Frost

Den här helgen har gått i frostens tecken. Det handlar inte bara om att grannarna skrapade bilrutorna i morse under hurtiga suckanden över häckarna, utan också om konsumtionen av Frost. Jo, jag har förstått att Disneys senaste film heter Frost och handlar om Elsa. Så långt har jag hängt med, men inte längre. Tills jag var på Ullared i lördags. Jag kan inte annat än att använda M:s senaste uttryck: "Å Maj Gad!" Inte för att jag trodde att Disney inte kunde marknadsföra sig - det vet man ju att de kan. Men alltså: det finns verkligen ingenting som inte finns i frostutförande! Jag tror bestämt att Elsa till och med har överträffat Hello Kitty nu! Och jag vet inte vad som är värst - Hello Kitty som inte alls ser ut som någon katt, eller Elsa som har alldeles för stora ögon. Tilläggas bör att jag ännu inte sett filmen Frost och att Hello Kitty inte heller existerar i vårt hem (ännu?), så det är kanske bäst att jag återgår till det jag har någon aning om...

...höstkrukan! Jag måste säga att jag är rätt nöjd med kombinationen i årets höstkruka. Det är extra kul med tanke på att sommarplanteringen aldrig blev som jag hade tänkt. Nejlikorna växte ur sina former, lobeliorna dog direkt och sommardahlian i mitten hade mest vissna blommor.

Men här är allt liksom gjutet - både färg och form. Och den är lika vacker nu som för några veckor sedan när jag planterade den. Jag hade ingen aning om att kärleksört fanns i krypvariant innan jag såg den. Och då tänkte jag att den skulle bli perfekt när den hänger så här över kanten. Och det höstiga lila är så snyggt i kärleksörten, prydnadskålen, murgrönan och stjälkarna till plättarna. Och kålens blad är ju lite silvriga och matchar den silvriga bakgrunden. När frosten slår till ordentligt kommer kålen också att se sådär vintrigt frostnypen ut - vackert! (Tills det töar, för då kommer kålen att bli en gleggig hög som måste bytas ut till en ljung).

Ring-ring!

En av mina facebookkompisar la härom dagen upp en bild på en urcool strålningsfri mobiltelefon tillverkad av trä. Jag gick igång direkt, så vid första bästa chans i helgen så rotade jag fram min täljkniv och en liten stubbit och satte igång. M hjälpte mig att såga till träbiten med hjälp av fogsvansen (mestadels genom att hålla sig undan). Han fick i uppdrag att plocka fram en av sina insamlade pinnar som vi kunde använda för att göra knappar till telefonen. Lagom till kvällsmaten var alla delar fixade och skulle bara monteras. Det gjorde mannen och jag tillsammans när kottarna somnat. Till sist stod jag med lödkolven under spisfläkten som en tjuvrökare och brände in siffrorna på knapparna.

Direkt på morgonen när sonen vaknade och upptäckte telefonen började den ringa. Det var visst kusinen som ringde. Telefonen blev så uppskattad att den fick följa med till kyrkan på morgonen också.

Förutom att jag är rätt nöjd själv med vad jag åstadkommit alldeles gratis och med naturligt material så är jag utomordentligt lycklig över att barnen tycker om att leka med sådana här naturliga leksaker. Det behövs verkligen inga plastiga leksaker som plingar och tutar och väsnas. Jag ser ju också på förskolan att barnen ofta väljer att leka med de simpla träklossarna eftersom man kan göra så mycket med dem - garage, biltvättar, docksängar, staket, bondgårdar, vägar... Sonen är dessutom stolt över att jag har gjort den här telefonen åt honom. Han har sett arbetsprocessen och värderar den på ett annat sätt än prylar som är köpta.

En liten guide till hur jag gjorde telefonen: En bit trästubbe i lagom storlek sågades till. Jag hittade körsbärsträ, vilket inte är det smidigaste att tälja i (men med envishet och en bra kniv kommer man långt också i det segaste virke). Sedan täljde jag till framsidan på stubben så att den blev hyfsat platt, medan högtalaren och mikrofonen fortfarande är rundade (bara avbarkade). Alla kanter är täljda så att de känns mjuka. Knapparna är gjorda av en "skivad" träpinne och fastsatta med nubb och lim. Siffrorna är brända med hjälp av en lödkolv.

