Långhelgslov

För en dryg vecka sedan snöade det och den här helgen har vi haft högsommar. Det är tvära kast för allt som lever.
Och med nysommaren blir det surr i kupan:
Hallens golv är nu äntligen färdiglagt. För att få det färdigt krävdes en hel veckas extra slit med att bryta upp det gamla och komplettera med nya reglar, slipa ner höjder och spackla över dalar. När så det mesta var lagt saknade vi två ynka plattor i silver shadow (ljusgrå på svenska) för att få det hela färdigt. I torsdags var det stängt, och på Nordsjö var det beställningsvara. På fredagen åkte jag till Matthuset, men köpte visst ändå fel... Maken återvände för att köpa rätt och så låg hela golvet äntligen på eftermiddagen. Vi känner oss båda fruktansvärt nöjda - vi har valt helt rätt!

Dörramarna har blivit vita och garderoben är monterad. Elementet ska bli solgult och det ska byggas en bänk och en hatthylla mellan dörren och garderoben.

Golvet är vi sjukt nöjda med. Trappräcket ska så småningom bytas ut till något genomskinligt alternativ. Näst i tur står att sätta lister och trösklar.

Senare på fredagen kom vänner för att hedra makens födelsedag och dela årets första grillmiddag med oss. Därför blev det förstås storstäd av det renoveringsmärkta huset på torsdagen och fredagen. På kvällen njöt vi av att sitta under de nyutslagna körsbärsträden som surrade av febril aktivitet.

Makens födelsedagstårta var barnsligt god och visar precis hur mycket tid vi hade för att lägga ner på tårta. Det tog 30 sekunder: spola av ett glasspaket med varmt vatten, stjälp upp det på ett fat, öppna godspåsarna och ös godiset över glassen. Servera med kaffe och fruktsallad.

Under körsbärsträden.

Lördagen var trädgårdsdag, då maken sysselsatte sig med sin nya trädgårdsvän - robotgräsklippare. 4-åringen höll honom sällskap och pladdrade för fullt. Jag sådde rödbetor och planterade ut pumpaplantor. Vi käkade rester och njöt.

På kvällen reste maken och jag med förenade krafter hallens huvudmöbel: den nya garderoben som ska hålla ordning på allt från såpbubblor, solbrillor, nylonstrumpor och paraplyn till galonkläder, vinterkängor, vargavinterjackor och vantar.

Idag fick jag tyvärr sitta och jobba igen de timmar som jag skjutit upp från i fredags medan resten av familjen handlade och skötte markservice. Men en tur till skogen med skattjakt (av melliset) och potatissådden hann jag ändå med. Eftersom vi nu har en robotgräsklippare och ingen plats i befintliga trädgårdsland så fick potatisen hamna på framsidans lilla gräsplätt. Jag grävde helt sonika två diken i gräsmattan och satte potäterna i dem. Väldigt meckigt att vattna eftersom ingen slang är tillräckligt lång och vattenkannan spårlöst försvunnit (fick springa i skytteltrafik mellan köket och potatisrännan med en liten vattenkanna). Det är garanterat Sveriges fulaste potatisåker (ifall det nu finns så mycket estetiskt värde i dessa), men potäter ska det bli! Och by the way - vi ska ändå anlägga framsidan, så vi kan se det här som en liten tjuvstart.

Så allra sist, innan den välförtjänta duschen, satt vi vuxna ute en stund och betraktade roboten medan vi fyllde i förskolans föräldraenkät ackompanjerad med en wirre (eftersom jag så passande har sjukt ont i halsen...).

Pang! Så kom sommaren!

Första maj bjöd på årets första sommardag! Barnen och jag njöt av att kunna röra oss fritt mellan ute och inne utan att behöva dra på och av en massa kläder medan maken stod på knä på hallgolvet hela dagen. Stackars! Han har just börjat lägga de första plattorna av det nya golvet. Det kommer alltid något som ställer till problem - ett sviktande golv, en limmad tröskel, en sned skiva, ett sprucket kabelrör, ett snubblande barn, stängningsdags på Mygg Mass (Bygg Max på 2-åringska)... På fredag fyller min älskade och händige man år och då ska han få kalas och en fin present och då hoppas jag så klart att golvet är lagt och garderoben är på plats. Hoppas!

På eftermiddagen var barnen och jag en kort vända på scouternas loppis. Äntligen hittade vi lite dockskåpsmöbler av den sorten som jag inte riktigt vet hur jag ska göra själv. Plus en massa barnböcker och ett dinosauriespel. Det var ett bra och fyndigt loppisbesök för barnen. Tyvärr hann vi inte med att läsa alla nya böcker och vi hann inte med att spela dinosauriespelet heller. Sonen försökte spela lite med sig själv efter egna regler och det gick också bra.

