem rs-virus till lillasyster. Hon blev förkyld och fick feber. Barn. Under tre månader ska inte ha feber, så vilket till barnakuten men blev hemskickade igen. Någon dag senare blev hon också hostig och rosslig. Jag blev själv förkyld och sov inte mycket eftersom jag var orolig för att hon skulle sluta andas. Dessutom fick hon sova i babyskyddet för att kunna andas och då fick jag ju sitta bredvid och vagga för att hon skulle somna. Till sist var oron så stor att jag åkte in med henne igen sent en onsdagskväll. Jag var så hes att jag inte kunde kommunicera med läkaren. Läkaren försäkrade mig om att hon inte skulle sluta andas och så åkte vi hem igen. Några timmar senare okade hon inte längre amma. Jag ringde 1177 som fixade sjuktransport för oss tillbaka till akuten. Bilen skulle ju besiktigas, så den kunde jag inte ta... Det var nu torsdag morgon och jag hade fram till dess sovit totalt 10 timmar på hela veckan. Den här gången blev hon inlagd. Men först skulle rs-prov tas för att se om hon behövde placeras isolerat. En borste stoppades in i vardera näsborre och babyn skrek så klart av obehaget. Jag tyckte att hon skulle ta sig samman och skärpa sig. Det skrämde mig att jag inte kände något medlidande. Provet visade positivt.

När vi kom till det nakna rummet la jag henne i gallersängen. En stålkonstruktion med höga gallergavlar som designmässigt såg ut att härstamma från mentalsjukhustiden. Sterilt bäddad. Och där la jag min pyttelilla, bleka och sovande bebis. Hon såg förlorad ut i denna hemska säng. En stund senare kom sköterskorna och satte en sond. Hon rosslade och hostade och skrek när de var färdiga. Eftersom hon skrek tryckte de ner henne i min famn så jag skulle kunna trösta, men hon fick ju för fasen ingen luft! "Kan ni inte göra något?" pep jag, varpå de bad mig lägga ner henne i sängen igen. Jag fattade inte, så de fick upprepa. Plötsligt vaknade jag till och la motvilligt tillbaka henne i sängen där de sög rent näsa och svalg från slem och skum. Sen fick jag tillbaka henne. Då grät jag. Det minnet har jag försökt hålla fast vid i mina mörkaste stunder. Det var ett bevis på att jag ändå älskade henne.

En barnundersköterska stannade kvar i rummet och kramade och bäddade med mjuka kuddar i hennes säng och såg till så att jag fick en bröstpump så att dottern kunde få mjölk i sonden. Jag pumpade lydigt och eftersom jag vill mina barn det bästa så pumpade jag tio minuter längre på varje bröst än jag skulle. Det var inte mycket som kom. Jag tror att jag pumpade varannan timme för att få igång mjölken igen men det blev bara mindre och mindre som kom. Sköterskorna kom med olika och motstridiga råd och jag försökte rätta mig efter allt.

När jag tänker tillbaka så inser jag hur otroligt liten jag var. Jag kunde inte fatta några beslut själv. Jag kunde inte ifrågasätta eller tänka självständigt. Det var de som sa till mig att jag skulle bädda åt mig och sova. Det var de som påminde mig om att det fanns macka och te om jag ville ha. I övrigt åt jag bara det som välvilliga familjemedlemmar tog med till mig. Jag var full av skam. Jag förtjänade inte bättre. För det första hade jag inte lyckats skydda mitt spädbarn mot rs trots att det varnas så mycket för detta på BVC och för det andra hade jag ingen mjölk till henne.

Andra natten sa de att jag inte skulle pumpa utan bara sova. Så jag försökte sova och pumpade bara lite i smyg. Det kom så lite att jag skämdes och hällde ut det i handfatet. Morgonen därpå kom en ny sköterska och rådde mig att försöka amma trots att andra hade sagt att hon behövde sina krafter för att bli frisk istället för att suga. Jag ammade. Och med hjälp av vågen (hon skulle vägas innan och efter) så märkte jag att hon ändå fick i sig allt mer och mer för varje gång. Tredje morgonen drog de sonden och vi fick permission ett dygn. Fjärde morgonen åkte vi tillbaka bara för att få bli utskrivna.

Förfrusna gröna fingrar

Idag försökte jag väcka mina gröna fingrar. Kransen på ytterdörren behövde definitivt ny fyllning som är mer vårig än julig. Jag har sökt inspiration på bland annat Pinterest, men kunde inte riktigt hitta något. Men kanske var det ändå inspirationens hjälp som gjorde att jag slutligen kom på något eget ändå. Jag behöll en del av mossan i kransen, men tog bort kottarna och de röda kulorna. Sen grävde jag upp lite snödroppar och gjorde buketter av dem. Lökarna virade jag in i mossa och jutesnöre. Det blev 4 "buketter" som jag fördelade i kransen. Klart! Nu väntar jag på att snödropparna ska börja blomma och så tänkte jag nog försöka sätta dit en vårig tygfågel eller liknande om jag får tid och lust att sätta mig vid symaskinen någon gång... Det blev ingen bild på kransen - det klarade inte fingrarna av. De höll nämligen på att frysa av händerna där ute i snöregn och snålblåst. Det var verkligen med stor möda och smärta jag lyckades stoppa in planeringsspaden i garaget igen och låsa dörren med nyckeln. När kransen vuxit till sig får jag se till att ta en bild och blogga den. Nä, det var ingen kul dag att vara ute och påta i jorden!

Bättre var det här inne. Vår stora benjaminfikus har fått sig en ordentlig beskärning och växtnäring. Nu hoppas jag att den kan bli mindre risig och mer bladig. Rosmarinen har jag beskurit och satt sticklingar av. Den är dock rätt torr efter vintern på fönsterbräden, så jag vet inte om det blir något. Vi får väl se. Och så har jag planterat om och delat på flamingon som jag adopterat från mina föräldrar innan de flyttade norrut. Det har blivit 6 krukor av den som från början satt i en kruka. Jag delar gärna med mig om det är någon som vill ha.

Nej, det är egentligen ingen ytterkruka, utan en lampskärm i glas från loppis.  Jaja, same same, bara lite different.

Kanske ett blivande avocadoträd. Med mycket tur. Och i bakgrunden är en av de omplanterade flamingosarna i en ytterkruka som har samma mönster som en servis jag plockade ur mormors köksskåp. Inget unikt tryck, men det känns ändå lite extra fint med en kruka som matchar.