Höstintåg

Den här helgen har jag bestämt att hösten definitivt har gjort sitt intåg. Alla rödbetor är nu skördade utom de som definitivt gått i stock. De går stå kvar så kanske jag kan ta frön från dem. Också några morötter blommar för fullt och dem hoppas jag också få frön ifrån.

Mogna tomater har vi tyvärr inga. De hinner inte bli mogna förrän tomatjuicen rinner nerför barnens jackor och tröjor. Vi kanske får bygga en hylla längre upp på väggen för några plantor nästa år, så att vi vuxna också kan få skörda lite...

Ikväll blev det rödbetssoppa på egenodlade Bulls Blood. Och till det hade vi nybakt dinkelbröd som sonen och jag bakat under eftermiddagen. Det kändes riktigt lyxigt. Jag hade också i en iskub av den röda vinbärssaften som jag gjorde förra året. Dagar som dessa kittlar mig tanken på att satsa på att vara självförsörjande på grönsaker under sommarens sista månader. Tänk så billigt och miljövänligt och gott det hade varit! Och sen sansar jag mig och tycker nog ändå att det är tur att jag kan säga stopp. Visst hade det varit kul, men där vi är just nu i livet kan vi inte leva upp till ett sådant ideal. Istället får vi försöka njuta extra av de middagar vi fixar med bara våra egna råvaror. Och den här veckan har det ju faktiskt blivit 2,5 middagar! Det är inte illa!

Sonen och jag har höstat mer idag. Vi samlade lite bärklasar som vi hittade lite här och var. Och så plockade vi fram lite från barnens samling av kottar och pinnar och lite lavendelblommor och oreganoblommor och sorterade i olika högar. Sen plockade jag fram en sån där färdig krans som jag köpte på Panduros julrea förra året och så proppade vi den full med våra höstfynd, stängde och hängde upp på dörren. Det blev baotasnyggt! Och vilket enkelt pyssel! Till jul kan vi ju proppa den full med julgranskulor, guldiga kottar och vira rött snöre runt. Snacka om juniorpyssel som ser proffsigt ut!
Det var han själv som ville att den skulle hänga på dörren. Nu hoppas jag bara att inte fåglarna hittar till just de här bären och sedan bajsar ner vår fina trapp. De kan gott kalasa på aroniabären 1,5 meter bort istället.

Spontanmiddag direkt ur myllan

I kväll blev det så där jobbigt när jag skulle laga middagsmaten. Kycklingen som låg i frysen skulle ha legat i marinad i kylen ett dygn samtidigt som det var tänkt att den skulle ligga på tallriken en timme senare. Det gick ju inte ihop. Och gårdagens mat skulle ha varit ärtsoppa, men någon hade visst glömt att lägga ärtorna i blöt kvällen innan, så det fick bli en rockad i veckomatsedeln helt enkelt. Men idag var en liknande rockad helt enkelt inte möjlig. Den här typen av framförhållning är vi värdelösa på. Nästa gång jag planerar en maträtt som måste förberedas dagen innan får jag nog sätta mobilen på påminnelse.

Vilken tur då att det var fint väder och kidsen var ute i trädgården efter förskolan. Det blev bara till att sätta grepen i jorden och fiska upp några jordpäron och dra upp en purjolöksvippa ur pallkragen och sen trollade jag fram en potatis- och purjolökssoppa som alla gillade. Den snart 4-årige satte i sig tre hela skålar fast han visste att det vankades efterrätt, nämligen ostkaka. Dottern var dock mer sugen på ostkakan än på soppan och hon proppade i sig så mycket ostkaka och grädde att hon inte orkade någon välling innan sängdags. Hon brås på mig den gottegrisen...

Det känns så gott på alla sätt att kunna fixa en hel maträtt på det man själv har odlat. Pinfärskt, härodlat, ekologiskt och allt. Dessutom tycker jag att det är häftigt när barnen kan se var maten kommer ifrån och hur den har blivit till. När det gäller potatisen har sonen själv varit med när vi satte den och fröna till purjolöken var det ju faktiskt han som sådde (även om det var länge sedan).

Distansmamma

Distansmamma - ett sånt idiotord! Antingen så är man förälder eller inte. I mitt fall så är jag ju mamma. Och det är sannerligen det största som hänt mig. Det allra svåraste, men också det allra bästa.