I lördags var vi alla fyra i Skrylle en timme och lärde oss om snokar och huggormar. Sedan gick vi "hitta Vilse-stigen". På förskolan håller de just nu på med Hitta Vilse på sonens avdelning och han visste precis vad som skulle göras vid de olika stationerna och förklarade för oss och lillasyster.

Så här långt har blåbären längs Hitta Vilse-stigen kommit.

I söndags var vi alltså mest i trädgården och myste. Lillasyster tyckte att vi också skulle äta kvällsmaten ute, men det tyckte inte vi vuxna med tanke på att barnen var nybadade. Annars åt vi lunch och mellis i solen. Dagen till ära la jag på duken jag ärvt av min mormor. Det är den enda runda duken jag har och den är som gjord för bordet! När man lägger en duk på bordet ser det genast så väldukat ut på något sätt. Och så med blomma också - i betongvasen som jag just fått färdigt. Så klart att det fick bli något nybakat till eftermiddagskaffet då. Lite kladdkakemuffins med rabarber från trädgården på. Ni skulle sett lilla snäckan som stod på sin stol och skyfflade in kladdig muffins med sked i munnen. Det var choklad runt hela munnen och pappret var omsorgsfullt länsat när hon var klar.

Kaffe i solen med mormors duk.

Kladdiga kalldkakemuffins med rabarber på.

Ett av lördagens loppisfynd har redan fått ny kostym. Det skulle kanske kunna bli lite piffigare med en apelväxt istället, men just nu får en stickling från syrrans elefantöra duga. Metallen var slirig från början, men är nu lyxigt guldin med hjälp av lite sprayfärg.

När livet återvänder

Jordplättarna krymper allt mer ju mer det förkrympta breder ut sig med färsk grönska. Två blomningssäsonger är redan över - snödropparnas och krokusarnas. Nu är det pärlhyacinternas, tulpanernas och påskliljornas tid.

Tidigare gillade jag inte pärlhyacinterna. Visst är de fina, men jag tyckte att de spred sig alldeles för frikostigt och så var jag irriterad över det där gräsiga gröna som är det enda man ser av dem under största delen av året. Men nu kan jag nog nästan inte få nog av dem - det gäller bara att ha rätt ställe att ha dem på. För vår del har jag dem i skarvarna på muren, utanför häcken mot gatan. Där har jag annars bara taklök. Och tillsammans med taklöken gör den sig fint - både när den blommar och när den bara har gröna stjälkar (som ger "höjd" mot den platta taklöksmattan). Jag har också pärlhyacinter under de spaljerade äppelträden. I den rabatten har ja öst på med vårlökar. Det ska vara totalt proppfullt där, tänker jag. Det kan aldrig bli för fullt, liksom. Först kommer snödropparna, sedan krokusarna som ser ut som ett lila hav och sedan kommer pärlhyacinter och hyacinter, någon påsklilja och lite annat. När det har blommat över och börjar se trist ut är det dags för hönsgödsel och en ny omgång täckbark och voilà så är den trista blasten borttrollad. Snyggt och prydligt är det istället.

Pärlhyacinter under äppelträden

Ungefär samma vy för en och en halv månad sedan

Visst har det väl egentligen gått fort om man jämför de två bilderna. Men ändå blir så där upprörd och känner sig grundlurad när man en morgon strax efter sådd plötsligt vaknar upp till det här:

Men jag har kollat. De små skotten av rädisor, sallad och spenat har klarat sig fint.

Jag kan ana friden i själen

Äntligen har vi passerat en milstolpe i renoveringen och jag känner ännu en gång att vi nått åtminstone halvvägs. Jag trodde att vi hade kommit halvvägs redan första helgen. Det är fem veckor sedan dess. Lite pessimistiskt har jag därför frågat min man om han tror att vi kanske snart har nått halvvägs och han säger att vi nått mer än halvvägs. Det låter ju bra, men jag vågar inte tro för mycket.

Hallen är nu färdigmålad och idag rök golvet! Plast- och korkmatta från 1970. Nu vågar jag kanske googla på vad det kan ha innehållit för plastiga gifter. Ftalater i vilket fall. Väck med skiten!

Nästa steg blir att fästa golvskivorna och flytspackla så att vi kan bli av med lite av golvknarret. På fredag (tror mannen) kan det nya golvet läggas. Och då... då! kommer det att börja bli urtjusigt. Och då kan vi också bygga upp garderoben. Det längtar jag också efter eftersom det innebär att det nuvarande klädkaoset kommer att få sin slutgiltiga lösning! Och när garderoben är på plats kan vi börja måtta ut för hatthyllan och sittbänken. Då börjar mina uppgifter: inredningen, piffet, målningen av detaljer, de smarta lösningarna o.s.v.

Vi har njutit av våren i trädgården också. Åtminstone i fredags när barnens förskola hade planeringsdag. Vilken tur att vi fick den dagen, för i lördags och idag har det ju till och med snöat och haglat i regnskurarna! Blä, för bakslag!

Men i fredags var det underbart i trädgården. Tvätten torkade snabbt och doftade så där superfräscht och gott. Barnen bjöd på egenkomponerad lunch vid det nya utemöblemanget. Snäckan smakade vid ett obevakat ögonblick, men vi två stora (fyraåringen och jag) åt bara på låtsas. Men mellis åt vi på riktigt där ute. Och så smakade vi av rädisskotten som börjat komma upp i en av pallkragarna.

Världens enklaste "säsongens efterrätt"

Äter ni soppa till middag ibland?
Våra barn älskar soppa och vi vuxna gillar också soppa, särskilt som det brukar innebära efterrätt. Men så ska det ju gå så hurtigt som möjligt till middagen - även efterrätten. Så nu bjuder jag på snabbast möjliga som jag kan komma på, men som ändå är gott som attan:

Man tager ett par stjälkar rabarber från trädgården. Sköljer och skivar i bitar.
Bitarna lägges sedan i en kastrull och kokas en stund tillsammans med en hög socker. Var inte mesig med sockret - efterrätter är sötsaker.
Sätt på kaffet.
Rör lite i kastrullen och lukta.
Plocka fram vaniljglassen ur frysen och skeda upp i skålar.
Rabarberkompotten är färdig när den är såsig. Häll den över glassen.

Tips (för recept ska ju innehålla tips): man kan smaksätta med t.ex. lite kanel eller kardemumma. Eller varför inte lite cognac eller wirre för en "vuxnare smak"?

Mamman som blev skrämd

I Sierra Leone dör var åttonde kvinna i samband med graviditet eller förlossning. Jag minns att jag och min man pratade om dessa oerhörda siffror när vi var på promenad i Skrylle någon gång strax efter att dottern markerat sin existens genom ett plus på stickan.

Idag kan jag torrt konstatera att om jag hade levt i Sierra Leone hade jag med allra största sannolikhet varit den åttonde kvinnan. Troligtvis hade varken jag eller min dotter klarat oss genom förlossningen och om vi hade gjort det så hade jag förmodligen dött av livmoderinflammation några veckor efteråt. Jag kan alltså tacka svensk förlossningsvård för att jag lever idag.

Men dagar har funnits då jag önskat att det inte vore så. Det har väl sammantaget varit få dagar. Oftast har det känts mer som "jag vill inte dö, men jag orkar inte leva längre", precis som Ann Heberlein skrivit. Fast när jag ser tillbaka har jag inte känt så heller särskilt mycket på sistone.

Idag har jag i alla fall nått en ny milstolpe. Idag blev jag faktiskt skrämd på ett sådant sätt som jag inte blivit på länge. Idag tackar jag en hänsynslös cyklist som näst intill cyklade omkull mig på väg till jobbet imorse. Jisses vad han skrämde mig! Och det tackar jag honom för. Idag kom inga tankar på likgiltighet - att han lika bra kunde cykla på mig, att bilen eller lastbilen lika bra kunde göra slut på mig för att det kvittar. För idag blev jag faktiskt riktigt rädd en liten stund. Ungefär som ett litet barn som man leker tittut med: "hjälp! är mamma borta?! Nej, där är hon ju, hihihi"

Hallens och sinnets oreda

Renoveringen av hallen går sakta framåt. Fyra helger har nu gått och gipsskivorna är spacklade och slipade och spacklade. Nu är det dags för målning. Det kommer att ge ett dramatiskt förbättrat resultat, men också det innebär att allt som inte ska målas måste skärmas av. Alltså minst två helger till med en kaotisk hall väntar. Sånt är jobbigt, tycker jag. Jag vet att det kommer att bli så himla fint och jag berättar gärna om alla tankar, planer och inredningsdetaljer som är tänkta, men ändå har jag svårt att stå ut med det nödvändiga kaoset innan. I samma stund som det blir dammigt och smutsigt försvinner tålamodet, liksom. Varför är det inte klart nu genast?

På tyska säger man ibland "allt är svårt i början" och "förlossningen är inte enkel". Det sista talesättet tycker jag passar bäst här. Det kommer att bli så fint och tjusigt och vi längtar alla fruktansvärt mycket efter att det äntligen ska bli klart (utom möjligtvis 4-åringen som längtar efter att det blir dags att lägga golvet, för det vill han göra). Då ska vi bygga tågbana och spilla ut saft på golvet (som på bilden i golvbroschyren) och då ska barnen få dekorera fågelholkar av toarullar som vi kan hänga upp i tapetträdet och vi ska spegla oss i hallspegeln och njuta av att slippa se larmpanelen och vi ska öva barnen på att plocka undan sina jackor och skor i garderoben och vi ska ta på oss skor och ytterkläder alla fyra som en harmonisk familj utan att behöva leta efter den andra vanten eller skvätta ut sandlådesand över halva golvet och utan gnäll och klagan och vuxensuckar. Javisst, då ska alla hallproblem vara lösta.