Min son är i funderingsåldern och frågade mig härom dagen när jag blev mamma. "Det blev jag när du föddes" sa jag. "Men vad var du innan jag föddes då? Var du pappa då?" undrade han. Och jag tänker att oavsett om jag är/har varit mamma eller pappa så hade mitt liv varit fruktansvärt tomt utan barn. "Nej, jag var bara vuxen utan barn." "Vad hette du då?" "Jag var bara Joanna." "Hette du Joanna då?" frågade han bekräftande. Ja-a, bara Joanna.

Och just nu är jag distansmamma. Det är också ensamt, men fullt av saknad och kärlek. Distansmamma är man när man verkligen känner att man är på fel ställe i förhållande till sina barn. Jag sitter på jobbet i väntan på att kvällsundervisningen ska starta och saknar mina krävande små så förskräckligt mycket. Just nu sitter pappa och barnen och äter middag. Han har lagat korv stroganoff (eller konstroganoff) till barnens stora förtjusning. Nu rusar han efter med papper och servar och blåser på maten och torkar upp spill och kladd och tvättar tomater och skalar blöulöulöu (banan). Och så kastar han i sig en tugga själv när han hinner och sen gör han kaffe och hoppas att han hinner dricka det innan lill-snäckan blir alldeles övertrött och bara gråter. Och snart ska han pyjamasa barnen och mata med välling och läsa saga och borsta motsträviga tänder och svara på svåra frågor om varför det regnar och vad som händer om man inte har någon gump eller vad flygpiloten gör om han blir kissnödig.

När har vi hjälpt färdigt?

Jag blir så trött på alla som drar argumentet "ja, men vi måste hjälpa våra egna först". Vadå hjälpa våra egna först? Är vårt hjärta inte större än så? Vems nöd är mer "nödig" än någon annans?

Att avvisa de mest nödställda för att först hjälpa "de egna" är som om läkaren på akuten skulle säga "Nej, tyvärr. Jag kan inte hjälpa dig med din hjärtinfarkt för jag måste ta hand om mitt förkylda barn."

Och om vi nu ska hjälpa "våra egna" (vilka de nu är - men det är en annan fråga) - när är vi tillräckligt färdiga med det så att vi kan övergå till att rädda våra sönderbombade medmänniskor? Är det när de alla fallit offer under IS? Är det när kvinnorna blivit våldtagna, männen tagits till fånga och barnen dödade? Är det när deras gummiflotte för länge sedan slukats av vågorna? Är det när de hunnit ruttna sönder i minimala föngelseceller i andra delar av vår omvärld? Hur söndertrasade ska de behöva vara innan vi äntligen agerar? När kan vi lyfta blicken från vår egen självupptagenhet och se människovärdet i alla våra medmänniskor? När kan vi med ärlighet säga att vi håller alla människor för lika värda? Det är dags att lyfta bort skygglapparna, kepsskärmen, eller vad det nu är... och se verkligheten utanför det som är bekvämt!

Den magiska gåvan att kunna panga

Min son är tre och etthalvt år och har just börjat på "de stora barnens" avdelning på förskolan. Det för naturligtvis med sig en hel del nytt till ordförrådet. Ett av de mest användbara orden är ordet "panga". Vid första anblick låter det kanske inte så moraliskt riktigt... men det är faktiskt ett helt genialiskt ord som jag själv saknar alldeles förskräckligt emellanåt. Allt som oftast, faktiskt - när jag tänker efter. Min son använder det till exempel på morgonen när han just vaknat och inte vill kliva upp utan vill ligga kvar och mysa i den varma mjuka sängen. "Jag pangar dagen!" säger han och drar täcket över sig. Jag ler lite åt den söta barnsligheten, men skulle helst vilja be honom panga lite åt mig också.

Det naiva i "pangandet" ligger nog mest i hur vi vuxna tänker. Vi går genast för långt i tolkningen, för vi "vet" ju att det inte går att panga bort allt som är jobbigt, ont och farligt i världen. Men tänk dig att du möter en människa som är lite besvärlig eller upplever ett regnväder som är lite för blött eller en tenta som inte gick så bra eller en chef som inte lyssnar... Hur gott känns det inte att lite tyst för sig själv kunna säga "jag pangar,"?! Alltså, istället för att dra svansen mellan benen och göra sig liten kan man väl åtminstone för sig själv morska upp sig och panga lite mer!

Från: http://deaddarlings.com/pow-zap-short-stories-teach-writing-novels/